Bulimi i hemlighet

Men jag vill ändå försöka få ut något positivt till er.

Vad kan man egentligen göra? Själv har jag mina perioder. De bra - då maten funkar och ångesten är låg (förr i tiden var det bara viktminskning som gällde)
Halvbra period: - Ångesten finns där men man klarar av saker som ger framsteg, tex äter något för att trotsa just regler utan att det skadar en (hetsäta)
Dålig period: Ångesten hög, dåligt intag (för lite eller mycket av dåliga matvanor) (förr i tiden: viktökning, dålig karaktär..)

Efter en låång period av dålig period vill jag vända det. Vill bli fri, en gång för ALLA! Men hur? HUR? Jag har försökt så många gånger.

Jag hade en hyfsat smärtfri period i somras, då jag åt regelbundet och nyttigt (enligt mig) Och det kanske var lite lite ibland, och vissa saker kanske inte var så nyttiga som jag trodde/intalade mig, men jag kände mig hyfsat stark och orkade träna så att jag mådde bra av det (inte tvångsträna alltså, bara för välmående)

Min kropp mådde bra och därmed hängde jag med rätt bra i psyket också.

Hur ska jag komma tillbaka till det? Eller, jag vill inte komma tillbaka till just som det var då (räkna kalorier, bara nyttigheter, tid mellan och sånt där) men jag vill bli pigg igen, vill få inspiration till att göra mig något att äts, vill känna lust till att må bra. Just nu känns det liksom som att det kvittar.

Jag satt i duschen idag, efter att ha spytt upp dagens hetsintag, och konstaterade att jag ville SLUTA hålla på såhär. Det flamrade framför ögonen när jag tryckte fingrarna i halsen och jag kände bara avsmak och avsky för mitt beteende. Jag hetsäter numera för att jag "måste". Det blir mer som en tvångstanke. Det smakar inte gott, jag känner inte ens lust i affären. Förut var det en kick. Jag kanske inte orkade göra något vettigt alls, inte ens gå ner med soporna eller gå till skolan, men så fort jag visste att jag skulle få hetsäta (koppla av, dämpa ångesten, distraheras från nuet..) så fick jag energin att gå till affären för att skaffa det nödvändiga för min åtgärd mot ångesten och stressen. Nu kan jag gå där i affären i ganska lugnt tempo och motstridigt viska för mig själv: "Usch, nej, inte det heller, jag vill inte ha, nej, vill inte ha, men kanske? Nej, inte det heller... är inte sugen.."

Ändå köpte jag hetsmat för över 300kr idag (student, smart!) och jag tog med det hem, och åt det medan jag pratade med mig själv: "Gud vad äckligt, jag vill inte, låt mig soova!"

Är inte det sjukt?

Nåja, jag vill väl säga att det måste gå att vända! Jag har funderat och tänkt att jag verkligen vill sluta. Jag har sagt det förut (och lär säga det igen) NU ska jag verkligen kämpa! Det är så lätt att sitta och säga just här och nu, men i praktiken är det mycket svårare att genomföra. Tryggheten sitter ju i ens inövade metod att stilla begär, lindra ångest/stress och "lösa problem"

Men det måste gå. Det finns ju människor som lever annorlunda, som har det bra. Människor som är sociala, umgås, äter vettiga/måttliga mängder och gärna med andra. Människor som vill känna gemenskap. Då måste väl jag kunna bli sån också? Jag måste väl kunna ändra på mig, gå från ett destruktivt, isolerat förhållningssätt till ettt sundare, "normalare" sätt att leva på?

Min första tanke var nu att "imorgon ska jag gå till affären, trots skuldkänslorna över de spillda pengarna idag, och köpa banan och hallon/blåbär och göra smoothie på, för att jag tycker att det är gott. Och så ska jag dricka den ÄVEN om jag inte vill/orkar/tycker att jag behöver det. För det GÖR jag.

Men nu känner jag hur det tar emot. Det känns redan avlägset. Det kommer nog inte att hända tyvärr. För jag har hetsmat kvar, och den måste jag ta slut på imon (kastar oftast överflödg hets men inte denna gång p.g.a. pengarsamvetet)  och efter det kommer jagkänna mig smutsig. Resten av veckan kommer jag förmodligen också känna mig oren, oförtjänt och orkeslös. Så den där frukten, som jag skulle kunna njuta av, kommer nog inte på fråga.

Det är så typiskt. Jag drömmer om att få göra den, jag VILL göra den, jag VILL ändra på mig, men jag KAN inte. Det bara GÅR inte. Inte i min värld, som den ser ut nu. Jag blir så irriterad, så arg, så frustrerad. Men mest ledsen. Ja, jag är mest ledsen. Ledsen för att jag är så förlorad i något så tråkigt.

Kommer jag aldrig att lyckas ta mig ur det? Det måste ju gå.. snälla, säg att det går att bli fri?

21/5-11

Alltså, den här jävla vågen är störd. Men det är nog inte vågen det är fel på. Det måste vara min kropp som är obalanserad. För alla vågar verkar väldigt osäkra när de ska räkna min tyngd i kilon. Det blir så hemskt många också.

Något annat lustigt är att jag ju ser större och större (okej, nej, bara lika stor som alltid) ut på bilder och i spegeln. Jag känner mig ologiskt fet. (Alltså stort som ett berg, men jag får plats i huset?) Samtidigt slänger jag mig på cykeln någonstans, och då kan jag känna mig smidig och flexibel. För att i nästa stund, framför spegeln känna mig flexibel som ett kassaskåp.

Jag är så förvirrad och äcklad. Om det inte var så att jag kunde tänka mig att ta livet asv mig p.g.a. min meningslöshet, mitt jävulska mående, min upphörande begåvning och min rena dumhet, så hade jag kunnat ta livet av mig med enda anledningen av mitt utseende.

Jag orkar inte. Jag raderar alla gamla intag. Jag skäms för mycket. Till och med här, inför mig själv! Vilket vrak, jag raderar det här dokumentet så fort jag får chans, nu måste jag sova. (puh, som att jag gör det, jo men tjena…)

Idag:

Haha, ja, NU ett halvår senare har jag raderat det ;)

Förövrigt, jag är där jag brukar. Instängd i min lägenhet, hetsäter ett par gånger i veckan, resten ofrivillig fasta (orkar inte göra något annat än att sova typ) Orkar inte ens med skolan längre. Och just nu fasar jag inför natten, om jag inte lyckas somna ikväll/natt, så lär jag gå upp mitt i natten och hetsäta det som finns kvar här. Och jaa... hur ska jag då orka gå till skolan imrgon klockan åtta? Hehe, ja, det lär inte bli av. Mina betyg lär inte bli av. Min framtid lär inte bli av. Mitt liv lär inte bli av. Ingenting lär bli av.

Jag bara sover och hetsäter, trevligt. Noga med att låsa om mig. Är det för att låsa in mig själv, eller stänga ute alla andra? Jag vet inte, troligen det första påståendet, fast att låsa dörren innebär ju tyvärr de båda.. :(

Och så kom jag på att det skiljer nästan 10kg på nu och då, men det syns fan inte...?