Bulimi i hemlighet

HAHA skrattretande, ironiskt!

Vaknar och känner: "Ah, vilken trevlig förmiddag. Det känns ju faktiskt rätt okej att leva just nu... shit, det blir nog hets ikväll..."

Jag blir rädd för ovanligheter, även om de är väldigt trevliga. Men jag ska försöka stå emot ändå. Jag är stark! (jag vet att jag är sämst, men måste ju försöka peppa på nåt sätt, så drar till med lite lögner då)

Hittils idag har jag faktiskt fått i mig:

En kopp kaffe, m. mellanmjölk (för att blanda laxmedel i)
Ett glas mellanmjölk med lite kakao i (min version av chokladmjölksdryck, skitgott!) - 100kcal
Ett glas laktosfri vaniljyoghurt (ca 2dl) m. kanel (såå gott, och kanel ökar förbränningen ;) - 160kcal

totalt än så länge ca 280kcal, kanske?

Resten av dagen ska jag dricka te, (téälskare) med färsk ingefära i (åh, så gott, och läkande, och förbrännande!) med honung... och massa cola zero. Och så måste jag försöka ta mig till gymmet idag, önska mig lycka till!

Jag berättade för min mamma, efter att ha velat hur länge som helst. Jag klämde ur mig en bit av sanningen inför henne, jag gjorde det verkligen, kan inte tro det.

 Och min mamma lyssnar. Men hon förstår nog ändå inte.

Jag redogjorde för henne hur viktigt jag upplevde det nu att jag verkligen ville ha henne stöd, att jag ville att hon skulle hjälpa mig. Jag ville få hennes hjälp att stå emot. Tänkte att det kanske skulle kännas lättare då.

 Några dagar senare kommer hon hem med pepparkakor. Som jag förresten är stormförtjust i. Och det vet hon. Jag påminde henne om att inte komma hem med onödiga kolhydrater som kan trigga mig när de jobbar och jag är ensam hemma, eller ens övrig tid också...

Hur tänkte hon där? Jag har just berättat för henne att jag okontrollerat tager vad jag haver när begäret drar igång, att det inte går att hejda. Egentligen kan jag hetsa vadsomhelst, så pepparkakorna hade ingen större roll att spela... men nu hade hon alltså valt att köpa hem något att ha till kaffet, något "gottis", och som dessutom är rätt dyrt.

Påföljande dag kom hon hem från jobbet och såg sig om:

"Har du ätit upp pepparkakorna än eller?"
Jag plockade fram kakorna ur gömstället, längst in i skafferiet. Där hade jag lagt dem, för att försöka glömma dem. Men mest som en gest till mamma.

På henne lät det som att jag gärna väljer att äta eller inte äta. Som om jag kunde välja att äta upp hennes pepparkakor... Förstår hon inte att hela den grejen inte bara skulle vara att äta ett paket med pepparkakor och njuta av dom?
Nej, hade jag blivit upprörd och råkat äta upp hennes kakor så hade det för mig inneburit något helt annat än njutning. Jag hade först och främst behövts tacklas med ångesten över att inte få äta dem, men ändå behöva göra det. Sen skulle jag gråta medan jag öppnade paketet och åt upp alla pepparkakorna som mamma vill ha till kaffet. Därefter skulle jag känna mig oförtjänt dem och tvunget kräkts upp dem i den smutsiga toaletten. Och härdanefter skulle jag behöva dras med skamen och ångesten över att ha bestulit hene på både pengar och godbitar till kaffet.

Nu lät det mer som att hon bara tyckte att jag var lite glupsk. Som om det faktiskt hade varit okej för henne, om jag ätit upp pepparkakorna. Men det hade inte varit okej, inte för mig. Och det hade hon kanske insett, om hon bara förstått vad jag pratat om dagarna innan.

Alltså, allvarligt...

Det är känslan som fyller mig för ett ögonblick. Det är ögonblicket precis när allt som fyllt mig, och nästan får mig att avlida på fläcken, när allt det som stått mig upp i halsen, far ut. Just när jag töms på det. Det är den lättnaden som jag törstar så förtvivlat efter. Känslan varar i några sekunder. Tillfredsställelsen i allmänhet varar och distraherar mig i ungefär en halvtimma, och det kostar mig ofta över 200kr.

Är det värt det? Är de där tio minuterna värda mitt studiebidrag, som egentligen ska gå till sociala tillställningar, evenemang och vardagliga rutiner som tandkräm, mjölk o.s.v... Är mina eftertraktade tio minuter verkligen värd all den skam som jag måste utstå när jag springer mellan olika affärer, bara för att jag inte vågar visa mig för mycket i en enda butik, för att jag är rädd för att bli påkommen?

Jag känner mig som en kriminell, en brottsling. Likt en brottsling gömmer jag mitt gods i kamoflerade apotekskassar som jag rusar hem med genom stan, livrädd för att stöta på någon klasskamrat som ska genomskåda mig...

Jag erkänner. Jag är ta mig fan en missbrukare. Och jag hatar mig själv. Inte för missbruket, men för att jag inser det först nu och för att jag inte kan göra något åt det.

Det såg lite ljusare ut. Jag hade äntligen fått ett uttrymme till andrum.
Ångesten hade äntligen släppt lite, för första gången på flera dagar.

Då dök tanken upp, redan efter fem minuter i "dagens sköna ljus" som förde mig tillbaka till skuggornas rike.

"jag åker ju hem imon. Så jag kan lika gärna äta upp mig till dess, när jag ändå är här. Det spelar ändå ingen roll. Och jag har inte ätit så mycket idag, det är okej. Och jag kan ändå inte slippa undan, vem försöker jag lura?"

 Ja, ni ser ju själva. Jag är så dum. Det är något i mig som verkligen vill jobba mot mig.

 Finns det hopp för såna som jag? Förresten, "såna"? finns det ens fler än jag i den här världen?

Jag är aom ewn vandrande, bottenlös, källa av ångest.

Det är inte klokt. Jag vt inte vad allt kommer ifrån, helt plötsligt är jag bara nära att bryta ihop totalt, brutalt, överallt, varsomhelst...

Någon slags abstinens för att jag inte kan hetsa och spy? Jag saknar att spy! HUR kan jag ens tänka så? Herregud, när jag är som mest invirad i mitt mönster, så önskar jag inget annat än att få slippa. Men nu när jag är hos mina föräkdrar, då kan jag inte finna ro, som jag trott.

Jag trodde att det skulle bli som en "avgiftrning". Jag tr4odde helt enkelt, på fullaste allvar, att jag skulle må bättre efter den här vistelsen. Men NEJ! Jag mår asämre än innan, (hur nu det går till?)

Jag måste få leva ut min ångest! Måste få kräkas! Proppa hela kroppen full med känslor (mat) och sedan kasta upp det igen.

Jag springer in och ut hela tiden, förgäves.

In - gömma mig, ha ont överallt

Ut, i skogen - fly, gråta som ett hysteriskt barn

Insikt: Jag är inte värld någonting. Ska aldrig vara naiv nog att ens försöka muta mig själv till att äta något igen. ALDRIG!

In - gömma mig, distrahera, skaka...

misstag: tröstäta

Resultat: ångest!

Tänker: Jag är inte värd någonting. Ska aldrig stoppa något i munnen igen. ALDRIG!

ETC. ... ETC...

Och så sitter jag här igen. Och tröstar mig med yoghurt. Tröst, tröst, tröst... jag är intevärd någon tröst. Medn ändå går jag på det? Vad är ddet för fel på mig? Hur fan är jag funtad egentligen?

 Det är inte första gången jag vill dö, men förhoppningsvis den sista.

Så typiskt mig.

Oj, vad skönt det var att få komma ut. Ångesten kan ibland göra mig alldeles vild och ge mig en otrolig energi. Det är som om jag skulle kunna springa, springa och aldrig behöva stanna. Jag skulle kunna springa hur långt som helst, till världens ände ungefär! Det är som om jag skulle kunna ta mig hur långt som helst på en bottenlös energikälla. Och jag kan inte känna vart den kommer ifrån. Jag vill bara få fly, få försöka fly undan iaf.

Jag gick ut, bestämde mig för att ta en promenad. Funderade på om jag skulle ta vanliga rundan på cykelvägen bland åkrar och fält, eller genom skogen in till stan. Det är ca 5-6km in till stan, så jag tänkte att om jag går in och hem så blir det en mil, minst.

Jag började gå. Det var riktigt jobbigt att ta sig ut. Jag kände mig så fruktansvärt ful och jag tog upp hela vägen, så stor och bred är jag. Och jag gick där och drog mössan så långt ned jag kunde och drog upp kragen så högt det gick. Allt för att dölja mig själv.

Jag stoppade snäckorna i öronen och det är så underbart skönt att få höra musik när ångesten är på mig. Det är som att rytmen (tex trumslag) hjälper till att trassla ut hjärnans spända trådar och ger mig en regelbundenhet att hålla mig till. Tankarna blir lättare att följa och det är extra fint att höra en text som man kan sjunga med till, eller mima. Fokus flyttas liksom då - utan att något blod ska behöva spillas - eller tårar

Jag gick till en ICA marknad. Jag är en sån där som kan gå i varuhus, bara för att gå där. Jag kan stirra mig blind i timmar på allt möjligt., Jag kollar gärna livsmedel och näringsinnehåll, siffror och bokstäver. Allt för att distrahera och sortera.

 Men som sagt, så är jag sjuk. Och jag yrade runt och var inte säker på om jag skulle ta mig hem levande. Snurrade runt medan mörkret föll som en tung mantel över allting utomhus. Jag såg framför mig ett panikscenario där jag för ovanlighetens skull stötte på någon jag kände, och blev panikslagen. Om någon skulle komma fram till mig eller om jag skulle se någon jag känner igen, så skulle jag utan tvekan bryta ihop. Det hade inte varit okej att träffas, att bli sedd.

Inte såhär.

På vägen träffade jag ändå en gammal vän. Och efter det mötet kändes allt en aning lättare faktiskt. Som om jag lyckats ta mig ur bubblan ännu en gång. Jag hade hittat stigen tillbaka till omvärlden, fick åter kontakt med allt runtomkring, utanför mina egna kroppsliga väggar.

 Men jag orkade inte gå hem. Jag tyckte att jag hade behövt, för att röra på mig. Jag förtjänar inget bättre. Men jag var så dålig och frös så illa, att jag övervägde att ta bussen hem i sista stund. Så jag gick till bussstationen och åkte med bussen hem till mitt idylliska lilla samhälle.

 Nu sitter jag här och känner hur ångesten greppar om mig igen. Och jag är för trött för att fajtas en gång till ikväll. jag orkar inte, inte ikväll. Inbte en natt till. Inte inatt också!

 Men förkylningen gör ju inte sömnen bättre och sömnbristen växer sig bara större. Jag vågar inte säga vad det beror på, men hoppas att det blir bättre när jag blir frisk från den här förkylningsskiten.

 Nu måste jag göra något drastiskt för att lyckas sova. Jag vill somna tidigt ikväll och gärna inte behöva vandra rastlös i mitt rum inatt.

 Hoppas ni har en fin kväll därute! Godnatt!