"Kan du leva vid en brant med ena foten över kanten?"
Jag visste inte längre om det var regnet eller tårarna,
som hindrade mig från att se vägen
Och det var inte främst bristen på energi,
som gjorde att jag höll på att inte ta mig hem
Det var bara det att jag nästan föll isär
Det sög i magen,
sög i kinderna
Sådär ofrånkomligt smärtsamt
JÄVLA ÄCKLIGA SKIT ÄTSTÖRNING & DEPRISSION!!!
Du rycker mitt liv ifrån mig!
Du stjäl Pengar, Tid och Energi från mig
Du stjäl Pengar och Tid från min familj
Du stjäl Energi från mina vänner
Du tar så mycket, Du tar fan Allt!
Jävla Bulimi, jag hatar Dig!
Du får mig att Hata Mig
Du får mig att Hata De omkring mig
Du förstör mig
Du förstör min omgivning
Du har klistrat oss samman,
du och jag är som en tvåäggstvilling instängd i en moderkaka,
Men nu är det på övertid, och jag HATAR DIG VERKLIGEN!
Jag skulle ju inte använda upp alla pengar..
Jag skulle ju inte ljuga mer..
Jag hade ju lovat att bli bättre, för mina Vänners skull,
för Mormors skull,
för Mammas skull..
Och nu är Mormor så dålig
Och jag är så dålig
Och jag går inte dit för att träffa henne
För jag orkar inte med allt som är så dåligt
Tänk om hon dör,
Tänk om jag dör före henne
Tänk om jag bara kunde göra allt bra..
Jag önskar. Jag ber
Varje Dag.
Men ingenting händer.
Ingenting händer någonsin...
Och jag borde sluta vara såhär ocensuerad,
Borde gå och gömma mig någonstans, ännu mer
För de blir så oroliga
Och jag orkar inte se det mer, orkar inte ha såhär ont jämt!
Hjälp? Snälla, någon?
Nu tror dem säkert att jag nonchalant skiter i allt.. bara för att jag alltid lyckas ställa till det
Trött på dessa flottiga spyor
Finns inga konturer på mig längre, allt är uppsvällt
Jag hade missat knappen, så klockan ringde inte i morse.
Jag blev misstänksam och tittade tillslut på den.
För sent. 20 minuter över tiden jag skulle varit där.
Blir inge BUP idag, inga prover tagna heller
Jag orkade inte ens ta tag i det och ringa.
Kröp bara runt i huset och kved och ylade.
För jag hatar mig så mycket
för att jag är så oansvarig,
för att jag misslyckas med allt.
Inte ens en klocka lyckades jag ställa rätt..
Världelös, så smärtsamt världelös...
Fast kräkas, det kan jag visst fortfarande,
min enda begåvning..
vidrigt.
Förlåt, jag ska försöka inte smutsa ner den här platsen mer.
Återkommer med mer optimistiska ord nästa gång..
Annars får det vara
"Jag skulle inte ens vara hälften, utan det jag gör"
Upphöra? Jag? Nej!
Jag kör på..
Trots att hjärtat slår så hårt,
trots att jag river ut små blodstänk ur halsen,
trots att hela kroppen värker och magen smärtar.
Hetsätit som vanligt idag, och kräktes givetvis efter det.
Sen drällde jag runt på stan i bedrövelse för ett kort ögonblick.
Frös.
Och nu är jag trött, men an inte komma till ro.
Jag vill egentligen bara försvinna, upphöra, dö.
Men jag känner ingenting,
känner inte tillräckligt starkt för att förmå mig att reagera på något.
Mitt liv är verkligen meningslöst,
det går upp för mig nu.
Så jag tänker roa mig med det enda jag kan ikväll,
hetsa&kräkas.
Det är det enda jag duger till.
Om ens det..
Ledsen
Det var mycket papper med många frågor.
Jobbigt att svara ärligt.
På vägen hem passerade jag ett övergångsställe med cykeln.
Från motsatt håll kom en äldre kvinna, också på cykel.
Hon svängde vagt åt vänster, sett från hennes sida.
Jag försökte reagera fort och ville svänga åt mitt vänstra håll,
så att vi kunde komma förbi varandra.
Men min trötta kropp lyssnade inte riktigt så effektivt som jag hoppats.
Och jag tyckte att det var lite dumt att vi hamnade på vänster sida om varandra
eftersom cyklister har högertrafik.
Damen skrek barskt åt mig när hon for vinglandes förbi mig.
Jag fattade tag i styret och tog mig över.
Trots att jag hade snäckor i öronen, hörde jag oundvikligen hur hon ropade skällsord efter mig.
Jag kunde inte känt mig mer i vägen.
Det är inte alls bara jag som inbillar mig, jag är verkligen en klumpig idiot bland alla andra.
Ett irriterande hot till alla äldre, ömtåliga, människor i synnerhet.
Jag for direkt förbi varuhuset, och ville köpa med mig hela världen.
Men jag hejdade mig hyfsat.
Sedan dukade jag hastigt upp min syndiga måltid, hemma på mitt rum, bestående av:
Många smörgåsrån, med massa smör
6 knäckebröd, med smör och ost
1 fralla,
1 bulle,
1 mannafrutti,
1 skål yoghurt,
1 banan,
chocklad,
Och så åt jag allt på 40 minuter, medan jag drack av en äcklig vegetabilisk mjölkdryck.
Jag hörde hur pappa kom hem, och hur han pratade med mamma som låg i soffan ute i vardagsrummet.
Där hon legat hela eftermiddagen, som vanligt.
"Nu är hon igång igen.."
Folk, t.o.m. mina familjemedlemmar, pratar bara bakom ryggen på mig numer.
Sällan någon som faktiskt pratar till eller med mig.
Men det är bra. Jag orkar inte möta någon.
Men jag vill inte heller höra något om mig.
Jag orkar liksom inte leva längre.
Men jag är för likgiltig och passiv för att orka göra något åt mina tankar.
Förlåt Världen..
Känns meningslöst att försöka bryta mönstret med kräkningar varje dag.
Känns meningslöst att försöka gå ut, när jag ändå inte har någon att träffa.
när jag ändå inte tänker på annat än hur jag skäms över mig själv.
Skulden äter upp mig inifrån.
Fräter i maggropen. Suger. Tuggar. Sticker.
Ont, det gör ont.
Inte stark nog
Och tror ni att jag var stark nog?
Nej. Inte idag. Heller.
Blir så trött..
Försommaren är här.
Grilllukten sprider sig i varma vindar i kvarteren.
Gräsklipporna brummar i trädgårdarna.
Cyklisterna är på väg till vännerna.
Men jag ligger gömd i badrummet hela dagarna.
För jag vill ju inte göra något annat.
Eller, vill, vill jag väl. Men jag kan inte.
Är inte stark nog för att bryta mina ovanor.
Mitt missbruk. För det blir som ett missbruk.
Och jag orkar ändå inte bry mig om vad jag missar.
Jag känner ingen lngre.
Kommer inte riktigt ihåg hur världen såg ut, hur den kändes.
Minns inte hur jorden kändes att gå på, med stabilitet under fotsulorna.
Jag är för upptagen med att ramla omkull, gång på gång.
Ikväll ligger jag och vaggar i en "kompisgunga" på min gamla lågstadieskola.
Himelen är fortfarande ljus.
Jag kan liggar här hela natten.
Och bara höra Maria Menas sång och drömma om något annat.
Något bättre.
Jag vill inte varakvar i det här längre, jag vill bort, på riktigt..
Hon är inte den som är arg i tystnad
Hetsåt i eftermiddags, i vanlig ordning.
Ett knäckebrödspaket, ett smörpaket, en ost, en liter mjölk, en liter yoghurt, fruktskålen, flingpaket, läskbacken... allt är det bara borta.
Men idag, idag gick det snett. Riktigt snett.
För jag kunde inte kräkas.
Letade och letade, rev och ruskade, efter den där jäkla kräkreflexen.
Kom inget.
Panik.
Jag vet inte hur måna gånger det hänt mig, och som jag fått så mycket ångest att jag faktiskt
gjort mig beredd på att ta livet av mig...
Bara omständigheterna som hindrat mig (Att sitta förstörd och slemmig och våndas i panikartad trans)
Så jag cyklade min andra mil för dagen.
Kom hem, drack en liter vatten (Törstig som få)
Bytte om till inlines och åkte i ungefär 45 min.
Sedan drack jag té och andades ut lite.
För inatt skulle det bli en sista mil på cykel.
Det blev det.
Jag hetsåt nog för bra mycket mer än 3000 kcal (lite för att vara mig)
och har alltså motionerat för ungefär 1000kcal bara.
Så ångesten är skyhög.
Vet inte vart jag ska bli av.
Varför kunde jag inte bara fått kräkas..
Då hade det inte varit förgäves att äta allt detdär.
Eller, egentligen undrar jag nog mer:
Varför åt jag det?
Varför?
Varför gör jag dethär?
Kanske behövdes det här misslyckande som ett avslut på denna period av hets varje dag..
Nu ska jag inte äta mer.
Vill bara komma igång med träning, och lite bättre, sunt, ätande.
Ha kontroll, diciplin.
Men först måste jag rensa ut lite..
Så det får bli vatten och té, om jag gjort mig förtjänt av det.
Åh, jag vill inte vara här,
vill inte se ut såhär.
Vill inte känna det här.
Vill inte!
Gud,
jag borde ju bara gå och dö...
Utkast: Maj 19, 2012
Jag är orolig.
För jag har verkligen ingenkraft till att försöka som sist. Känner mig lite för trasig den här gången. För trasig för att göra helhjärtade insatser, för svag för att orka med ett misslyckane till.
Jag vill inte äta normalt. Jo, jag vill, men jag vill inte behöva anstränga mig för det.
Så jag känner att det här blir halvdant, och det vet jag ju redan vad det leder till...
Inget får vara halvtaskigt i min värld, min vardag. Jag står aldrig ut med det.
Måste alltid vara helt allt eller inget
svart eller vitt,
fullt eller tomt,
bra eller dåligt,
helt eller förstört...
I bilen igår, med min morbror (när jag berättat att jag fått permission som "utslussning")
- Ja, men då får du ju se till att anstränga dig lite grand, med att äta, så att vi kan ha kul de här dagarna vi är här på besök.
Jag tycker om min morbror.
Jag förstod nog egentligen att det bara är försök till att motivera mig. Men det blev så fel, fel i mig, fel för mig.
"Jag anstränger mig inte tillräckligt. De tycker inte att jag jobbar tillräckligt hårt, tror inte att jag försöker tillräckligt mycket. Tror att jag väljer att må såhär, att jag inte vill äta. Det vill jag. Men jag KAN inte. Inte med andra. Inte ens med min egen famillj.
Men min familj har vant sig nu. De frågar inte längre om jag ska vara med vid måltider, de få vi har tillsammans. Jag är rredan automatiskt utesluten. Förtjänar inte mer.
Jag får klara mig själv. Jag klarar mig inte.
Så jag känner ett oväntat starkt vemod inför att skrivas ut. Kanske måste jag avbryta permissionen, eller helt enkelt inte skriva ut mig på måndag. För jag orkar inte gå snett igen, och ingen annan orkar nog bli vittne till det heller.
Jäkla morgon, kan inte tiden gå lite fortare?
Varför vill jag det förresten?
Jag orkar ju ändå inte göra så mycket om dagarna, utan att nästan trilla av yrsel.
Jaha...
Jag sitter mest ute i soffan, i dagrummet, då jag inte får vara själv på rummet. Sitter uppkrupen i ett hörn och håller en kudde tryckt mot kroppen, för att försöka dölja valkarna. Stirrar stint framför mig. Känner mig hela tiden för tjock, för tjock för mitt eget bästa, för tjock för de andras åsyn. För tjock. Tjock.
MEN, jag äter alla mina mål! Jag äter alla mina mål...
Stopp i avloppet
Det är stopp i duschen här hemma.
Men de fattar nog varför ändå.
"Någon är det alltså, så mycket skit!" konstaterar pappa och frustar argt.
"Men, fyra personer i samma hus, klart att det blir mycket hår och sånt i brunnen..." försöker mamma försvara.
"Men kom och se själv, det här är ju något annat..."
Och jag sitter ostörd på mitt rum, och tänker hoppfullt att de nog fixat det snart. För jag är ju i så starkt behov av att kväva ångesten, idag med.
Det tar liksom aldrig slut.
Att äta, eller inte äta - allt.
Det är frågan.
Kokade mig en kopp té. Kunde inte dricka mer än halva, förrän illamåendet över mig själv fick mig att ställa ned koppen igen.
Är det inte väldigt märkligt, att det som borde få en att vilja dö,
fängslar en kvar i ett jävla skitliv.
Jag menar.. äh, jag orkar inte ens förklara.
Nu ska jag bli skjutsad till ett möte. För jag kommer inte iväg annars.
Och min familj är trött på mig och min ångest.
Så jag kanske åker hemifrån för att inte komma tillbaka ikväll.
Jag vetinte.
Jag vill göra det bra för de andra.
Men vet inte hur man gör.
Svammel, svammel. Ni märker kanske att allt inte är riktigt som det skulle...?
Vart tog du vägen, Lilla A?
Jag faller tillbaka i gamla mönster, som jag egentligen aldrig lämnade..
Äter inte
sover inte
självmedicinerar
Gömmer mig.
Mår dåligt, vill bara dö.
Vill bara Dö...
FAN
Jag orkar inte! Jag står verkligen inte ut! Jag skiter i om det är fel, om det blir dumt.. jag orkar bara inte. Klarar inte dethär längre. Jag vill åka hem, nU!
Känns som att ingen orkar lyssna, ingen förstår riktigt. Åh, varför ska det vara så jävla svårt?
AAH, jag vill bara hem och hetsätaa! Lösa det på mitt sätt. SKit vad dåligt jag skulle må efteråt. Men jisses vilken lust jag har att bara trycka i mig MASSOR och sedan kasta, kasta och kasta upp allt! Åh, maaaaat... allt jag kan tänka på.
Ändå orkar jag ingenting. Så jag bara "sover"...
Jag har fan inget o leva för längre, ingenting..
Världelös
Råkar hamna framför badrumsspegeln.
"Tjocka, fula, äckliga människa!"
Sätter handen för ansiktet, vill inte se, vill inte höra.
"Gå och dö, A, bara gå och dö!"
Lämnar badrummet. För jag vet ju att jag inte kan försvaras.
Det är som det är. Och jag lyckas inte göra något åt det.
Jag går upp i vikt...
Efter att ha levt på (mest flytande men näringsrik) föda under en längre period, och börjat få igång kroppen så smått, höll jag fortfarande vikten. Började nog få igång förbränningen också.. men viktigast av allt: Jag mådde rätt okej, alltså matrelaterad ångest syftar jag på, den var relativt hanterbar.
Så kom jag hem. Hetsåt (då äter jag bara det jag hetsäter under hela dagen) vid två, kanske tre, tillfällen, tre dagar i rad... sen har jag bara försörjt mig med Té med honung i. Massa honug. Nu har det gått ett par dagar ytterligare alltså. Och jag är fortfarande svullen sedan hetsen. Och värst av allt: Jag trotsade mig själv och ställde mig på vågen för att möta rädslan i vitögat. Skulle jag inte gjort. Två kg upp, på några dagar, p.g.a. ett par jävla hetsattacker. Är det ens möjligt? Jag har kräkts, inte sådär "bra" men ändå "okej".
Vad hände?
Och vad hände med mina tankar om att "jag ger lätt upp en viktnedgång om jag får slippa det här helvetet"
Men grejen är ju den att jag inte behöver en viktuppgång, då jag fortfarande är normalviktig. Och sen är det ju så att jag inte fått någon hjälp, och inte blir bättre. Så då är det inte värt det, viktuppgången alltså.
Så jag går runt i förtvivlan dessa dagar. Alldeles föraktfull mot allt och alla, vill inte gå ut, vill inte träffa någon. Sådär riktigt tungt, ni kanske vet.
Försöker intala mig att det är vätskeansamlingar. Och att jag har mens (det knappt befintliga som finns kvar vill säga) och den slappa magen beror på den uttänjda magsäcken. MEN det tar inte bort känslan. Och den står jag snart inte ut med. Ska det verkligen behöva vara såhär jobbigt att leva? Är det här vad livet handlar om? Är det här vad jag ska göra?
Jag lever inte för något. Jag går runt i huset, varje dag, och mår bara dåligt. Såhär ska det inte vara. Men det blir inte heller bättre, trots att jag söker efter rätt hjälp. Helst vill jag springa ut på ett torg och skrika: "HJÄLP! Jag orkar inte med att ha det såhär, rädda mig, hjälp mig, snälla någon...Gör vad som helst, jag går med på vad som helst, gör vad ni vill och kan med mig, bara ni tar bort det onda.. "
Jag är så nära att ge upp. Jag vet inte hur länge till jag måste orka..
Jävla skitsjukdom, det är ju helt otroligt hur det kan ställas till i hjärnan på en. Jag som annars vet vad jag har med att göra, och är noga med att vara logisk. Nu styrs jag helt av oinbjudna känslor och ovälkomna tankar. Inte okej. Inte okej, någonstans!
Ge upp?
Jösses, mår bara SÅ himla dåligt. Varför? Jo, för att jag inte tillåter mig att hetsäta som jag "måste/vill".
Hade jag gjort det, så hade jag mått lika kasst nu ändå. Varför? Jo, för att jag inte tillåtit mig att må bra förstås!
Jäkla dilemma! Jag orkar bara inte! Pallar faktiskt inte mer!!!
Jag är hungig. Fast egentligen är jag inte hungrig alls. Inte mätt heller. Jag har helt tappat bort fysisk belåtenhet och begär, allt styrs numera inifrån.
Jag får ingen hjälp. Ingen verkar vilja ta mig på allvar. Jag har tydligen inte ett tillräckligt lågt BMI/vikt. Så någon diagnos får jag inte - alltså ingen "behandling".
Så... vad gör jag? Jo, jag tröttnar på hela världen. Är misslyckad och sämst. Hopplös och uppgiven. Så jag går hem, stänger in mig, och tänker återgå till gamla vanor.
Om jag är nöjd med mitt nederlag, beslut? NEJ. Varför gör jag det då? Jag vet inte. Ingen förstår. Jag förstår inte. Ingen kan göra något. Jag kan inget göra. Allt är rätt kört...
Och jag orkar inte blotta mig mer. Orkar inte vara mer ärlig nu. Jag har gett vad jag kan, visat vad jag kunnat. Nu får det räcka. Någonstans finns en gräns, där man inte klarar mer. Jag tror att jag är där.
Jag vet inte än, om det faktiskt går att verkligen bli frisk från något stört, att ändra sig. Jag vet att andra kan, men har inte fått någon upppmuntran om att jag själv skulle kunna.. Gud tycks inte gilla mig.
Så jag tänker pausa lite här. Med det positiva inläggen iaf. Jag har ingen vård eller plan för att bli bättre, och väntar väl mest på att få leva någon gång. Men jag orkar inte riktigt stå på mig mer. Jag önskar att jag hade en annan inställning, men det spelar inte så stor roll vad jag vill och/eller inte vill just nu, för jag är inte där än.
Jag måste förändra mig i praktiken, för att motiveras att ändra hela mitt tänk och mina accosiationer. Hur jag ska ta mig dit, vet jag dock inte. Men det kommer kanske. Och om/när det kommer, så ska jag säga till. Men tills dess får det väl vara som det är.
Jag önskar att det syntes utåt, vilket lidande man kan utsättas för inombords, även om inte alla ätstörningar syns utanpå. Sjukvården säger att det vanligaste är att man är normalviktig, men handlar bara efter att hjälpa de extremt sjuka i nära-döden-tillstånd.
Jag är nära döden på ett sätt. För helt ärligt vet jag inte hur länge till jag orkar leva såhär. Och mina självmordsförsök har inte fått någon klar orsak, Varför? För att ingen förstår, ingen frågar, ingen lyssnar, ingen bryr sig.
Jag borde sluta spela martyr, och bara begrava mig någonstans.. förlåt för allt gnäll!
Livet svider
AJAJAJ vad ont det gör. Allt. Jag är som brännskadad. Världen är trång och jag får ingen plats.
Det kan kännas bra en stund. Och jag suger åt mig som en svamp. Glömmer eländen och önskar i förtvivlan att det fick fortsätta kännas just sådär självklart och givet, fler gånger.
Men dagar förändras. Min födelsedag har inte varit något undantag. Ingenting kunde stoppa mig från att avvika från uppmuntran och tårtkalaset för min skull. Jag var så uppstoppad av själförakt attd et inte gick. Jag var tvungen att lägga mig tidigt. För jag stod inte ut med mig och stenen i magen som jag måste släpa med mig överallt.
Ångest. Ångest. Ångest. Tar det någonsin slut? Någonstans?
Jösses vad knäckande livet är. Och hur i hela världen ska jag orka.......?
äta hela dagen
"Herregud, ÄNTLIGEN ska jag slippa oroa mig, lås in mig och bota mig, nu!"
och samtidigt fick jag panik och tänkte:
"Nej, jag kan inte stanna här, måste hem, nu, genast, måste äta, äta och äta ännu mer. Får jag inte komma hem och äta nu, så kommer jag att DÖ!"
Har försökt tänka rationellt: Jag ska ta chansen att få in sunda och realistiska vanor, och rutiner. Så att jag kan styras av hunger och mättnad i vardagen, istället för att ständigt, varje sekund, tänka på hur jag känner över, kring och i och med, maten.
Har permis, och vad är det första jag ändå gör när jag blir ensam? Jo, självklart så hetsäter jag. Det enda jag sysselsätter mig med faktiskt. Jag blir tokig!
Permisen (nästan 2 dygn) har bestått av: Ingenting annat än mat.
½ limpa bröd
1 ägg
1 tomat
massa ost
äckliga mängder smör
1 kycklingfilé
ca 6 små potatisar
1 påse bearnesesås
mycket ketchup
grädde
200 g mjölkchoklad
1 påse naturgodis
2 pkt kakor
lite chips
1 L vaniljyoghurt
nästan 1 pkt flingor (crounchy)
1 banan
1 L glass
1 färdigrätt - lasange, 400g
1 sats pannkakor
1 L Pucko
Ja, ni hör ju...
Nu är jag äckligt svullen överallt, och magen är den rundaste balongkula man skådat. Jag har ont i magen och mår lite illa. Ångrar mig ju givetvis, alltid, men kan inte göras något åt. Jag har motsägelsefullt nog redan börjat längta till nästa permission, nästa hets...? Men herregud, jag måste skaka av mig det. Iaf försöka!
Jag vill ju inte ha det såhär. Jag vill ha energi i måttlig dos och kunna fokusera på saker som man bör i min ålder: skola, kompisar och sånt. Och jag ska nå dit. Hur jävligt det än känns nu, såhär efter en trevlig panikattack.
Jag hoppas ni har det bättre ikväll, att ni kan hålla ihop trots "misslyckanden". För ni har fortfarande chansen att lyckas, imorgon! Och då menar jag att lyckas avstå från att vara destruktiv, inte sluta äta, som man kanske intalar sig är målet. Men vi är inte dumma, det vet vi, så låt inte de ologiska tankarna tala för er, tala för dig själv, och låt ditt sanna jag välja vad som knns rätt för dig.
Kram från en som kämpar.
Jag är som ett gränslöst universum
Jag är ett gigantiskt universum.
Jag går runt och bär på en egen dimension av det universum jag måste leva i.
Idag har jag känt mig mer misslyckad än någon annan.. jag har hetsätit alldeles för mycket och länge, men det lite mer ovanliga och extremt jobbiga, var att det blev svårt att få upp det igen. Jag fick inte upp någonting, i princip.
AJ min mage, spänner och trycker, AJ, mitt hjrta, bultar och flåsar... Det blev svårt att ligga och hulka när inte andningen kom till mig som den skulle. Luften höll sig undan från mig, fanns inte nog med syreatomer att fånga helt enkelt...
Hela min kropp verker och det känns som om jag är detmest värdelösa i hela världen.. och det är jag nog, men det var inte vad jag ville säga..
Det verkar bara bli värre och värre, ju mer jag vill härifrån, ur detta fängslande helvete.
Ju närmare jag kommer utgången, desto mer motstånd möter jag och det är något som rycker tillbaka mig till mitten av rummet igen.
Jag är ledsen att jag inte kunnat uppdatera efterhand, som jag hade tänkt. Men krafterna sinar ur mina porer, rinner melllan fingrarna på mig. Jag orkar inte riktigt med någonting.
Jag har i alla fall varit på BUP tillsammans med min mamma, och träffat en familjeterapeut (tror jag?)
Det är så svårt att förklara vad jag vill och hur jag tänker, speciellt när mamma sitter mittemot och har den där "kom-igen-berätta-nu-blicken"
Jag är så rädd för att bli missförstådd också.
Hur som helst så försökte jag beskriva varför jag var där, så gott det gick. På frågan om vad jag vill ha hjälp med, blev jag aningen stum.
Ja, A, Vad gör du här egentligen? Vad vill du ha hjälp med, vad ber du om, vad förväntar du dig, vad tror du, vem tror du att du är?
Jag har även fått ta prover på sjukhuset. Vet inte om de ser perfekta ut, men jag gissar att värdena är okej.
Och så har jag fått träffa en dietist. Jag kunde dock inte kartlägga någon egentlig typisk dag, eftersom jag äter heelt oregelbundet.. när jag äter..
Det känns lite hopplöst.. okej, ganska rejält hopplöst. Speciellt de här senaste dagarna. Jag vet inte vad jag hade trott, men jag anade aldrig att det skulle bli såhär svårt.
Kom igen, bara skärp dig, lägg ner..
Jag håller på att avlida av ångest idag också, och det blir bara värre och värre.. men jag tänker inte skriva att det är meningslöst att leta efter vägen ut, men det kan bli tröttsamt och riktigt svårt att hitta.. och kanske hittar jag den aldrig, men den finns någonstans. Det måste finnas mening med att i alla fall försöka!
Kan bli dålig uppdatering, speciellt om det inte blir lite bättre snart.. då vet jag inte vad jag gör..
Men det måste få vända snart, det bara måste vara så..
Riskerna med att hetsäta är fler än att avstå...
Att äta fungerar inte alls, inte i lagom mängd.
Hela helgen har jag känt mig ovanligt isolerad. Har inte orkat göra något annat än att sitta på mitt golv, bland värmeljus med min kopp té i varierande dofter och smaker.
Har inte varit utomhus sedan fredags förmiddag. Inte ens mina ljus har orkat överleva riktigt, de har lyst för mig på sparlåga. Skrämmande. Om inte de kan andas, så kanske inte mina andningssvårigheter är så inbillade.
Jag mår inte alls bra, varken kroppsligt eller mentalt. Och jag är så himla rädd. För allt.
Jag är rädd för att gå till BUP imorgon. Rädd för att misslyckas med hjälpen jag erbjuds.
Men jag orkar inte riktigt fokusera på det där än. Just nu är nu.
Och just nu är jag så rastlös. Har inte varit ii skolan idag heller, jag har bara legat utslagen på golvet och gråtit. Under helgen var jag avstängd, känslomässigt. Varken grät eller skrattade. Nu gråter jag som ett hjälplöst barn, när verkligheten står utanför dörren igen.
Och jag känner mig så förstörd, så trasig, så trasslig. Allt är trassligt.
Jag vill så gärna hetsäta ikväll. Men det blir svårt att våga sig ut.
Och jag skakar av oro, har magknip mitt i paniken. För jag vet ju att jag kan göra det, hetsa hela kvällen, bli "lugn" och distraherad, och sedan kan jag sitta i duschen och må sådär outhärdligt dåligt. Och kanske kommer det att göra så ont inuti mig, att jag trasar sönder mig ännu mer fysiskt och psykiskt., Och det kommer att hänga över mig imorgon också, jag kommer att kännas mig värdelös och oförtjänt varenda blick imorgon hos ätstörningsteamet.
Och när jag sitter här och VET allt detta, så väger jag också (förstås) fördelar och nckdelar med att avstå..
Jo, för om jag inte äter något ikväll, då kommer jag att fortsätta vara såhär rastlös och uppriven, och jag kommer att känna mig osamlad och ångra att jag inte "tog risken"
Så, herregud, ja vad gör man? Jo, man (jag) gör som vilken beroende som helst med ett begär - besvarar det och gör som jag alltid har gjort.
Jag ska överleva ikväll - på mitt sätt. Och det kan skada mig, vad jag än väljer att göra, om man nu kan välja egentligen... det känns mer som ett tvång.
Jag berättar mer om mötet med terapeuten imorgon, kanske känns det bättre då (hoppas för guds skull att den här omgången kommer att gå "bra" så att jag i alla fall får ut någon effekt, nämligen att fyllas och tömmas.. obeskrivligt befriande känsla. Men det måste ju finnas andra sätt att frigöra sig och sina instängda känslor på, eller hur?
Det är så ovisst när stunder kan skilja så mycket åt, att i ena stunden känna hysteriskt hopp, och i andra vara helt förlorad i något alldeles tungt och mörkt..
Men trots att jag är så rädd för att göra det mest naturliga i världen (äta normalt t.ex) så vet jag ju också, innerst inne, att jag inte har något att förlora precis. Det är bara att ge gjärnet
Jag känner mig bara inte riktigt redo just nu, jag är inte stark nog just nu... men hjälper det att vänta ut då?
Förlåt
Förlåt för osencurerade inlägg, jag ber om ursäkt, men jag mår så dligt och tar varenda chans att ventilera systemet med. Så då fanns ju bloggen nära till hands. Jag vill inte vara så negativ, men ångest kan göra mycket med en på bara en kort stund.
Jag tänker inte skriva här om det inte vänder snart, för såhär skule det ju inte bli. Det skulle bli ett dokument som påvisar att det finns en väg bort från ovisshetens land, mörker och nattdominerade dygn. Men jag har så svårt att tro att det finns något att famla efter just nu, så jag avvaktar.
Men jag tror på er, vi är i alla fall tillsammans. Och tillsammans ska vi ta varandra i händerna och vandra ut ur mardrömmarnas rike, right? Jag vågar inte bege mig ut ensam, men om vi är fler så blir vi starka. Som en lång, stark kedja.
Tappa inte taget, och tappa inte tron. Det finns alltid hopp, på riktigt!
Jag hoppas vi hörs snart igen, fina ni. Lycka till!
/A
