2012-05-30 ? 18:20:07
Barnpsyk - 2010
Första gången jag stod där, i fukten och rummet ångade vilt, låg snödrivor kvar ute längs vägkanten
men motverkades flitigt av vårsolens tidiga strålar.
Det upplösta vattnet som oxiderat till diffus imma, fastnade på det kalla fönsterglaset och blev till rinnande, tung kondens igen.
Den första morgonen, när jag stod där, nyduschad och blöt, lade jag fingret på glaset och ritade ord med mina avtryck. ”Keep going, keep breathing” skrev jag och ville uttrycka hopp, tapperhet och inspiration.
Andra gången jag skrev, var sista gången jag skulle få stå där bland dimmorna. Jag flämtade och höll andan samtidigt,
och skrev ”still going and still breathing”
2012-05-26 ? 14:06:15
Min Historia
Även jag har väl någon slags "historia" av den här skiten..
2005 - Jag var 11 år. Var överviktig men aktiv och rörlig. Åt mest bara onyttiga saker då grönsaker och annat "mataktigt" gav mig rysningar. Skrev i min dagbok att jag börjat inse att jag var tjock. Hade gått upp efter att ha stått stilla i vikt i ett par år p.g.a. förstoppning (som nog berodde på stress, spec i skolan.. som 7-10 åring? Herregud!)
2006 - Började träna lite mer styrketräning och höll på med någon sport vid sidan om. Men jag var fortfarande aktiv och mycket lekfull. Minns hur jag satt i badrummet och önskade att jag var smal som alla andra. Var trött på att hela tiden vara tyngst och inte kunna ha de kläder jag ville eller inte kunna delta i aktiviteter i skolan på samma sätt. (typ lekar där man skullebära på varandra och sånt)Togen sax och önskade innerligt att det baragick att klippa av valkarna. Samtidigt hade jag fått för vana att gå hem efter skolan och äta massvis med mackor, och annat kolhydratrikt. Åt dock bara i smyg. Skämdes men kunde inte kontrollera beteendet.
2007 - Blev deprimerad "på riktigt" och åt mycket mindre. Dels för att aptiten minskade i och med mitt taskiga mående, och dels för att jag märkte att det gav resultat på vågen. Började träna mer. Gick ned i vikt. Fem tiill 7 kg kanske. Blev för första gången normalviktig. Folk började kommenetera det, jag var tydligen sååå duktig! Jag kände mig pressad att fortsätta.
2008 - Tränade och åt väldigt lite. Vägde mig varje dag, men räknade inte kaolier och hade inte en enda tanke på att kräkas upp något. Bara något enstaka till middag hemma. Skolan hade jag inte ätit i på hela högstadiet. Nu gick jag i åttan. Eftersom jag åt så lite orkade jag tillslut inte göra mycket alls. SÅ jag tvingades sluta med träningen, tappade lusten när jag inte kunde prestera som jagville. Men åt fortfarande lite. Jag stannade i vikt, eller det gick i alla fall trögare. Så jag blev förtvivlad och gav upp allt. Släppte på kontrollen över matintaget.
2009 - Jag började hetsäta. Åktei hemlighet till olika affärer för att köpa glass, kakor och godis. Allt som gick att smuggla in på mitt rum. Jag vände på dygnet och hetsåt bakom stängda dörrar. Gick inte längre till skolan som jag skulle. Blev riktigt deprimerad eftersom jag tyckte mig ha "förlorat allt" Gick upp snabbt i vikt. Blev överviktig igen.
2010 - Blev inlagd på barnpsyk (för min deprission) och kom ifrån hetsätandet för en period och gick då automatiskt ned några kilon. Jag åt ju aldrig särskilt mycket med andra, hatade sedan redan tidigare, att äta offentligt. Men var fortfarande överviktig och så fort jag kom därifrån fortsatte jag hetsäta och gick upp kraftigt igen. Under hösten gick jag upp till min högsta vikt någonsin och fick nog. Så jag försökte lära mig att kräkas, hade kommit på världens fixidé!
2011 - Under våren mådde jag bättre tack vare ny medicin, och slutade hetsäta i smyg. Jag började springa och motionera. Åt lite, men ganska onyttigt. Räknade nu kalorier. Kaloriinnehållet var viktigare än näringen det gav. Började kräkas upp sånt som kändes "onödigt" (t.ex. ondöigt kaloririk middag eller en skål yoghurt som överätning) Jag gick sakta men stabilt ned i vikt. Till sommaren var jag äntligen normalviktig igen. Blev väldigt fixerad vid nyttig mat istället för kaloriinnehållet, men räknade fortfarande. Under sommaen tränade jag varje dag och planerade matscheman med bara ett par timmars mellanrum. Förbränningoch vitaminer blev superviktigt. Åt mest proteinrika saker som Kyckling, grönsaker, kesella,bär, frukt.. Var nästan maniskt i att få med alla nyttigheter.Hade dock kalorigränser. Åt väldigt lite, men utsprittt över hela dagen.
När hösten kom mådde jag sämre igen. Blev liksom stressadi skolan och flyttade ensam till ny studieort.
Jag började kräkas. Då tillät jag mig plötsligt att hetsäta. Så småningom förbjöd jag all näring förutom hetsätningarna som skedde på helgen. Resten av veckan svalt jag. Hetsätningarna blev allt större, upp emot flera kassar MAT från olika affärer. Och jag kräktes mycket "bättre" upp svårare saker som bröd, svålsmält mat o.s.v. Mitt liv handlade helt plötsligt enbart om att planera helgens inköp och hetsätning.
2012 - Har gått ned till lägre normalvikt och har fortsatt att svälta och hetsäta om vartannat.Behåller inte mycket, förutom i perioder då jag legat inlagd på psykiatrisk avdelning, eller bestämd mig för att försöka någon dag att göra som jag gjort förra sommaren. Men inte orkat hålla det, eller engagera mig i det.
Nu har jag alltså gått ned lite drygt 25 kilo sedan min högsta vikt, och mår fortfarande otroligt dåligt. Inte har jag blivit lyckligare eller säkrare i mig själv. Snarare tvärtom.
Och jag behåller fortfarande inte så mycket fast föda, uta hetsäter mest. Och nu förtiden hetsäter jag inte bara på helgen, utan varje dag, helaveckorna.
Mängden har dock dragits ned lite i takt med att hetsätningsattackerna blivit mer impulsiva igen, då jag för närvarande bor hemmma hos mina föräldrar med ett studioeuppehåll.
Jag skulle kunna sluta här. Jag har marginal, om man ser till vikten. Blir inte överviktig av att gå upp. Min mens har i princip försvunnit och min kropp är ofta svag. Jag borde ha ett ypperligt tillfälle att börja träna samtidigt som jag äter en BRAochhälsosam kost, inteöverdrivet hälsosam med uteslutande några näringsämnen.
Men så ser jag mig i spegeln och förstår att jag inte kan vara normal. Jag är överviktig. Och rädslan för att riskera dålig hälsa (typ diabetes, hjärtsjukdomar, förhöjda världen som bidrar till att täppa igen mina blodkärl, hjärtinfarkter e.t.c. får mig att hellre gå runt i en dimma och riskera smama grej fast av näringsbrist istället.
Och mitt i allt mår jag ändå så dåligt att min innersta önskan är att få slippa allt, livet över huvudtaget. Det har gått så lång tid, och jag tycks aldrig bli lycklig nöjd eller tillfredställd. Besvikelsen på livet gör mig alldeles matt och energilös.
2005 - Jag var 11 år. Var överviktig men aktiv och rörlig. Åt mest bara onyttiga saker då grönsaker och annat "mataktigt" gav mig rysningar. Skrev i min dagbok att jag börjat inse att jag var tjock. Hade gått upp efter att ha stått stilla i vikt i ett par år p.g.a. förstoppning (som nog berodde på stress, spec i skolan.. som 7-10 åring? Herregud!)
2006 - Började träna lite mer styrketräning och höll på med någon sport vid sidan om. Men jag var fortfarande aktiv och mycket lekfull. Minns hur jag satt i badrummet och önskade att jag var smal som alla andra. Var trött på att hela tiden vara tyngst och inte kunna ha de kläder jag ville eller inte kunna delta i aktiviteter i skolan på samma sätt. (typ lekar där man skullebära på varandra och sånt)Togen sax och önskade innerligt att det baragick att klippa av valkarna. Samtidigt hade jag fått för vana att gå hem efter skolan och äta massvis med mackor, och annat kolhydratrikt. Åt dock bara i smyg. Skämdes men kunde inte kontrollera beteendet.
2007 - Blev deprimerad "på riktigt" och åt mycket mindre. Dels för att aptiten minskade i och med mitt taskiga mående, och dels för att jag märkte att det gav resultat på vågen. Började träna mer. Gick ned i vikt. Fem tiill 7 kg kanske. Blev för första gången normalviktig. Folk började kommenetera det, jag var tydligen sååå duktig! Jag kände mig pressad att fortsätta.
2008 - Tränade och åt väldigt lite. Vägde mig varje dag, men räknade inte kaolier och hade inte en enda tanke på att kräkas upp något. Bara något enstaka till middag hemma. Skolan hade jag inte ätit i på hela högstadiet. Nu gick jag i åttan. Eftersom jag åt så lite orkade jag tillslut inte göra mycket alls. SÅ jag tvingades sluta med träningen, tappade lusten när jag inte kunde prestera som jagville. Men åt fortfarande lite. Jag stannade i vikt, eller det gick i alla fall trögare. Så jag blev förtvivlad och gav upp allt. Släppte på kontrollen över matintaget.
2009 - Jag började hetsäta. Åktei hemlighet till olika affärer för att köpa glass, kakor och godis. Allt som gick att smuggla in på mitt rum. Jag vände på dygnet och hetsåt bakom stängda dörrar. Gick inte längre till skolan som jag skulle. Blev riktigt deprimerad eftersom jag tyckte mig ha "förlorat allt" Gick upp snabbt i vikt. Blev överviktig igen.
2010 - Blev inlagd på barnpsyk (för min deprission) och kom ifrån hetsätandet för en period och gick då automatiskt ned några kilon. Jag åt ju aldrig särskilt mycket med andra, hatade sedan redan tidigare, att äta offentligt. Men var fortfarande överviktig och så fort jag kom därifrån fortsatte jag hetsäta och gick upp kraftigt igen. Under hösten gick jag upp till min högsta vikt någonsin och fick nog. Så jag försökte lära mig att kräkas, hade kommit på världens fixidé!
2011 - Under våren mådde jag bättre tack vare ny medicin, och slutade hetsäta i smyg. Jag började springa och motionera. Åt lite, men ganska onyttigt. Räknade nu kalorier. Kaloriinnehållet var viktigare än näringen det gav. Började kräkas upp sånt som kändes "onödigt" (t.ex. ondöigt kaloririk middag eller en skål yoghurt som överätning) Jag gick sakta men stabilt ned i vikt. Till sommaren var jag äntligen normalviktig igen. Blev väldigt fixerad vid nyttig mat istället för kaloriinnehållet, men räknade fortfarande. Under sommaen tränade jag varje dag och planerade matscheman med bara ett par timmars mellanrum. Förbränningoch vitaminer blev superviktigt. Åt mest proteinrika saker som Kyckling, grönsaker, kesella,bär, frukt.. Var nästan maniskt i att få med alla nyttigheter.Hade dock kalorigränser. Åt väldigt lite, men utsprittt över hela dagen.
När hösten kom mådde jag sämre igen. Blev liksom stressadi skolan och flyttade ensam till ny studieort.
Jag började kräkas. Då tillät jag mig plötsligt att hetsäta. Så småningom förbjöd jag all näring förutom hetsätningarna som skedde på helgen. Resten av veckan svalt jag. Hetsätningarna blev allt större, upp emot flera kassar MAT från olika affärer. Och jag kräktes mycket "bättre" upp svårare saker som bröd, svålsmält mat o.s.v. Mitt liv handlade helt plötsligt enbart om att planera helgens inköp och hetsätning.
2012 - Har gått ned till lägre normalvikt och har fortsatt att svälta och hetsäta om vartannat.Behåller inte mycket, förutom i perioder då jag legat inlagd på psykiatrisk avdelning, eller bestämd mig för att försöka någon dag att göra som jag gjort förra sommaren. Men inte orkat hålla det, eller engagera mig i det.
Nu har jag alltså gått ned lite drygt 25 kilo sedan min högsta vikt, och mår fortfarande otroligt dåligt. Inte har jag blivit lyckligare eller säkrare i mig själv. Snarare tvärtom.
Och jag behåller fortfarande inte så mycket fast föda, uta hetsäter mest. Och nu förtiden hetsäter jag inte bara på helgen, utan varje dag, helaveckorna.
Mängden har dock dragits ned lite i takt med att hetsätningsattackerna blivit mer impulsiva igen, då jag för närvarande bor hemmma hos mina föräldrar med ett studioeuppehåll.
Jag skulle kunna sluta här. Jag har marginal, om man ser till vikten. Blir inte överviktig av att gå upp. Min mens har i princip försvunnit och min kropp är ofta svag. Jag borde ha ett ypperligt tillfälle att börja träna samtidigt som jag äter en BRAochhälsosam kost, inteöverdrivet hälsosam med uteslutande några näringsämnen.
Men så ser jag mig i spegeln och förstår att jag inte kan vara normal. Jag är överviktig. Och rädslan för att riskera dålig hälsa (typ diabetes, hjärtsjukdomar, förhöjda världen som bidrar till att täppa igen mina blodkärl, hjärtinfarkter e.t.c. får mig att hellre gå runt i en dimma och riskera smama grej fast av näringsbrist istället.
Och mitt i allt mår jag ändå så dåligt att min innersta önskan är att få slippa allt, livet över huvudtaget. Det har gått så lång tid, och jag tycks aldrig bli lycklig nöjd eller tillfredställd. Besvikelsen på livet gör mig alldeles matt och energilös.
