Kvällsmål på rummet & Bränna kalorier
Föräldrarna har vänner på besök.Middag ute på terassen. Brorsan ute på äventyr i stan. En trött A på sitt rum, undangömd med "middag" på eget initiativ.
För det finns ingen som ber mig att äta. Här hemma är jag helt fri. Fri att skada mig. Och det är så lätt att vara offer, men svårare att agera förövare. Så jag gjorde mig två knäckebröd med smör och ett ägg på. Och en skål med naturell lättyoghurt och en sked honung i, samt några hasselnötter. Och så ett stort glas egengjort iste på frukt té, limesaft, citrnsaft, färsk ingefära, honung och isbitar.
Att vara ensam är riskabelt. Att vara hemma är riskabelt. Att hetsäta tycks vara en enkel lösning. Men den ser inte lika enkel ut längre. JAg klyvs itu. Men ikväll ska jag vara rationell. Har haft en lång varm stund i solen, på en het trappa, med trevligt sällskap och givande samtal. Så jag håller mig lugn än sålänge. Härdar ut. Tänker klart. För att jag äter, något alls.
Men kvällen blir ändå tung, jobbig. Social kväll, lite speciell afton.. så jag överväger att gå ut och motionera. Inte för att bränna kalorier, utan för att få lyssna på go musik och röra på mig, distraheras och hålla mig undan. Eller, hur var det nu?
Skitsamma, ut ska jag. Vågar inte sitta kvar här längre. När jag kommer tillbaka tar jag mig nog ett fint äpple, skär det i tärningar, för att det blir godare då, och strör massa god kanel på. Och så hoppas jag bara så innerligt på att jag kan få stanna i det sedan. Att kvällen går väl. Nya tag imorgon.
Trevlig valborg!
Spelar fia med knuff :)
Men sedan var det ingen som hjälpte mig med frukosten, och jag vet inte vad/om jag ska ha något, så jag satt och väntade, alltså fick jag ingen frukost. Gjorde ju inte mig så mycket. Blev en kopp kaffe till.
Mellanmål fick jag inget heller. Men när det väl blev lunch blev det för tufft. Att börja dagens första mål med köttbullar, potatis och brunsås med varma grönsaker, är ingen lätt utmaning för mig. Så efter en köttbulle och 3/4 potatis hamnade jag på mitt rum, av och an vankandes i frustration och tårar..
Har illafall fått prata med läkaren, och jag har permission till torsdag. Är allt okej då, så blir jag utskriven. Så nu väntar jag på att få gå tll min psykolog, sedan åker jag hem. Jäkla dag. Kanske känns det bättre om jag får träffa en vän och snacka lite. Eller bara vara.
Återkommer. Ha en fin eftermiddag i det äntligen så trevliga vädret!
komma ihåg vad jag gör
Är det inte märkligt, att nu när jag börjat äta, så är jag extremt trött hela tiden! Herregud, jag sover ju typ middag i timmar, och har nästan mjölksyra i benen. Jag som trodde näring gav energi...?
Till middag blev det potatisgratäng, åter igen på avd. Jag äter en fjärdedelsportioner till att börja med. Kändes inget vidare, men jag skyfflade in i alla fall. Och till kvällsmål fick jag ett glas juice och två små bitar bröd med skinka och ost på vardera. Det åt jag också. För jag måste påminna mig själv om varför jag gör dethär. Och jag är ju här för att ge mig själv en chans, en chans att bli frisk.
Så nu sitter jag här och väntar på nattmedicinen. Ska borsta tänderna snart, käkar nämligen läkerol nu. Imorgon får vi se vad läkaren säger, då är det rond.
Godnatt alla fina, därute i kriget!
Smak av äppelpaj
Min egna lilla improviserade variantaväppelpaj! Bra mellanmålstips.
- Jag skär ett äppel i tunna skivor, eller river i strimlor, beroende på vilket tuggmotstånd jag vill ha. Skär én halv banan i tunna skivor.
- Lägger skivorna som lager i en skål, och pudrar kanel mellan lagren i valfri mängd. (jag älskar kanel, tar mycket)
- Värmer skålen med frukten i mikron, någon minut, (ju varmare desto saftigare konsistens) Var dock försiktig så att det inte bränns!
- Sedan häller jag på lite yoghurt, naturell eller med vaniljsmak.
-Färdig, Njut!
Mat för En Dag
Frukost: En skål naturell lättyoghurt med ½banan och varma hallon&blåbär, + Ett glas proviva nyponsoppa, + En kopp kaffe med mjölk och kakao. + 75mg effexor och en omeprazol kapsel. - ca 250kcal
Mellis: 1 glas juice + en kiwi - ca 150kcal
Lunch: Två smörgåsrån med ett kokt ägg och grillkrydda på, + ett glas proviva jordgubb. - ca 160kcal
Vet inte om det direkt är mättnad, men att magen är full, gud ja, det känner jag!
Har fått en matlista nu, men hemma går den väl sådär att följa. Skippar helst varm mat, huvudsaken är ju ändå attjag får i mig energi. Energi som enegi liksom. Och alla de där smörgåsarna... det har jag svårt för.
Bulimiker+ bröd= inte bästa kompon.
Ska tillbaka till avd i eftermiddag. Har hållit mig i skinnet ännu. Så det har gått väldigt bra, alltså får jag nog komma hem imorgon.
Varför jag vill hem? Jag vet inte.
Om det kommer att funka hemma? Jag vet inte.
Jag är väl bara så trött på sjukhus.. Men jag är inte lika förtvivlad längre, man anpassar sig liksom.. Ganska tryggt ändå.
Jobbigt, rastlös till 1000%
Lunch
FAN
Jag orkar inte! Jag står verkligen inte ut! Jag skiter i om det är fel, om det blir dumt.. jag orkar bara inte. Klarar inte dethär längre. Jag vill åka hem, nU!
Känns som att ingen orkar lyssna, ingen förstår riktigt. Åh, varför ska det vara så jävla svårt?
AAH, jag vill bara hem och hetsätaa! Lösa det på mitt sätt. SKit vad dåligt jag skulle må efteråt. Men jisses vilken lust jag har att bara trycka i mig MASSOR och sedan kasta, kasta och kasta upp allt! Åh, maaaaat... allt jag kan tänka på.
Ändå orkar jag ingenting. Så jag bara "sover"...
Jag har fan inget o leva för längre, ingenting..
Ångest som vibrerar genom människor, och hänger som dagg i luften
Jag är väldigt otålig, Och jag vet att jag många gånger måste jobba med att stå ut, vara i det. Inte gå efter min flyktiga känsla eller låta mig luras av impuls.
Känner mig ensam, instängd och begränsad.
Dagen och kvällen var jobbig.
Ingen tycks förstå. Alla säger samma sak:
"Var nu där du är, ta chansen, vänta, stå ut"
Jag förstår nu att det känns "säkrare för dem"
men inte ens min mamma kan stötta mig i det här.
Jag cirkulerar nervös inför att det ska bli ännu jobbigare.
Men ikväll har det sjunkit lite.
Jag kan vänta inatt.
Och jag försöker ständigt röra om i min lilla inre gryta.
Vad borde jag göra?
Hur ska jag kunna bli långsiktig?
När jag inte alls klarar av det.
Jag vill vara fri att kunna göra vad jag vill, även om det omfattar de destruktiva alternativ som jag är så rädd för. Men jag är rädd här inne också.
Rädd för instängdheten, ensamheten.
Här är bara jag och mina känslor, i ett och samma rum.
Jag och mina tankar, inga lindrande ingredienser däremellan.
Jag får helt enkelt se hur jag gör. Förvirrad. Orolig. Trött...
Såg Ice Age 3 på TV, bra, tog tid. Men klockan 9 tyckte någon att ett förslag på en näringsdryck var bra... eftersom jag ju ätit dåligt under dagen.
Jo, ansvar måste man ju ta.
Vandra i korridoren och vänta på måltiderna?
Eller glömmas bort på sin säng.
Jag vill försöka komma någostans, vet att jag måste börja på något sätt.
Men pyttipanna och en stor korv alá Ladstinget, gör inget lättare.
Och att det upptäcks på kvällen, så att jag ska få i mig all näring innan läggdags,
känns lite smått skrämmande.
Jag vet inte ens varför. Men tröttheten visar sig, både fysiskt och psykiskt.
Jag vill inte göra fel, vara jobbig och slänga, men något säger mig att jag i vissa låsta situationer inte har något val.
Godnatt ni fina!
Inlagd
Hej!
Igår träffade jag min nya läkarkontakt på Vuxenpsykatrin, som verkar väldigt bra, och vi kom fram till att inläggning för en stund, kan vara bra, då min medicin ska höjas, och jag behöver börja äta regelbundet igen.
Höjningen har en risk att göra mig mer ångestfylld till en början. Jag ska alltså vara beredd på att få det ännu jobbigare kanske, än vad jag redan tycker att det är.. Tufft.
Åh, jag blir så trött. Jag vill bara bli bra. Orkar inte kämpa för det mer, vill bara vara där, inte behöva ta mig dit.
Så igår åt jag lunch på BUP, gjordes pannkakor för mig, och sedan kom jag hit till avdelningen på vuxen. Känns väl okej för det mesta. Hittils har jag hållt mig i skinnet. Men nu börjar ångesten slita i mig. Jag vill bara hem. Känner mig konstig och obekväm i mig själv, och har svårt att hitta stimulans här inne. Hoppas på att få gå ut snart, och träffa någon.
Nej, nu ska jag vandra runt i mitt rum lite. Och försöka att inte bli alldeles utom mig. Känner mig illamåendes och försöker intala mig att det kan vara för att jag åt igår, och alltså kan känna av hunger så småningom igen. Men jag vet inte..
Kämpa på ni därute! Det är värt det, det måste det vara. Och jag längtar tills den dagen jag kan bekräfta det på riktigt. För den dagen kommer, det gör den... det måste den ju göra...
Positivt möte
Nej, nu jäklar!
Det sjunker förhoppningsvis sakta men säkert under dagen. Skolan har jag inte kunnat gå till.
Men visst har ni rätt därute, det måste finnas någon slags rättvisa, det måste få bli bra en dag. Och jag lovade ju att inte ge mig, jag skulle svika mig själv om jag vände om nu.
Så jag ska på något sätt ta mig till psykologen nu, och närvara på mötet med någon från ABC. Och jag måste försöka vara så ärlig som möjligt, för jag orkar inte ljuga mer. Får inte trassla till det ännu värre.
Det är märkligt och obehagligt hur motivationen kan slås ut av ätstörningens anfall, men någonstans vet vi ju att det ska gå. Det ska gå. Det måste gå. Och det kommer att bli bra. Men det kommer att ta tid, och kraft, och mod.
Jag är inte säker på om jag är beredd, men när är man det? Måste i alla fall försöka. Alla är värda sin chans.
AnorexiBulimiCenter och två flugor i en smäll!
Det var jättesvårt att veta vad jag skulle säga. Men hon lyssnade så gott hon kunde och försökte leda mig rätt i samtalet. Bra, jag gjorde det.
Hon skulle ringa upp igen, när hon sett efter om någon remiss är skickad och så. Så jag väntar väl bara.
Höll på att svimma, mådde riktigt kasst och var sjukt trött. Så jag tänkte att jag måste äta nåt. Och då kan jag ju lika gärna slå två flugor i en smäll, tänkte jag.
Äta, och lindra ångest - hetsäta och kräkas.
Så jag ställde mig helt öppet i köket, orkade inte ens gömma mig på rummet, skit samma, familjen vet ju.. har ju förstått..
så jag ställde mig och gjorde fyra frallor, värmde köttbullar i mikron, hällde upp massa yoghurt och lade upp kex på ett fat, med sylt på. Bland mycket annat. Minns inte allt. Glass tror jag också att det blev.. och pannkakor.. choklad.. och gud vet allt.
Men att kräkas efteråt blev än en gång för påfrestande ansträngning för att vara värt det. Jag blev grundlurad. Vilken bluff. Här knödde jag i mig allt möjligt, för att vara säker på att få en långvarig effekt. Så gick det bara inte som jag villle. Tror att medicinen jag äter nu, bidrar till att det bildas slem i svalget och halsen. Så det blev en pina att fösöka kasta upp det.
Så jag kastade mig ut i desperation, på cykel. Orkade inte mer än en mil. Sen var jag slut. Nu har jag tryckt i mig hög dos laxmedel och dricker som en idiot, törstig som en get!
Och svullen, det är jag MINST SAGT. Har förtvivlat ont i magen, den är hård och står upp som en fyr. Ajajaj. Jag vill gå i ide. Nej, så länge jag äter medicinen så får jag avstå hets. Och då blir det inte mycket annat. Men det är väl bäst så, om jag nu ändå kan få hjälp. Men den blir jag nog nekad, när de ser mig i det här skicket. Jag är ju stor som en kloss, inte går jag ned i vikt heller, snarare UPP.
På en vecka har jag sammanfattningsvis hetsätit (och kompenserat) kanske 3 - 4 gånger. Och då är den timman på dagen det enda jag ätit. Ändå har jag gått upp 1 kg. Ett kilo ÅNGEST! Då kommer jag ju ALDRIG att kunna börja äta normalt, om jag går upp av att till hälften svälta och hälften hetsäta. Inget mer hetsätande nu. Verkligen inte. Och ABC kan jag ju glömma... de skulle skratta ut mig direkt. Shit, jag hatar mig själv..
Skäms. Vill begravas. Ont. Trött. Vart ska jag ta vägen? Mer törstig....
Ger mig inte
Ska ätstörningen få förstöra mig?
Kommer bulimin att ta livet av mig?
Jag ger mig inte.
Jag har några få undangömda, veka men ack så existerande, krafter kvar.
Imorgon ringer jag till ätstörningscentret och ber dem hjälpa mig, NU!
Klok tanke och en banan blir till kräkfiasko
Världelös
Råkar hamna framför badrumsspegeln.
"Tjocka, fula, äckliga människa!"
Sätter handen för ansiktet, vill inte se, vill inte höra.
"Gå och dö, A, bara gå och dö!"
Lämnar badrummet. För jag vet ju att jag inte kan försvaras.
Det är som det är. Och jag lyckas inte göra något åt det.
Haft alla typer
Kom fram till att jag typ haft inslag av alla sorters ätstörningar under åren, sen jag gick i femman..
Började med BED
Sen mot anorexi hållet..
Sen BED igen/Bulimi
Sen snarare åt ortorexihållet (mer fokus på hälsa och nytta än vikt)
Och nu Bulimi.
Kul. Jag har sett flera sidor av ett enda helvete. Fint.Fårjag vara färdig nu? Räcker det såhär? Får jag mitt liv tillbaka?
Hur mycket ska en människa klara.. hur länge orkar man? Tar det aldrig slut?
Jag går upp i vikt...
Efter att ha levt på (mest flytande men näringsrik) föda under en längre period, och börjat få igång kroppen så smått, höll jag fortfarande vikten. Började nog få igång förbränningen också.. men viktigast av allt: Jag mådde rätt okej, alltså matrelaterad ångest syftar jag på, den var relativt hanterbar.
Så kom jag hem. Hetsåt (då äter jag bara det jag hetsäter under hela dagen) vid två, kanske tre, tillfällen, tre dagar i rad... sen har jag bara försörjt mig med Té med honung i. Massa honug. Nu har det gått ett par dagar ytterligare alltså. Och jag är fortfarande svullen sedan hetsen. Och värst av allt: Jag trotsade mig själv och ställde mig på vågen för att möta rädslan i vitögat. Skulle jag inte gjort. Två kg upp, på några dagar, p.g.a. ett par jävla hetsattacker. Är det ens möjligt? Jag har kräkts, inte sådär "bra" men ändå "okej".
Vad hände?
Och vad hände med mina tankar om att "jag ger lätt upp en viktnedgång om jag får slippa det här helvetet"
Men grejen är ju den att jag inte behöver en viktuppgång, då jag fortfarande är normalviktig. Och sen är det ju så att jag inte fått någon hjälp, och inte blir bättre. Så då är det inte värt det, viktuppgången alltså.
Så jag går runt i förtvivlan dessa dagar. Alldeles föraktfull mot allt och alla, vill inte gå ut, vill inte träffa någon. Sådär riktigt tungt, ni kanske vet.
Försöker intala mig att det är vätskeansamlingar. Och att jag har mens (det knappt befintliga som finns kvar vill säga) och den slappa magen beror på den uttänjda magsäcken. MEN det tar inte bort känslan. Och den står jag snart inte ut med. Ska det verkligen behöva vara såhär jobbigt att leva? Är det här vad livet handlar om? Är det här vad jag ska göra?
Jag lever inte för något. Jag går runt i huset, varje dag, och mår bara dåligt. Såhär ska det inte vara. Men det blir inte heller bättre, trots att jag söker efter rätt hjälp. Helst vill jag springa ut på ett torg och skrika: "HJÄLP! Jag orkar inte med att ha det såhär, rädda mig, hjälp mig, snälla någon...Gör vad som helst, jag går med på vad som helst, gör vad ni vill och kan med mig, bara ni tar bort det onda.. "
Jag är så nära att ge upp. Jag vet inte hur länge till jag måste orka..
Jävla skitsjukdom, det är ju helt otroligt hur det kan ställas till i hjärnan på en. Jag som annars vet vad jag har med att göra, och är noga med att vara logisk. Nu styrs jag helt av oinbjudna känslor och ovälkomna tankar. Inte okej. Inte okej, någonstans!
destruktivt blir till konstruktiv metafor
Chokladglass med typ kakdeg av den kletiga sorten...
mjölk
Kladdiga bullar
yoghurt
mjölkchoklad
Bröd
Brödet intogs först. Sedan allt detta kladdiga och kletiga i trög konsistens.
Ajaj, inte klokt. Hur tänkte jag här?
Till att börja med så handlade jag faktiskt glassen redan i affären som jag var i med min mamma. När hon var med! Hon misstänkte kanske att jag tänkte ha den i hetsätningssyfte, eftersom jag inte äter något utom flytande som jag behåller. Men jag orkade faktiskt inte bry mig. Det är allt för uppenbart. Behövde inte smyga. Orkade inte lägga energin på det, att dölja, ljuga, hålla hemligheten. Förneka.
Resten köpte jag på ICA närbutik här i kvarteret och smugglade in mina begär och "droger" via garaget, in till mitt rum.
Under själva ät-akten knackade pappa på minst tre gånger, om olika saker, och första gången skyndade jag mig fram till dörren för att skymma kylskåpet som jag bunkrat upp i mitt rum... Andra gången hade jag munnen full och varken hann eller orkade bry mig, för han fattade säkert ändå. Och tredje gången hade jag nästan "lust" att slänga upp dörren för honom och slå ut med armarna och utbrista: "Ja? jag är sjuk! Det här är ta mig fan sjukt!! Hjälp?"
Jag tänker att när det kommer till den punkt, då jag tilloch med viker mig för skammen, i ett så starkt "Ha-intresse" av något (mat, att få hetsäta) inte orkar dölja mitt skamliga beteende och motbjudande behov inför andra, då har det gått längre än jag någonsin velat.
Nu kommer den lite otrevliga biten, som inte behöver läsas om känslighet är känt hos läsaren.
Hur mycket jag än drack så blev kräksessionen ett rent h*****e! Det tog mig mycket tålamod innan första "proppen" gick och jag kunde samla mod till nästa. Det tycktes helt enkelt omöjligt att få upp. Och jag hade velat gråta och skrika, men kunde ju förstås inte med hänsyn till resten av huset. Gud vad det tryckte i hela mig. Och magsäcken spände som en ömmande, pulserande, äckligt smärtande, bomb i mig!
Och jag var så himla nära på att ge upp. Efter två helt sömnlösa dygn, utan näring, var jag så slut att jag helt enkelt var ganska beredd på att bara somna på fläcken och strunta i alltihop. Men kräkningsepisoden är liksom hela grejen, effekten av vad jag gör, "ruset", det jag vill åt. Sedan nån vecka tillbaka smakar något någonting. Men jag hinner ju aldrig känna efter ändå. Allt ska ner bara för att få komma tillbaka.
Så nära att ge upp, besegras, lägga mig, kasta in handduken, och så kom jag bara fram till en lösning mitt i allt.
Jag tryckte handen så långt ner i min värkande hals (sedan gårdagens hets) som möjligt, inte så långt som möjligt, utan så hårt som möjligt. Kroppen tvingades alltså till en rejäl kraftansträngning för att pressa ut allt som var ivägen för andningen. Jag framkallade en naturligt instinktiv reflex på att överleva kvävning. Jag visste att det skulle bli ett elände att tvingas upprepa den ansträngande proceduren för att få upp tillräckligt för att känna mig aningen tillfreddstäld/lättare, men det var det ju värt. Tyckte jag. Jag var, trots omständigheterna och motståndet, envist bestämd på att slutföra arbetet. Att överleva. Att tvinga mig själv till något som kräver så mycket av mig på samma gång.
Varför kan jag inte uttnytja den styrkan? Varför blir inte det min framgång? I konstruktivt syfte skulle jag alltså helt logiskt kunna pressa mig igenom helvetet för attt jag vet att jag "måste". Och det får vara värt det. Varför använder jag inte den här tankemallen i andra stuationer? Borde försöka tänka på det mer. Negativt kan bli positivt!
Ge upp?
Jösses, mår bara SÅ himla dåligt. Varför? Jo, för att jag inte tillåter mig att hetsäta som jag "måste/vill".
Hade jag gjort det, så hade jag mått lika kasst nu ändå. Varför? Jo, för att jag inte tillåtit mig att må bra förstås!
Jäkla dilemma! Jag orkar bara inte! Pallar faktiskt inte mer!!!
Jag är hungig. Fast egentligen är jag inte hungrig alls. Inte mätt heller. Jag har helt tappat bort fysisk belåtenhet och begär, allt styrs numera inifrån.
Jag får ingen hjälp. Ingen verkar vilja ta mig på allvar. Jag har tydligen inte ett tillräckligt lågt BMI/vikt. Så någon diagnos får jag inte - alltså ingen "behandling".
Så... vad gör jag? Jo, jag tröttnar på hela världen. Är misslyckad och sämst. Hopplös och uppgiven. Så jag går hem, stänger in mig, och tänker återgå till gamla vanor.
Om jag är nöjd med mitt nederlag, beslut? NEJ. Varför gör jag det då? Jag vet inte. Ingen förstår. Jag förstår inte. Ingen kan göra något. Jag kan inget göra. Allt är rätt kört...
Och jag orkar inte blotta mig mer. Orkar inte vara mer ärlig nu. Jag har gett vad jag kan, visat vad jag kunnat. Nu får det räcka. Någonstans finns en gräns, där man inte klarar mer. Jag tror att jag är där.
Jag vet inte än, om det faktiskt går att verkligen bli frisk från något stört, att ändra sig. Jag vet att andra kan, men har inte fått någon upppmuntran om att jag själv skulle kunna.. Gud tycks inte gilla mig.
Så jag tänker pausa lite här. Med det positiva inläggen iaf. Jag har ingen vård eller plan för att bli bättre, och väntar väl mest på att få leva någon gång. Men jag orkar inte riktigt stå på mig mer. Jag önskar att jag hade en annan inställning, men det spelar inte så stor roll vad jag vill och/eller inte vill just nu, för jag är inte där än.
Jag måste förändra mig i praktiken, för att motiveras att ändra hela mitt tänk och mina accosiationer. Hur jag ska ta mig dit, vet jag dock inte. Men det kommer kanske. Och om/när det kommer, så ska jag säga till. Men tills dess får det väl vara som det är.
Jag önskar att det syntes utåt, vilket lidande man kan utsättas för inombords, även om inte alla ätstörningar syns utanpå. Sjukvården säger att det vanligaste är att man är normalviktig, men handlar bara efter att hjälpa de extremt sjuka i nära-döden-tillstånd.
Jag är nära döden på ett sätt. För helt ärligt vet jag inte hur länge till jag orkar leva såhär. Och mina självmordsförsök har inte fått någon klar orsak, Varför? För att ingen förstår, ingen frågar, ingen lyssnar, ingen bryr sig.
Jag borde sluta spela martyr, och bara begrava mig någonstans.. förlåt för allt gnäll!
Återfall, fruktig middag och en Kluring
Rättare sagt:
3 äpplen,
1 kiwi,
1 apelsin,
1 banan,
vindruvor (ganska många!)
Okej, här kan man ju tycka att jag gjorde ett väldigt dåligt val = för socker mättar dåligt, och ger förmodligen mer sug än nytta.. MEN, det var mycket, en stor portion fruktsallad, jag borde alltså ha blivit mätt, kan jag ju tycka.
Det är här vi kommer till det lite problematiska. Efter denna festligt ångestframkallande men saftiga måltid, ville jag fortfarande ha en banan.
Okej, då kan vi ju tänka såhär, tänker jag. Att instinkttivt tänka "NEJ, jag har ätit tillräckligt, och får inte ta en banan!" Så tänkte jag.
Men så kände jag ändå för att verkligen ha en banan. Och då dök tanken upp: "Ska vi inte vara snälla idag? Jag skulle ju sluta vara så bestraffande och aurktoritär, inte vara sträng, inte ha förbud.."
Här skulle man alltså kunna tänka sig att jag skulle tillåta mig ännu en banan, trots skuldkänslorna. MEN, då skulle jag också göra "fel". För bananbegäret var emotionellt. Jag hade ingen fysisk hunger som bidrog till min starka önskan. Det var rent känslomässigt behovet utgick ifrån. Och hur friskt vore det att då äta bananen, för att jag ville fylla ett känslomässigt, invertes tomrum?
Så, dilemmat blir alltså: Hur ska jag göra för att inte göra fel, välja förnuftigt och vara konstruktiv? Finns det ens en rätt lösning här? Hur tänker någon annan, än mig, kring det här? Någon..?
Och så kan jag ju bara avsluta med att säga att jag löste det tillslut. På mitt destruktiva sätt.
Jag har börjat kräkas igen. Jag hetsåt alltså.
Så nu svider halsen, tyckk över bröstet, pulserar i hela kroppen, svullnad, spänningar i nacke och huvud...
Jag drar avslutningsvis i mig ett par dl varm nyponsoppa, utan tillsatt socker, med laxmedel i. Nyttigt!
Herregud. Att kräkas är mitt sätt att gråta.
Under mina spyfria perioder gråter jag anmärkningsvärt mycket mer. Annars kan jag inte gråta, då slipper jag, för känslorna tar sig ut genom andra vägar. Inte den naturliga, smärtsamma, vägen.
Redan efter första tuggan längtade jag förtvivlat efter stunden då "ruset" har störst effekt.
Jag blir så trött. Hur ska jag orka leva? Jag ber genom mina sömnlösa nätter om att husläkaren ska höra av sig inom de närmsta dagarna, så att en remis till någon som verkligen kan hjälpa mig, kan skickas. För jag orkar inte kämpa mer ensam nu. Och inte heller är jag beredd att fortsätta leva såhär.
Jag orkar inte tänka på något annat nu. Jag är ganska död. Ganska äcklig och väldigt ful. Och jag vill bara få bli normal. Tänk att få umgås med folk, utan alla tankar som gör en disträ...
Nej, nu måste jag sluta blarra. Glad påsk ni fina!
ProViva Jordgubbssmak
Inte sovit mycket. Intensivt dygn av gråt och ångest.
Känner mig sådär full, stoppad..
Åt lunch med en personal som får mig på bättre humör.
Hos mormor sjönk modet igen, kvällen känns skitjobbig.
Varit yr hela dagen, sitter nedslagen här nu och får i mig ett stort glas proviva.
Ingenting känns lockande.
Ingenting känns räddande.
Ingenting.
Men allt känns.
Det gör ont i mig.
Inne i mig.
Och jag vet inte hur jag ska orka...
Orkar inte mer - Men, vad häner nu då?
Men vad händer nu då? Jag vet faktiskt inte. Helt ärligt så har ag ingen plan alls. Jag har trasslat in mig i mitt eget liv. Jag vill inte gå tillbaka till att bara vara destruktiv och oroa andra. Samtidigt klarar jag inte av att bara bli bra, uppenbarligen. Jag kommer ingen vart. Så jag skriver inte förrän det vänder. Om det gör det. Jag är inte så övertygad längre.
Har varit på gränsen att bryta ihop hela dagen. Har gjort det också. Panikattacker på sjukhusets toaletter är inget att hurra för, men jag ligger hellre hemma och ruttnar eller väntar på att dö, än gå runt och ha det dåliga samvetet och skuldkänslorna.
Nu ska jag se på halv åtta hos mig. Försöka hålla ihop ikväll. Vad som händer framöver, vet jag som sagt inte. Jag måste tillbaks till skolan. Men hur ska jag kunna det? Jag undrar hur jag ska orka leva över huvudtaget...
Men en liten lättnad över att slippa bära skuld och skam i och med maten, är befriande. Men det gör inget bättre, det vet jag ju, att inte äta. Men ja, vad i hela världe gör man? Jag vet inte. Jag kanske återkommer, om det händer något trevligare, om det finns en ljusning. Just nu, är det bara tungt. Jag lever med mitt osynliga husdjur, min tunga sten, som jag drar runt på överallt. Ibland känns det bara inte värt att släpa ut den över tröskeln...
Bara så att ni vet. Om nu någon undrade. Och nu fick jag det ur mig. Tack. Ha en fin kväll, så bra det går. Någon gång måse det ju ordna sig, eller hur? Eller hur??
Livet svider
AJAJAJ vad ont det gör. Allt. Jag är som brännskadad. Världen är trång och jag får ingen plats.
Det kan kännas bra en stund. Och jag suger åt mig som en svamp. Glömmer eländen och önskar i förtvivlan att det fick fortsätta kännas just sådär självklart och givet, fler gånger.
Men dagar förändras. Min födelsedag har inte varit något undantag. Ingenting kunde stoppa mig från att avvika från uppmuntran och tårtkalaset för min skull. Jag var så uppstoppad av själförakt attd et inte gick. Jag var tvungen att lägga mig tidigt. För jag stod inte ut med mig och stenen i magen som jag måste släpa med mig överallt.
Ångest. Ångest. Ångest. Tar det någonsin slut? Någonstans?
Jösses vad knäckande livet är. Och hur i hela världen ska jag orka.......?
