högre dos, mindre effekt, för varje gång?
Äääh.... töö-öörstiig!!! Orkar inte... gå.. kvarteret bort.. för att köpa... vatten... (har svårt för kranvatten, och fråga mig INTE varför, för jag har inget vettigt svar där..?)
Gud.. torr som en öken.. törstig som få..pust, och stön.
Har inte varit törstig eller hungrig på hela veckan (surpriize?) så jag har mest... legat lam på ett och samma ställe.. Har alltså inte gjort så mycket, det har inte hänt så mycket, orkar inte ta tag i varken det ena eller det andra. Därför uppdaterar jag inte riktigt som jag hade tänkt från början.
Men om ni ville veta, så har jag kommit underfund med att jag är riktigt beroende. För jag har inte kunnat förmå mig att göra något alls i princip, men i fredags, DÅ jäklar "orkade" jag stå på benen. Ja, under en och en halv timma hann jag få i mig allt möjligt
(som typ en halv pizza, 2 frallor, en halv limpa med smör och ost, en halv burk snabbnudlar, 5-6 fiskpinnar, nästan 1 port bearnessås och ketchup, ett kokt ägg, typ 3 skålar vaniljyoughurt med "musli" (start=godis?) en sats pannkakor, ett pkt balerinakex, två "gifflar", drygt en halv liter glass, 1Liter chokladmjölk, typ 0,75L soyamjölknaturell, 1japp, 1guldnougat,1center, 100g mjölkchoklad, 100g salta chips,...ehh.. skulle nog inte ha skrivit upp det ens, jag har säkert missat något och jag skäms som en gris.
Notera att jag inte hinner färdigt med något förrän jag är inne på något annat. Jag springer bara fram och tillbaks och tröttnar efter någon tugga, blir superstressad, tittar på klockan, kastar i mig något annat, får kväljningar, måste fortsätta, häller i mig vatten. Vattnet hade jag dock bara 1,5L av, så jag fick dricka soyamjölken under hetsen och spara vattnet tills efter hela kalaset (är nämligen vääldigt törstig efter att ha kräkts, nästan alltid.
Kan ni förstå hur uppsvullen och spänd min mage är fortfarande? Allt detta har gått på två omgångar, en igårkväll och en iförmiddags.
Vad jag menade med från början, med att ha ett allvarligt beroende av någonting, förstod jag när jag hade släpat mig skakandes ner till ICA (skakade dels av att kraften knappt fanns att ta mig dit, men mest för att jag är fullkomligt LIVRÄDD för att träffa på någon som känner mig, blir väldigt paranoid, känner mig liksom olaglig på något sätt, måste se misstänksamt ut för personalen i affären..?
Alltså, jag skopade på mig två kassar med mat/godis och det gick för 400kr (hade räknat ut lite, är ju fattig student)
Min första tanke var: "Men, såhär mycket behöver jag ju inte egentligen, jag brukar inte äta allt som jag köper hem, jag varken hinner eller orkar.. slänger ju ändå resterna efteråt (p.g.a. rädsla och skam för att ha det kvar i lägenheten)
MEN, tanken som dök upp och blev kvarstående som en upprepning: "Fast, tänk om jag inte nöjer mig, tänk om det tar slut, tänk om jag inte är tillfredställd, bäst att ta lite extra.. så att jag är absolut säker.."
Grejen är att jag inte får i mig större mängder för varje gång. Och jag vet av erfarenhet att jag gärna köper för mycket, som sedan går till spillo (eftersom jag kommer halvvägs på allt innan jag byter)
Men rädslan för att inte bli tillräckligt tillfredställd/att inte få önskad/högsta möjliga effekt på min "drog" gör mig vettskrämd, så jag köper mer för varje gång, eftersom jag inte förstår eller inser att det är en urdum tanke.
Hur kan det vara så viktigt att få högsta effekt? Vad händer om jag skulle äta alltihop och inte bli lugn, inte må bättre i de där 10 minuterna? Jag dör inte av det! Så VARFÖR är jag så orolig varje gång och köper hem mer för varje gång jag handlar?
Och gårkvällen gick sådär "bra" Efter att ha krupit in på toaletten och kräkts upp det mesta av vad jag ätit, väldigt smidigt och enkelt (jag var som en vattenspridare/fontän, det bara stänkte om mig, jag fick verkligen leva ut all den där negativa energin som bara gör mig trög inombords.).
Men idag fungerade det inte riktigt lika bra. Det gick riktigt segt och jag fick jobba både hårt och länge för att få upp något över huvudtaget. (jag borde inte vara såhär detaljrik, men skrivet är skrivet..)
Och vet ni? Jag mår riktigt kasst, både fysiskt och i huvudet (ont och orkeslös i alla tänkbara avseenden) meen jag vill verkligen inte gå förlorad mer. Eller, jag är liksom mörkrädd, så varför ska jag låta mig gå djupare in i den mörka skogen?
Jag kan inte bara vända om, det går inte riktigt så enkelt, jg vet efter alla mina försök. Men jag kan åtminstone stanna upp och samla mod för ett försök till.
Insikten som jag fått, jag börjar se mina svagheter, förstå mina brister och vad som kanske föser fram mig extra starkt, och det tänker jag ta vara på ikväll. Jag ska inte falla ihop justnu, jag ska andas en stund i taget och försöka vara med ikväll. Med i nuet, med i tankarna. Jag är väldigt besviken på mig själv, och skulle egentligen väl vilja göra vad som helst för att lära mig själv en läxa, men vad tjänar det till? Ingen lär sig av det, inte jag, inte du, inte någon runt omkring mig.
Jag får se hur det bli imorgon, helgen har ju tyvärr en stark makt över mig och får mig lätt att tappa fästet, men än sålänge är jag med på rätt linje.
Okej.. låång text, förlåt, men det var nog mest för mig själv jag skrev det, tänker jag nu. Annars hade jag nog varit lite kortare i mitt resonemang och mer konkret i mina tankar.
Drog - bara ett litet utdrag av vad som händer i mitt huvud just nu
Herregud... matmatmatmatmat...
Det blir värre nu.. när jag preeecis klarat mig ur ett fruktansvärd panikångestdygn, sedan senaste hetsätningen, och gjort allt för att förebygga kommande impulser (skada hand t.ex. för att inte kunna kräkas -> alltså inte våga hetsäta, eller slänga överblivet så att inget finns att tillgå hemma)
Men nu, när jag för första gången sedan igår morse, kan andas någorlunda regelbundet igen, DÅ är impulsen/tvånget på mig igen!
Begäret kan få mig till vad som helst, känns det som.
Det lilla jag har kvar sedan igår, att äta, ropar på mig: "Kom och ta mig, så är huset rent sen!" Samtidigt känner jag att det inte blir en "fullbordad" hets, och alltså kommer inte tillfredställelsen att infinna sig på samma sätt, och då är det liksom ändå rätt meningslöst..
Och jag är sjukt jävla arg, för att jag slängde resterna igår. Jag brukar vara lättad. Idag är jag ARG! VARFÖR? Jag är så jävla värdelös i alla fall!!! Så varför inte plåga mig själv med ännu mer förnedran och självförakt genom att fortsätta som jag gjort de senaste dagarna?
NEJ! Men kom igen, A, det är bara tankar, begär, (jäääkligt starka dock) som går att övervinna... någon gång...
Fast om jag skulle.. (?) det spelar liksom ingen roll..
JO, det gör det. Jag kommer att må ÄNNU sämre, och det orkar jag verkligen inte med nu, jag står inte ut med mer skit nu. Nu får det vara bra för en stund, va... bara lägg ner.. sluta, det blir inget av det, det blir inget av dig, Du behöver inte vara stark just nu, men du behöver ju för guds skull inte vara onödigt dum och skamlig, skulden kommer att skada dig värre än om du låter bli
Fast, egentligen så spelar det inte så stor roll vad som händer (jo, det gör det, det kommer göra väääldigt ont om jag inte klarar kvällen från att äta) för allt känns så mningslöst ändå. Jag är värdelös. Så vad tjänar det till, att kämpa emot?
Nejnejnej, matmatmatmat, mina tankar överbelastar hela systemet, jag slutar här... förlåt, men jag är i kris just nu.. mitt vägsjäl öppnar upp sig för mig, och det sliter något outhärdligt i mig då...
Gör mig hel igen, återställ alla standardinställningar, omformatera mig, omprogrammera, ominstallera... bara gör mig till en av de andra!!!
Alla vill vara ovanliga och utstickande, medan jag försöker göra allt för att få bli precis som dem!
Jag är som ett gränslöst universum
Jag är ett gigantiskt universum.
Jag går runt och bär på en egen dimension av det universum jag måste leva i.
Idag har jag känt mig mer misslyckad än någon annan.. jag har hetsätit alldeles för mycket och länge, men det lite mer ovanliga och extremt jobbiga, var att det blev svårt att få upp det igen. Jag fick inte upp någonting, i princip.
AJ min mage, spänner och trycker, AJ, mitt hjrta, bultar och flåsar... Det blev svårt att ligga och hulka när inte andningen kom till mig som den skulle. Luften höll sig undan från mig, fanns inte nog med syreatomer att fånga helt enkelt...
Hela min kropp verker och det känns som om jag är detmest värdelösa i hela världen.. och det är jag nog, men det var inte vad jag ville säga..
Det verkar bara bli värre och värre, ju mer jag vill härifrån, ur detta fängslande helvete.
Ju närmare jag kommer utgången, desto mer motstånd möter jag och det är något som rycker tillbaka mig till mitten av rummet igen.
Jag är ledsen att jag inte kunnat uppdatera efterhand, som jag hade tänkt. Men krafterna sinar ur mina porer, rinner melllan fingrarna på mig. Jag orkar inte riktigt med någonting.
Jag har i alla fall varit på BUP tillsammans med min mamma, och träffat en familjeterapeut (tror jag?)
Det är så svårt att förklara vad jag vill och hur jag tänker, speciellt när mamma sitter mittemot och har den där "kom-igen-berätta-nu-blicken"
Jag är så rädd för att bli missförstådd också.
Hur som helst så försökte jag beskriva varför jag var där, så gott det gick. På frågan om vad jag vill ha hjälp med, blev jag aningen stum.
Ja, A, Vad gör du här egentligen? Vad vill du ha hjälp med, vad ber du om, vad förväntar du dig, vad tror du, vem tror du att du är?
Jag har även fått ta prover på sjukhuset. Vet inte om de ser perfekta ut, men jag gissar att värdena är okej.
Och så har jag fått träffa en dietist. Jag kunde dock inte kartlägga någon egentlig typisk dag, eftersom jag äter heelt oregelbundet.. när jag äter..
Det känns lite hopplöst.. okej, ganska rejält hopplöst. Speciellt de här senaste dagarna. Jag vet inte vad jag hade trott, men jag anade aldrig att det skulle bli såhär svårt.
Kom igen, bara skärp dig, lägg ner..
Jag håller på att avlida av ångest idag också, och det blir bara värre och värre.. men jag tänker inte skriva att det är meningslöst att leta efter vägen ut, men det kan bli tröttsamt och riktigt svårt att hitta.. och kanske hittar jag den aldrig, men den finns någonstans. Det måste finnas mening med att i alla fall försöka!
Kan bli dålig uppdatering, speciellt om det inte blir lite bättre snart.. då vet jag inte vad jag gör..
Men det måste få vända snart, det bara måste vara så..
Riskerna med att hetsäta är fler än att avstå...
Att äta fungerar inte alls, inte i lagom mängd.
Hela helgen har jag känt mig ovanligt isolerad. Har inte orkat göra något annat än att sitta på mitt golv, bland värmeljus med min kopp té i varierande dofter och smaker.
Har inte varit utomhus sedan fredags förmiddag. Inte ens mina ljus har orkat överleva riktigt, de har lyst för mig på sparlåga. Skrämmande. Om inte de kan andas, så kanske inte mina andningssvårigheter är så inbillade.
Jag mår inte alls bra, varken kroppsligt eller mentalt. Och jag är så himla rädd. För allt.
Jag är rädd för att gå till BUP imorgon. Rädd för att misslyckas med hjälpen jag erbjuds.
Men jag orkar inte riktigt fokusera på det där än. Just nu är nu.
Och just nu är jag så rastlös. Har inte varit ii skolan idag heller, jag har bara legat utslagen på golvet och gråtit. Under helgen var jag avstängd, känslomässigt. Varken grät eller skrattade. Nu gråter jag som ett hjälplöst barn, när verkligheten står utanför dörren igen.
Och jag känner mig så förstörd, så trasig, så trasslig. Allt är trassligt.
Jag vill så gärna hetsäta ikväll. Men det blir svårt att våga sig ut.
Och jag skakar av oro, har magknip mitt i paniken. För jag vet ju att jag kan göra det, hetsa hela kvällen, bli "lugn" och distraherad, och sedan kan jag sitta i duschen och må sådär outhärdligt dåligt. Och kanske kommer det att göra så ont inuti mig, att jag trasar sönder mig ännu mer fysiskt och psykiskt., Och det kommer att hänga över mig imorgon också, jag kommer att kännas mig värdelös och oförtjänt varenda blick imorgon hos ätstörningsteamet.
Och när jag sitter här och VET allt detta, så väger jag också (förstås) fördelar och nckdelar med att avstå..
Jo, för om jag inte äter något ikväll, då kommer jag att fortsätta vara såhär rastlös och uppriven, och jag kommer att känna mig osamlad och ångra att jag inte "tog risken"
Så, herregud, ja vad gör man? Jo, man (jag) gör som vilken beroende som helst med ett begär - besvarar det och gör som jag alltid har gjort.
Jag ska överleva ikväll - på mitt sätt. Och det kan skada mig, vad jag än väljer att göra, om man nu kan välja egentligen... det känns mer som ett tvång.
Jag berättar mer om mötet med terapeuten imorgon, kanske känns det bättre då (hoppas för guds skull att den här omgången kommer att gå "bra" så att jag i alla fall får ut någon effekt, nämligen att fyllas och tömmas.. obeskrivligt befriande känsla. Men det måste ju finnas andra sätt att frigöra sig och sina instängda känslor på, eller hur?
Det är så ovisst när stunder kan skilja så mycket åt, att i ena stunden känna hysteriskt hopp, och i andra vara helt förlorad i något alldeles tungt och mörkt..
Men trots att jag är så rädd för att göra det mest naturliga i världen (äta normalt t.ex) så vet jag ju också, innerst inne, att jag inte har något att förlora precis. Det är bara att ge gjärnet
Jag känner mig bara inte riktigt redo just nu, jag är inte stark nog just nu... men hjälper det att vänta ut då?
Behandling av ätstörningar
JAG HAR FÅTT SVAR på behandling för min ätstörning.
Jag har haft konstant ont i magen sedan dess. Har jag gjort rätt? Tveksamheten klyver mig itu.
Klart att jag vill bli av med dåliga vanor och införa nya, sunda rutiner. Givetvis vill jag bli fri från störningen,annars hade jag aldrig kontaktat BUP (som ska hjälpa mig)
Men samtidigt är det såklart en del av mig som också vill ha något att säga till om:
"Du är ju inte värld något bättre än dethär, du är inte värld någon mat, lägg av, säg NEJ, avboka, SKÄRP DIG!"
Och jag vankar av och an i rummet av beslutsångest. Jag bara väntar. Väntar ut. Det måste gå över snart. Måste. Hur ska jag annars stå ut? Jag kan inte stå upp hur länge som helst...
Rädslan för vad som ska hända, hur det hela ska gå till, gör mig skakig av oro.
Men jag tänker att jag ska försöka uppdatera här vad som händer, steg för steg, så att det finns dokumenterat, hur det kan gå för ett bulimimonster som mig.
Jag har alltså:
* berättat för en närstående
* Sökt läkare, fått remiss till psyk (BUP)
* varit på första möte, mitt fall ska utredas.
* fått planerad tid till en terapeut, för information om behandling och allmän info om ätstörningar
Hoppas ni vill följa mig igenom det svåra. Jag ska försöka lyfta fram både formella och känsliga bitar på min resa. Gud... jag är så nervös... och rädd... och tveksam...
MEN jag vill bli frisk och jag ska i alla fall försöka!
Kämpa!
/A
