2012-02-22 ? 22:16:28
äta hela dagen
Ledsen för helt kass uppdatering, men jag har blivit inlagd. Jag reagerade så kluvet man bara kan.
"Herregud, ÄNTLIGEN ska jag slippa oroa mig, lås in mig och bota mig, nu!"
och samtidigt fick jag panik och tänkte:
"Nej, jag kan inte stanna här, måste hem, nu, genast, måste äta, äta och äta ännu mer. Får jag inte komma hem och äta nu, så kommer jag att DÖ!"
Har försökt tänka rationellt: Jag ska ta chansen att få in sunda och realistiska vanor, och rutiner. Så att jag kan styras av hunger och mättnad i vardagen, istället för att ständigt, varje sekund, tänka på hur jag känner över, kring och i och med, maten.
Har permis, och vad är det första jag ändå gör när jag blir ensam? Jo, självklart så hetsäter jag. Det enda jag sysselsätter mig med faktiskt. Jag blir tokig!
Permisen (nästan 2 dygn) har bestått av: Ingenting annat än mat.
½ limpa bröd
1 ägg
1 tomat
massa ost
äckliga mängder smör
1 kycklingfilé
ca 6 små potatisar
1 påse bearnesesås
mycket ketchup
grädde
200 g mjölkchoklad
1 påse naturgodis
2 pkt kakor
lite chips
1 L vaniljyoghurt
nästan 1 pkt flingor (crounchy)
1 banan
1 L glass
1 färdigrätt - lasange, 400g
1 sats pannkakor
1 L Pucko
Ja, ni hör ju...
Nu är jag äckligt svullen överallt, och magen är den rundaste balongkula man skådat. Jag har ont i magen och mår lite illa. Ångrar mig ju givetvis, alltid, men kan inte göras något åt. Jag har motsägelsefullt nog redan börjat längta till nästa permission, nästa hets...? Men herregud, jag måste skaka av mig det. Iaf försöka!
Jag vill ju inte ha det såhär. Jag vill ha energi i måttlig dos och kunna fokusera på saker som man bör i min ålder: skola, kompisar och sånt. Och jag ska nå dit. Hur jävligt det än känns nu, såhär efter en trevlig panikattack.
Jag hoppas ni har det bättre ikväll, att ni kan hålla ihop trots "misslyckanden". För ni har fortfarande chansen att lyckas, imorgon! Och då menar jag att lyckas avstå från att vara destruktiv, inte sluta äta, som man kanske intalar sig är målet. Men vi är inte dumma, det vet vi, så låt inte de ologiska tankarna tala för er, tala för dig själv, och låt ditt sanna jag välja vad som knns rätt för dig.
Kram från en som kämpar.
"Herregud, ÄNTLIGEN ska jag slippa oroa mig, lås in mig och bota mig, nu!"
och samtidigt fick jag panik och tänkte:
"Nej, jag kan inte stanna här, måste hem, nu, genast, måste äta, äta och äta ännu mer. Får jag inte komma hem och äta nu, så kommer jag att DÖ!"
Har försökt tänka rationellt: Jag ska ta chansen att få in sunda och realistiska vanor, och rutiner. Så att jag kan styras av hunger och mättnad i vardagen, istället för att ständigt, varje sekund, tänka på hur jag känner över, kring och i och med, maten.
Har permis, och vad är det första jag ändå gör när jag blir ensam? Jo, självklart så hetsäter jag. Det enda jag sysselsätter mig med faktiskt. Jag blir tokig!
Permisen (nästan 2 dygn) har bestått av: Ingenting annat än mat.
½ limpa bröd
1 ägg
1 tomat
massa ost
äckliga mängder smör
1 kycklingfilé
ca 6 små potatisar
1 påse bearnesesås
mycket ketchup
grädde
200 g mjölkchoklad
1 påse naturgodis
2 pkt kakor
lite chips
1 L vaniljyoghurt
nästan 1 pkt flingor (crounchy)
1 banan
1 L glass
1 färdigrätt - lasange, 400g
1 sats pannkakor
1 L Pucko
Ja, ni hör ju...
Nu är jag äckligt svullen överallt, och magen är den rundaste balongkula man skådat. Jag har ont i magen och mår lite illa. Ångrar mig ju givetvis, alltid, men kan inte göras något åt. Jag har motsägelsefullt nog redan börjat längta till nästa permission, nästa hets...? Men herregud, jag måste skaka av mig det. Iaf försöka!
Jag vill ju inte ha det såhär. Jag vill ha energi i måttlig dos och kunna fokusera på saker som man bör i min ålder: skola, kompisar och sånt. Och jag ska nå dit. Hur jävligt det än känns nu, såhär efter en trevlig panikattack.
Jag hoppas ni har det bättre ikväll, att ni kan hålla ihop trots "misslyckanden". För ni har fortfarande chansen att lyckas, imorgon! Och då menar jag att lyckas avstå från att vara destruktiv, inte sluta äta, som man kanske intalar sig är målet. Men vi är inte dumma, det vet vi, så låt inte de ologiska tankarna tala för er, tala för dig själv, och låt ditt sanna jag välja vad som knns rätt för dig.
Kram från en som kämpar.
