Bulimi i hemlighet

Jag åkte på permis. Åt en banan extra. Skämdes.
Så när jag fick frågan ljög jag.
Jag vågade aldrig berätta att jag ätit den där bananen.
För vad skulle de tro då, vad skulle de säga?

Efteråt föll jag ihop till en hög av skamkänslor. "Om jag bara inte ätit bananjäveln, så hade jag inte behövt ljuga, eller skämmas, eller vara värdelös." Känslan misshandlade mig liggandes på golvet.
Värelös. Äcklig.
 Sämst.

Någonstans vill jag inflika:
 "Alla ljuger ibland.Andra tvingas också ljuga när de skäms för någoting. Det är inte så konstigt. Jag är varken bättre eller sämre än någon annan här i världen... väl? Visst är det så?"

Jag kan inte vara helt ärlig. Jag vågar inte erkänna att jag är fixerad vid vad jag äter, hur jag äter det, hur jag känner mig och ser mig. För om jag påstod för någon, bekände att jag faktiskt försöker med allt för att gå ned i vikt, då skulle de sneda blickarna undra: "Hur kan hon misslyckas så förfärlig? Är hon sämst eller? Hur vågar hon säga sådär?"

Samtidigt förstår jag självklart någonstans att man alltid börjar någonstans. Jag lider som fan av min problematik till mat och ätande... men jag känner mig för värdelös och misslyckas, skäms för mycket för att våga berätta för någon vad jag egentligen tänker om det.


Jag äter för att jag är uttråkad.
Jag äter för att jag är sugen.
Jag äter trots att magen är svullen som en ballong.
Jag äter även när jag mår illa, och inte orkar.
Jag äter för att jag "måste"
För att rastlösheten biter i mig som en ilsken hundvalp.

Det går inte riktigt framåt heller, som jag hoppats. Det är så mycket svårare än jag vill tro..
Jag vill kunna vara social i helgen, och inte behöva gömma mig från trevliga sammanhang. Men vad händer när man mår dåligt och inte kan andas om man stoppar i sig något, och inte KAN äta i åsynen av andra? Jo, man drar sig undan i alla fall! "Det är aldrig värt det!" upprepas i mitt huvud.

Jag önskar att jag kunde följa en sund livsstil, som jag vill ha den. Eller byta "diet" för att hjälpa min stackars mage som är svullen och bubblig hela tiden. Men jag har lyckats trassla in mig för mycket.

Jag är fortfarande inlagd, därav passitiviteten här. Det går ju inte riktigt som jag tänkte, när jag började skriva.

Hur som helst, så har jag inte haft fler permissioner sedan senaste inlägget, och alltså inte heller hetsätit sedan dess. Fantastiskt! (Håller på att dö av  abstinense ibland!)

Jag äter. Så gott jag kan, så mycket jag förmår. Det blir oregelbundet mycket. Vissa dagar kan jag sitta och prata samtidigt som jag får i mig en trevlig portion mat. Ibland går det inte att få i sig den varma lagade maten, trots fint stöd från andra, och då får något mindre mataktigt och ångestpåminnande duga. Och så finns det givetvis de där stunderna än, då ingenting tycks gå. Då jag är så stoppad av känslor och ångest att det knappt går att dricka.

Nu när jag börjt äta någonting överhuvudtaget (oich behålla det) så märker jag mycket på kroppen, och i psyket. Faktiskt! Jag tänker klarare, orkar lite mer. Men rent fysiskt mår jag ibland sämre. Jag har ofta ont i magen, "systemet krånglar" och huvudverk och trötthet gör sig tydligt påmint gång på gång.

Men vi behöver äta. Jag behöver äta. Ibland måste man bara göra, och jag hoppas på att en dag kunna säga till personalen att "jag är hungrig"

Snart fyller jag år. Det känns lite tråkigt att inte våga längta efter något firande, p.g.a. vad som kan serveras. Mat... tårta? Jag känner mig väldigt plufsig och svullen. Och förstoppad. Och trött. Men det är bara o kämpa! Vi får göra det tillsammans.. eller hur? Det ska gå. Det måste gå!