Muntligt inlägg
Är det intressant eller bara fånigt?
http://youtu.be/P0ZDfib60KA
Intet Nytt
Inget nytt under solen..
Svårt
Jag vill verkligen klara den här dagen.
Men så dyker tankarna upp, som vanligt:
"Varför ens försöka sluta? Mitt liv går ut på det här.."
"Jag får panik! VARFÖR ska det vara så svårt, så dubbelt?
Och jag som hade kommit på en slags lösning.
Hetsäter&kräks -> tom, bra känsla, men TÖRSTIG -> dricker massa vatten -> känns tungt, skvalpigt och ovant/obehagligt -> "måste kräkas igen" -> "Då kan jag lika gärna hetsäta en gång till, om jag nu ändå måste.." -> Hetsäter&kräks -> Törstig! -> vattenfylld... O.S.V...
Så, jag kom på den revolutionerande idén att suga på isbitar istället för att dricka litervis med vatten.
Isbit = Inte så stor vattenvolym men räcker länge (känns mer)
Isbit = kylan dämpar svullnadskänslan i kinderna/spotkörtlarna
ÄNDÅ känns allt så meningslöst nu,
och jag känner hur jag lika väl kan ge mig.
Men om jag gör det, kommer det att kännas meningslöst och
jag kommer att ångra mig, igen,
och så rullar det på..
Åh, skjut mig bara...
Jag orkar inte!
Updat: HAH! Gissa hur det gick? SKIT! ÅNGER ÅNGER ÅNGER!
Imponerande, eller hur? Nu mår jag så jävligt att jag skiter i det här. Totalt!
Nu har jag...
Jag känner obehag med att ha vatten i magen.
Och vatten dricker jag massor av då jag blir tröstig av att kräkas.
Och när jag känner mig full kan jag lika gärna hetsäta, för jag måste ju ändå kräkas
Det här känns inte bra alls.
Så jag ska försöka ge det en ärlig chans igen.
Nu med mammas hjälp.
Får se hur det går.
Guldfiskarna
Pappa till mamma:
- Du var så elak som lurade guldfiskarna vi hade förri världen. "Simma och ställ er i ett hörn" sade du till dem. Och där simmade dem, månad efter månad, i sin runda skål. Inte fan fanns det något hörn där inte...
Lite så känner jag det. Rätt träffsäker liknelse..
"Jag skriver ditt namn tveksamt på ett vykort, liksom testar, Vem du var, det har jag glömt för länge sen"
Lyssnar på Kent och ritar lite.
Längesen nu. Saknar att hitta fokus. Önskar att jag inte fanns.
Och funderar paradoxalt nog på att göra mig en kopp té, till trots för nedvärderande tankar...
FEL
Kliade och stack i armar och benn. Jag kände mig så ledsen.
Ser hemsk ut, och har ont, i hela ansiktet, Ända ut i fingertopparna. Rund som en badboll är jag.
Förut brukade jag hetsäta ofantliga mängder, och framförallt Mat.
Men då hände de också bara et par gånger i veckan.
Nu hetsäter jag "mindre och inte så mäktiga" mängder, men gör det varje dag.
För jag har egentligen ingen aptit längre. Nu är det mer ett tvång, en strategi.
Förut mådde jag väldigt dåligt av näringsbristen, men nu har jag däremot mer ångest än då
Åh andra sidan, om jag inte varit så upptagen med att kräkas hela tiden hemma,
så hade jag kanske gjort något annat otrevligt.
Té, är jag långt ifrån värd numer. Får bli ramösa och laxmedel. Klassiker nu. Kul..
Jag gråter inte, jag kräks
Igårkväll lade jag mig med en smärtande, tjock hals och en öm kropp.
Bara vid beröring känns det smärtsamt.
Tänkte (som så många gånger förr, men fortfarande starkt)
att Imorgon är det en Måndag.
Då, den dagen ska jag ta en paus, på riktigt.
Alltså, Inte Kräkas. Inte, Inte, Inte!
Imorse vaknade jag då alltså och kände hur det tog emot.
Tog emot att vakna, tog emot att kliva upp, att borsta tänderna, klä på mig.. finnas till...
Tänkte ändå envist:
Inte, Inte Inte, blir det bättre av att kräkas.
Hade en tandläkaretid, så dit skulle dagens äventyr ta hän.
Jag cyklade. Dog lite på vägen.
Hos tandläkaren gick det (naturligtvis) inte så bra.
Det ser inte bra ut. Ajaj, ny tid i slutetpå sommaren.
"Ring, om det gör ont eller känns värre, ojoj, inte kul att rotfylla när man är så ung.."
mumlade sköterskan medan hon skrev ut ett kvitto på den nya tiden.
Upprepade för mig själv, om igen att
Kräkas gör mig inte helare. Jag måste stå ut idag.
Jag ska se vad som händer, att jag inte dör!
Jag svängde förbi skolan, för att göra något mattetal.
Helt plötsligt kramar min lärare om mig och klämmer lite kamratligt på axlarna, och säger:
- Nej, men! Du känns ju inte så tunn!
Lite konstigt ändå, att du är så stabil i kroppen, om du nu äter så lite som du påstår..
Annars brukar jag ju träffa såna här smalisar, med liknande problem som du."
Min lärare skrattade. Han menade väl inte att provocera fram
de där tårarna, som ändå smög sig ut så fort jag lade ansiktet ned mot pappret.
Medan han skrev tal på tavlan och försökte förklara sådär pedagogiskt,
fick jag lite ont om luft i lungorna. Det blev kvavt. Stramade om halsen.
(måste ändå tillägga att jag inte grät p.g.a. läraren, jag tycker mycket om honom!)
Jag kom liksom på varför det inte händer något,
varför ingen bara kan hjälpa mig med det här.
För jag är ju inte smal. Det måste alltså vara därför!
Men det spelar ju ingen roll hur mycket jag önskar att jag vore smal,
för jag blir inte det för det.
Och jag kan inte direkt "skära ned på maten", möjligtvis om jag slutade kräkas,
för då skulle jag inte behöva hetsäta. Och då kanske jag skulle bli tunn, och få hjälp.
Fast, då skulle jag ju ha slutat kräkas, och då vore ju mitt huvudsakliga problem löst.. eh..
Så, det blir ett låst läge.
Jag blev darrig, skakig, ville gråta, skrika och bara inte vara mer!
Det skrek inom mig:
JAG MÅSTE HETSÄTA OCH KRÄKAS, FÖR ANNARS EXPLODERAR JAG.
Ja, jag DÖR om jag inte får det, jag har INGET ANNAT för mig, jag skiter i det här nu.
Hoppas hela halsen går sönder, att mina tänder ramlar av,
att mitt hjärta trasslar in sig i kärlen, att lungorna skrumpnar,
att huvudet åker av, att magen spricker,
att min själv går av, brister i sömmarna.
Nu är jag hemma. Jag har inte hetsätit ännu idag.
Men jag vet helt ärligt ingenting om hur dagen kommer att se ut.
Jag försöker hålla ihop, inte falla isär. Inte trasas sönder totalt av
meningslösheten, rastlösheten, oroligheterna, tröttheten
och understimulansen.
Det finns ju trots allt inget annat i världen
som jag varken skulle vilja eller orka göra nu, idag, imorgon..
Men förnuftet måste få tala lite till,
jag vet inte.. kämpa.. kämpa..
så var det, ja.. kämpa...
Och så ett glas ProViva
Något annat än vatten. Påminner mig om att inte kasta i mig det, det får ta tid. Jag vill behålla det. Det vill inte kroppen.
Kanske blir det hets av det ändå..
Vad i hela världen ska till? VAD?
jag flyttade hem till mina föäldrar - för att slippa hetsätningen och kräkningarna.
För att slippa passiviteten. För att bli bättre. (Då var det droppen liksom, tyckte jag)
Men jag har inte gått ned i vikt.
lyckats sluta kräkas. (snarare tvärtom)
fått någon proffessionell hjälp än, som var anlednningen till att flytta hem igen.
kunnat börja äta.
mått avsevärt mycket bättre
och absolut inte slutgiltigt bättre.
Jag har:
- Talat om mina problem med anhöriga.
- Bett om hjälp från vården.
- Försökt hitta egna lösningar, som ser bra ut i teorin, men som jag har svårigheter att tillämpa i praktiken.
- Flyttat hem till mina föräldrar för att möjligheten att isolera mig och hetsäta/kräkas vilt ska minska.
Inget av det verkar ha givit resultat.
Jag har inte bara blottat mig inför dem alla,
jag har också anförtrott livet min chans.
Det såg ut att vara på god väg, men när jag ser det nu,
och konstaterar den totala summan av kardemumman:
så har det bara blivit värre.
Värre hade det förmodligen blivit
även om jag inte vidtagit ovanstående åtgärder.
Men jag undrar förstås i min förtvivlan
vad i Herrans namn som måste till,
för att bryta trenden att försämras
dag till dag.. vecka efter vecka.. månad efter månad...
När blir det bra?
Efter så många år av strävan efter kontroll.
Efter alla dessa månader av förakt och uppkastningar av allt..
När tar det slut?
SvartVitt tänkande
Har ångest mest hela tiden.
I dag fick jag inte möjlighet att avleda den med att kräkas.
Läskiga känslor kom upp som fynd i tö.
Jag kom hem och skyndade mig att frysa ned dem igen, genom att hetsäta och kräkas.
Jag kräks för att dämpa ångest -> Får ångest av att kräkas -> måste då kräkas igen..
2 gånger kväll.
Sista gången var jag med om något lite olustigt.
Det blev inte den där eftertraktade effekten av att
allt "släpper", att få "kasta ur sig allt"
som jag annars brukar bli så hatiskt förälskad i.
Det kändes snarare som att huvudet skulle ryka med,
som att något rycktes ur mig.
Jag hämtade inte själv upp något den här gången,
det var liksom något som tog något ifrån mig, som tvingade ur mig det.
Jag har inte kontrollen, kan jag nu se.
Det är ett tvång, ett begär, ett behov,
som kontrollerar mig.
Men det är ju fortfarande jag som väljer att låta det styra mig.
Och jag blir så extremt kluven, splittrad, och nervös.
Jag vill verkligen sluta ha det såhär,
tänker att jag måste börja försöka behålla något igen, i alla fall vätska, näringsrik vätska.
SÅ jag planerar att ta hjälp av matchemats tider och dricka något då,
i måttlig mängd, normal hastighet, och behålla det.
Samtidigt slänger jag mig trotsigt på golvet inne i mig:
Jag har ju ändå ingen anledning till att sluta, vill ju ändå inte gå ut, eller göra något lustfyllt.
Min framtid är dödsdömd, mitt liv meningslöst och jag världelös.
Då kan jag väl lika gärna stana kvar i det här och må så dåligt som jag förtjänar.
Åh, jag måste bli kvitt detta allt - eller inget - tänk..
"Kan du leva vid en brant med ena foten över kanten?"
Jag visste inte längre om det var regnet eller tårarna,
som hindrade mig från att se vägen
Och det var inte främst bristen på energi,
som gjorde att jag höll på att inte ta mig hem
Det var bara det att jag nästan föll isär
Det sög i magen,
sög i kinderna
Sådär ofrånkomligt smärtsamt
JÄVLA ÄCKLIGA SKIT ÄTSTÖRNING & DEPRISSION!!!
Du rycker mitt liv ifrån mig!
Du stjäl Pengar, Tid och Energi från mig
Du stjäl Pengar och Tid från min familj
Du stjäl Energi från mina vänner
Du tar så mycket, Du tar fan Allt!
Jävla Bulimi, jag hatar Dig!
Du får mig att Hata Mig
Du får mig att Hata De omkring mig
Du förstör mig
Du förstör min omgivning
Du har klistrat oss samman,
du och jag är som en tvåäggstvilling instängd i en moderkaka,
Men nu är det på övertid, och jag HATAR DIG VERKLIGEN!
Jag skulle ju inte använda upp alla pengar..
Jag skulle ju inte ljuga mer..
Jag hade ju lovat att bli bättre, för mina Vänners skull,
för Mormors skull,
för Mammas skull..
Och nu är Mormor så dålig
Och jag är så dålig
Och jag går inte dit för att träffa henne
För jag orkar inte med allt som är så dåligt
Tänk om hon dör,
Tänk om jag dör före henne
Tänk om jag bara kunde göra allt bra..
Jag önskar. Jag ber
Varje Dag.
Men ingenting händer.
Ingenting händer någonsin...
Och jag borde sluta vara såhär ocensuerad,
Borde gå och gömma mig någonstans, ännu mer
För de blir så oroliga
Och jag orkar inte se det mer, orkar inte ha såhär ont jämt!
Hjälp? Snälla, någon?
Nu tror dem säkert att jag nonchalant skiter i allt.. bara för att jag alltid lyckas ställa till det
Trött på dessa flottiga spyor
Finns inga konturer på mig längre, allt är uppsvällt
Jag hade missat knappen, så klockan ringde inte i morse.
Jag blev misstänksam och tittade tillslut på den.
För sent. 20 minuter över tiden jag skulle varit där.
Blir inge BUP idag, inga prover tagna heller
Jag orkade inte ens ta tag i det och ringa.
Kröp bara runt i huset och kved och ylade.
För jag hatar mig så mycket
för att jag är så oansvarig,
för att jag misslyckas med allt.
Inte ens en klocka lyckades jag ställa rätt..
Världelös, så smärtsamt världelös...
Fast kräkas, det kan jag visst fortfarande,
min enda begåvning..
vidrigt.
Förlåt, jag ska försöka inte smutsa ner den här platsen mer.
Återkommer med mer optimistiska ord nästa gång..
Annars får det vara
Mitt sätt att gråta ut
Det blir om otur flera gånger om dagen numer.
För någon månad sedan var jag ändå lite bättre än såhär, hur kunde det gå så snabbt?
Jag var ju verkligen på väg åt rätt håll, om ens med små gulliga ministeg..
vad hände? Min livsgnista kunde inte andas. Nu stänger jag av.
Att kräkas är mitt sätt att gråta, har blivit min kanal ut.
Har hittat den här på coop i stan, har liksom inte den där "typiska bittra lightsmaken" som ofta finns i lightläsk.
De enda jag tycker om annars är pepsi max och cola zero, men den här Lemon är faktiskt god :)
Sicket jäkla tragiskt Onsdags Kalas, som spilldes ut i badrummet
Har cravings på sylt, och mjölkchoklad. Socker helt enkelt. Shit.
Är inte alls hungrig eller intresserad av mat över huvudtaget.
Så det blir yoghurt, frukt eller knäckebröd. Kolhydrater i snabb form, helt enkelt.
Det är bara det att jag inte längre är bekväm med känslan av att stoppa något i img,
utan att hastigt trycka ned det i svalget och sedan hämta upp det igen.
Så jag tänker alltid:
"Ja, då kan jag ju lika gärna trycka ned lite till.. så att det är värt besväret.."
Mina föräldrar är medberoende.
De ligger tysta i sitt sovrum, men de är mycket väl medvetna om vad jag gör hela dagarna.
Och de tvingas bara köpa hem mer..
Stod utanför lärarens rum imorse, och kunde inte hejda gråten. Den smög sig stilla fram.
Jag kan inte bryta mig loss, kan inte ta mig ur den här skiten.
Hos psykologen blev jag vagt konfronterad, när vi pratade självbild,
och jag kände hur små nya perspektiv ville leta sig in i mina tankestigar.
Jag kom hem från BUP, och upptäckte att jag blev ensam hemma.
Jag sprang runt i köket, drog fram brödlådan, slängde fram fil och flingor, och började hugga in, illa kvickt.
Mitt i hetsen, ringer mobilen. Jag brukar inte svara när jag är såhär upptagen, då får det vara.
Men nu såg jag att det var privat nr, jag blev genast lite misstänksam och ängslig.
Kände på mig att det var något.
Lyfte luren medan jag tuggade färdigt på flingorna jag nyss stoppat i munnen.
Svalde hårt och harklade fram ett "Ja?"
- Hej, jag ringer från ABC och ville bara uppmärsamma dig om att du hade en tid här för provtagning idag, kl halv tre.
Jag slänger en blick på klockan. Fem i tre. Jävlar. Jag visste att det var något. Jag glömmer allt.
"Åh! Så passande! Jag sitter just och hetsäter förstår du, kan du skynda dig på lite , jag måste kräkas snart.."
Nej, så sade jag givetvis inte. Högt alltså.
- Jag tänkte att du kanske kunde komma imorgon istället? undrade kvinnan lite försynt.
- Jo, visst. det blir bra. Jag lät nog stressad. Jag var stressad.
Efter att jag precis blivit färdig med mitt utträttade behov, kommer jag matt ut ur badrummet.
Mamma måste ha varit hemma och vänt medan jag var instängd på toaletten.
På köksön står en limpa bröd, nyinköpt.
"FAN, JAG ORKAR INTE! SLUTA!"
Jag ville skrika, gråta och bara sparka på det vita, mjuka, smaklösa brödet.
Men väluppfostrat höll jag allt instängt, rörde inte en min. Fnös lite lätt.
Insåg just vad kvällen innebär för utmaning: Att sysselsätta sig med något annat stimulerande.
Men inget stillar mitt sinne så som att kräkas gör just nu.
Jag vill sluta, vill bli bra.
Det är bara det att jag liksom tappat bort vad det är jag har att återvända till, som bra.
Jag ser inget nu som väntar på mig, inget som egetligen känns värt att försöka för...
