Nu tror dem säkert att jag nonchalant skiter i allt.. bara för att jag alltid lyckas ställa till det
Trött på dessa flottiga spyor
Finns inga konturer på mig längre, allt är uppsvällt
Jag hade missat knappen, så klockan ringde inte i morse.
Jag blev misstänksam och tittade tillslut på den.
För sent. 20 minuter över tiden jag skulle varit där.
Blir inge BUP idag, inga prover tagna heller
Jag orkade inte ens ta tag i det och ringa.
Kröp bara runt i huset och kved och ylade.
För jag hatar mig så mycket
för att jag är så oansvarig,
för att jag misslyckas med allt.
Inte ens en klocka lyckades jag ställa rätt..
Världelös, så smärtsamt världelös...
Fast kräkas, det kan jag visst fortfarande,
min enda begåvning..
vidrigt.
Förlåt, jag ska försöka inte smutsa ner den här platsen mer.
Återkommer med mer optimistiska ord nästa gång..
Annars får det vara
Mitt sätt att gråta ut
Det blir om otur flera gånger om dagen numer.
För någon månad sedan var jag ändå lite bättre än såhär, hur kunde det gå så snabbt?
Jag var ju verkligen på väg åt rätt håll, om ens med små gulliga ministeg..
vad hände? Min livsgnista kunde inte andas. Nu stänger jag av.
Att kräkas är mitt sätt att gråta, har blivit min kanal ut.
Har hittat den här på coop i stan, har liksom inte den där "typiska bittra lightsmaken" som ofta finns i lightläsk.
De enda jag tycker om annars är pepsi max och cola zero, men den här Lemon är faktiskt god :)
Sicket jäkla tragiskt Onsdags Kalas, som spilldes ut i badrummet
Har cravings på sylt, och mjölkchoklad. Socker helt enkelt. Shit.
Är inte alls hungrig eller intresserad av mat över huvudtaget.
Så det blir yoghurt, frukt eller knäckebröd. Kolhydrater i snabb form, helt enkelt.
Det är bara det att jag inte längre är bekväm med känslan av att stoppa något i img,
utan att hastigt trycka ned det i svalget och sedan hämta upp det igen.
Så jag tänker alltid:
"Ja, då kan jag ju lika gärna trycka ned lite till.. så att det är värt besväret.."
Mina föräldrar är medberoende.
De ligger tysta i sitt sovrum, men de är mycket väl medvetna om vad jag gör hela dagarna.
Och de tvingas bara köpa hem mer..
Stod utanför lärarens rum imorse, och kunde inte hejda gråten. Den smög sig stilla fram.
Jag kan inte bryta mig loss, kan inte ta mig ur den här skiten.
Hos psykologen blev jag vagt konfronterad, när vi pratade självbild,
och jag kände hur små nya perspektiv ville leta sig in i mina tankestigar.
Jag kom hem från BUP, och upptäckte att jag blev ensam hemma.
Jag sprang runt i köket, drog fram brödlådan, slängde fram fil och flingor, och började hugga in, illa kvickt.
Mitt i hetsen, ringer mobilen. Jag brukar inte svara när jag är såhär upptagen, då får det vara.
Men nu såg jag att det var privat nr, jag blev genast lite misstänksam och ängslig.
Kände på mig att det var något.
Lyfte luren medan jag tuggade färdigt på flingorna jag nyss stoppat i munnen.
Svalde hårt och harklade fram ett "Ja?"
- Hej, jag ringer från ABC och ville bara uppmärsamma dig om att du hade en tid här för provtagning idag, kl halv tre.
Jag slänger en blick på klockan. Fem i tre. Jävlar. Jag visste att det var något. Jag glömmer allt.
"Åh! Så passande! Jag sitter just och hetsäter förstår du, kan du skynda dig på lite , jag måste kräkas snart.."
Nej, så sade jag givetvis inte. Högt alltså.
- Jag tänkte att du kanske kunde komma imorgon istället? undrade kvinnan lite försynt.
- Jo, visst. det blir bra. Jag lät nog stressad. Jag var stressad.
Efter att jag precis blivit färdig med mitt utträttade behov, kommer jag matt ut ur badrummet.
Mamma måste ha varit hemma och vänt medan jag var instängd på toaletten.
På köksön står en limpa bröd, nyinköpt.
"FAN, JAG ORKAR INTE! SLUTA!"
Jag ville skrika, gråta och bara sparka på det vita, mjuka, smaklösa brödet.
Men väluppfostrat höll jag allt instängt, rörde inte en min. Fnös lite lätt.
Insåg just vad kvällen innebär för utmaning: Att sysselsätta sig med något annat stimulerande.
Men inget stillar mitt sinne så som att kräkas gör just nu.
Jag vill sluta, vill bli bra.
Det är bara det att jag liksom tappat bort vad det är jag har att återvända till, som bra.
Jag ser inget nu som väntar på mig, inget som egetligen känns värt att försöka för...
Barnpsyk - 2010
Första gången jag stod där, i fukten och rummet ångade vilt, låg snödrivor kvar ute längs vägkanten
men motverkades flitigt av vårsolens tidiga strålar.
Det upplösta vattnet som oxiderat till diffus imma, fastnade på det kalla fönsterglaset och blev till rinnande, tung kondens igen.
Den första morgonen, när jag stod där, nyduschad och blöt, lade jag fingret på glaset och ritade ord med mina avtryck. ”Keep going, keep breathing” skrev jag och ville uttrycka hopp, tapperhet och inspiration.
Andra gången jag skrev, var sista gången jag skulle få stå där bland dimmorna. Jag flämtade och höll andan samtidigt,
och skrev ”still going and still breathing”
"Jag skulle inte ens vara hälften, utan det jag gör"
Upphöra? Jag? Nej!
Jag kör på..
Trots att hjärtat slår så hårt,
trots att jag river ut små blodstänk ur halsen,
trots att hela kroppen värker och magen smärtar.
Hetsätit som vanligt idag, och kräktes givetvis efter det.
Sen drällde jag runt på stan i bedrövelse för ett kort ögonblick.
Frös.
Och nu är jag trött, men an inte komma till ro.
Jag vill egentligen bara försvinna, upphöra, dö.
Men jag känner ingenting,
känner inte tillräckligt starkt för att förmå mig att reagera på något.
Mitt liv är verkligen meningslöst,
det går upp för mig nu.
Så jag tänker roa mig med det enda jag kan ikväll,
hetsa&kräkas.
Det är det enda jag duger till.
Om ens det..
Inte en gång till..
Jag vägrar hetsäta en gång till ikväll.
Har för ont för att kräkas.
Jag vill inte! (som om det hindrat mig förut?)
Nej, nu ska jag verkligen försöka sova, är skitttrött
(som om det brukar kunna få mig att sova)
Ledsen
Det var mycket papper med många frågor.
Jobbigt att svara ärligt.
På vägen hem passerade jag ett övergångsställe med cykeln.
Från motsatt håll kom en äldre kvinna, också på cykel.
Hon svängde vagt åt vänster, sett från hennes sida.
Jag försökte reagera fort och ville svänga åt mitt vänstra håll,
så att vi kunde komma förbi varandra.
Men min trötta kropp lyssnade inte riktigt så effektivt som jag hoppats.
Och jag tyckte att det var lite dumt att vi hamnade på vänster sida om varandra
eftersom cyklister har högertrafik.
Damen skrek barskt åt mig när hon for vinglandes förbi mig.
Jag fattade tag i styret och tog mig över.
Trots att jag hade snäckor i öronen, hörde jag oundvikligen hur hon ropade skällsord efter mig.
Jag kunde inte känt mig mer i vägen.
Det är inte alls bara jag som inbillar mig, jag är verkligen en klumpig idiot bland alla andra.
Ett irriterande hot till alla äldre, ömtåliga, människor i synnerhet.
Jag for direkt förbi varuhuset, och ville köpa med mig hela världen.
Men jag hejdade mig hyfsat.
Sedan dukade jag hastigt upp min syndiga måltid, hemma på mitt rum, bestående av:
Många smörgåsrån, med massa smör
6 knäckebröd, med smör och ost
1 fralla,
1 bulle,
1 mannafrutti,
1 skål yoghurt,
1 banan,
chocklad,
Och så åt jag allt på 40 minuter, medan jag drack av en äcklig vegetabilisk mjölkdryck.
Jag hörde hur pappa kom hem, och hur han pratade med mamma som låg i soffan ute i vardagsrummet.
Där hon legat hela eftermiddagen, som vanligt.
"Nu är hon igång igen.."
Folk, t.o.m. mina familjemedlemmar, pratar bara bakom ryggen på mig numer.
Sällan någon som faktiskt pratar till eller med mig.
Men det är bra. Jag orkar inte möta någon.
Men jag vill inte heller höra något om mig.
Jag orkar liksom inte leva längre.
Men jag är för likgiltig och passiv för att orka göra något åt mina tankar.
Förlåt Världen..
Känns meningslöst att försöka bryta mönstret med kräkningar varje dag.
Känns meningslöst att försöka gå ut, när jag ändå inte har någon att träffa.
när jag ändå inte tänker på annat än hur jag skäms över mig själv.
Skulden äter upp mig inifrån.
Fräter i maggropen. Suger. Tuggar. Sticker.
Ont, det gör ont.
Inte stark nog
Och tror ni att jag var stark nog?
Nej. Inte idag. Heller.
Blir så trött..
Försommaren är här.
Grilllukten sprider sig i varma vindar i kvarteren.
Gräsklipporna brummar i trädgårdarna.
Cyklisterna är på väg till vännerna.
Men jag ligger gömd i badrummet hela dagarna.
För jag vill ju inte göra något annat.
Eller, vill, vill jag väl. Men jag kan inte.
Är inte stark nog för att bryta mina ovanor.
Mitt missbruk. För det blir som ett missbruk.
Och jag orkar ändå inte bry mig om vad jag missar.
Jag känner ingen lngre.
Kommer inte riktigt ihåg hur världen såg ut, hur den kändes.
Minns inte hur jorden kändes att gå på, med stabilitet under fotsulorna.
Jag är för upptagen med att ramla omkull, gång på gång.
Ikväll ligger jag och vaggar i en "kompisgunga" på min gamla lågstadieskola.
Himelen är fortfarande ljus.
Jag kan liggar här hela natten.
Och bara höra Maria Menas sång och drömma om något annat.
Något bättre.
Jag vill inte varakvar i det här längre, jag vill bort, på riktigt..
Vitt bröd & Ögon som rinner
Men när saker verkar krävande orkar jag inte med det.
Jag tycker om att fotografera. Hade sett fram emot det.
Spy-akten efteråt skulle absorbera tid från den här ångestfyllda dagen.
Hur skulle det kännas imorgon?
Ändå står jag kluven inför dagens lösning.
Fast, egentligen så ville jag nog inget av det.
. Att hetsa och kräkas gör mig inte bättre.
Snarare tvärtom.
Mitt liv känns lönlöst. Jag är värdelös.
Brödsmulor och fin choklad
Jag tänker nämligen inte ge mig än.
Det är inte okej at lägga sig frivillligt.
Och jag ska försöka, om igen, tills det går.
Nu är mitt mål att inte hetsäta imorgon.
Om jag lyckas med det, blir mitt nästa delmål att klara mån, tis, ons och tor utan att falla dit.
Men som sagt - små steg i taget.
Imorgon var det alltså, då är jag på¨t igen.
På två dagar har
ett flingoaket,
knappt 1 L yoghurt,
en limpa bröd,
och ett smörpaket
försvunnit.
Vilken tur att jag fortfarande bor hemma. Hur hade jag annars klarat mig?
Det kan inte vara lätt att vara förälder och
nästan varje dag behöva köpa hem ny mat,
fylla kylskåpet till bredden, till sin unge
och samtidigt se henne förminskas och gå bort sig i dimmor..
Nej, det är inte lätt.
Det är inte lätt för någon av oss, här i världen.
Vi har haft lite gäster här idag. Föräldrarna och dem begav sig in till stan.
Jag blir hemma själv, då brodern ska ut. Alltså - hetsätning.. eh
Jag dök direkt på det efterblivna baguettbitarna, torra och smuliga,
och den fina chokladen som väl egentligen ska finnas kvar tills de kommer tillbaka ikväll..
Nu har jag damsugit upp mina synder, och resten av köket,
och diskat. Både efter mig och föräldrarnas middagsbjudning.
Nu ska jag sätta mig med en kopp té och försöka tackla ångest.
Min Historia
2005 - Jag var 11 år. Var överviktig men aktiv och rörlig. Åt mest bara onyttiga saker då grönsaker och annat "mataktigt" gav mig rysningar. Skrev i min dagbok att jag börjat inse att jag var tjock. Hade gått upp efter att ha stått stilla i vikt i ett par år p.g.a. förstoppning (som nog berodde på stress, spec i skolan.. som 7-10 åring? Herregud!)
2006 - Började träna lite mer styrketräning och höll på med någon sport vid sidan om. Men jag var fortfarande aktiv och mycket lekfull. Minns hur jag satt i badrummet och önskade att jag var smal som alla andra. Var trött på att hela tiden vara tyngst och inte kunna ha de kläder jag ville eller inte kunna delta i aktiviteter i skolan på samma sätt. (typ lekar där man skullebära på varandra och sånt)Togen sax och önskade innerligt att det baragick att klippa av valkarna. Samtidigt hade jag fått för vana att gå hem efter skolan och äta massvis med mackor, och annat kolhydratrikt. Åt dock bara i smyg. Skämdes men kunde inte kontrollera beteendet.
2007 - Blev deprimerad "på riktigt" och åt mycket mindre. Dels för att aptiten minskade i och med mitt taskiga mående, och dels för att jag märkte att det gav resultat på vågen. Började träna mer. Gick ned i vikt. Fem tiill 7 kg kanske. Blev för första gången normalviktig. Folk började kommenetera det, jag var tydligen sååå duktig! Jag kände mig pressad att fortsätta.
2008 - Tränade och åt väldigt lite. Vägde mig varje dag, men räknade inte kaolier och hade inte en enda tanke på att kräkas upp något. Bara något enstaka till middag hemma. Skolan hade jag inte ätit i på hela högstadiet. Nu gick jag i åttan. Eftersom jag åt så lite orkade jag tillslut inte göra mycket alls. SÅ jag tvingades sluta med träningen, tappade lusten när jag inte kunde prestera som jagville. Men åt fortfarande lite. Jag stannade i vikt, eller det gick i alla fall trögare. Så jag blev förtvivlad och gav upp allt. Släppte på kontrollen över matintaget.
2009 - Jag började hetsäta. Åktei hemlighet till olika affärer för att köpa glass, kakor och godis. Allt som gick att smuggla in på mitt rum. Jag vände på dygnet och hetsåt bakom stängda dörrar. Gick inte längre till skolan som jag skulle. Blev riktigt deprimerad eftersom jag tyckte mig ha "förlorat allt" Gick upp snabbt i vikt. Blev överviktig igen.
2010 - Blev inlagd på barnpsyk (för min deprission) och kom ifrån hetsätandet för en period och gick då automatiskt ned några kilon. Jag åt ju aldrig särskilt mycket med andra, hatade sedan redan tidigare, att äta offentligt. Men var fortfarande överviktig och så fort jag kom därifrån fortsatte jag hetsäta och gick upp kraftigt igen. Under hösten gick jag upp till min högsta vikt någonsin och fick nog. Så jag försökte lära mig att kräkas, hade kommit på världens fixidé!
2011 - Under våren mådde jag bättre tack vare ny medicin, och slutade hetsäta i smyg. Jag började springa och motionera. Åt lite, men ganska onyttigt. Räknade nu kalorier. Kaloriinnehållet var viktigare än näringen det gav. Började kräkas upp sånt som kändes "onödigt" (t.ex. ondöigt kaloririk middag eller en skål yoghurt som överätning) Jag gick sakta men stabilt ned i vikt. Till sommaren var jag äntligen normalviktig igen. Blev väldigt fixerad vid nyttig mat istället för kaloriinnehållet, men räknade fortfarande. Under sommaen tränade jag varje dag och planerade matscheman med bara ett par timmars mellanrum. Förbränningoch vitaminer blev superviktigt. Åt mest proteinrika saker som Kyckling, grönsaker, kesella,bär, frukt.. Var nästan maniskt i att få med alla nyttigheter.Hade dock kalorigränser. Åt väldigt lite, men utsprittt över hela dagen.
När hösten kom mådde jag sämre igen. Blev liksom stressadi skolan och flyttade ensam till ny studieort.
Jag började kräkas. Då tillät jag mig plötsligt att hetsäta. Så småningom förbjöd jag all näring förutom hetsätningarna som skedde på helgen. Resten av veckan svalt jag. Hetsätningarna blev allt större, upp emot flera kassar MAT från olika affärer. Och jag kräktes mycket "bättre" upp svårare saker som bröd, svålsmält mat o.s.v. Mitt liv handlade helt plötsligt enbart om att planera helgens inköp och hetsätning.
2012 - Har gått ned till lägre normalvikt och har fortsatt att svälta och hetsäta om vartannat.Behåller inte mycket, förutom i perioder då jag legat inlagd på psykiatrisk avdelning, eller bestämd mig för att försöka någon dag att göra som jag gjort förra sommaren. Men inte orkat hålla det, eller engagera mig i det.
Nu har jag alltså gått ned lite drygt 25 kilo sedan min högsta vikt, och mår fortfarande otroligt dåligt. Inte har jag blivit lyckligare eller säkrare i mig själv. Snarare tvärtom.
Och jag behåller fortfarande inte så mycket fast föda, uta hetsäter mest. Och nu förtiden hetsäter jag inte bara på helgen, utan varje dag, helaveckorna.
Mängden har dock dragits ned lite i takt med att hetsätningsattackerna blivit mer impulsiva igen, då jag för närvarande bor hemmma hos mina föräldrar med ett studioeuppehåll.
Jag skulle kunna sluta här. Jag har marginal, om man ser till vikten. Blir inte överviktig av att gå upp. Min mens har i princip försvunnit och min kropp är ofta svag. Jag borde ha ett ypperligt tillfälle att börja träna samtidigt som jag äter en BRAochhälsosam kost, inteöverdrivet hälsosam med uteslutande några näringsämnen.
Men så ser jag mig i spegeln och förstår att jag inte kan vara normal. Jag är överviktig. Och rädslan för att riskera dålig hälsa (typ diabetes, hjärtsjukdomar, förhöjda världen som bidrar till att täppa igen mina blodkärl, hjärtinfarkter e.t.c. får mig att hellre gå runt i en dimma och riskera smama grej fast av näringsbrist istället.
Och mitt i allt mår jag ändå så dåligt att min innersta önskan är att få slippa allt, livet över huvudtaget. Det har gått så lång tid, och jag tycks aldrig bli lycklig nöjd eller tillfredställd. Besvikelsen på livet gör mig alldeles matt och energilös.
Ge inte upp!
Jag vaknade. Var väldigt, väldigt trött. Idag också.
Gick ändå upp. Skulle ju till skolan.
Det såg varmt ut. Jag tänker att de svarta, tunga, mjuka tygbyxorna skulle bli varmt.
Så jag letade fram ett par jeans shorts, som går nedanför knäna.
För två somrar sedan kunde jag bara få ihop dem runt midjan.
Förra sommaren hade de plötsligt blivit lite väl lösa.
Idag upptäckte jag att jag egentligen inte ka ha dem, utan skärp.
Så jag gick in i mammas garderob, då jag själv sällan har sortiment på mina kläder
(den här vidriga självkänslan hindrat mig från att investera i sånt i många, många år)
Hittade ett skärp, men det saknades många hål för att kunna krama åt byxorna runt mig.
Så jag konstaterade att jag är byxlös.
För att mina byxor blivit för stora.
Jag kan så väl minnas hur jag tänkte för flera år sedan:
"Om jag bara vägde 10 kg mindre, skulle jag våga leva på riktigt, orka skratta och vilja vara ute"
Nu är jag 20 kilo lättare än då.
Och jag skrattar fortfarande inte.
Jag gå rinte ut.
Jag är fortfarande överviktig.
Jag ser det.
Jag tittar på min mage, och mina lår och mina armar.
"Såhär ser man fan inte ut, om man är normal. Varför blir jag aldrig normalviktig?"
Så jag hade inget val.
Fick gå runt med de stora jeans shortsen.
Som blev som pösiga långbyxor.
Och hålla i dem hela tiden.
Jag skäms.
Alltid.
Spelar ingen roll hur mycket jag väger,
hur många valkar jag har,
Man blir aldrig nöjd ändå.
Man bli inte nöjd.
Här bestämde jag mig.
Jag är inte sjukligt överviktig.
Jag kommer inte attf å stroke, diabetes eller hjärt&kärl sjukdomar, pga fetma.
Jag kan bli frisk från det här störda beteendet.
Kan och vill bryta mina ovanor.
Idag, idag är tiden inne!
Det är hög tid för förändring!
Jag cyklade till skolan.
Matt och frustande anlände jag fem kilometer bort.
Min lärarinna tyckte att jag såg relativt pigg ut.
"Du anar inte hur slut jag är, jag är färdig, färdig!!"
Hon tyckte att jag skulle vänta med att göra det engelska nationella proven.
För att jag ju inte är riktigt i form.
Jag höll med.
Kan inte koncentrera mig alls, på något.
Hör ju knappt vad folk säger.
Ändå kändes det motigt att bekänna att jag inte orkar.
Är rädd för att skjuta upp ännu ett moment.
Jag önskar att jag ville, att jag orkade.
Önskar att jag tyckte det var värt något, att det var meningsfullt.
Men det tycker jag inte.
Kände mig sämst.
Oduglig.
Trött.
Dålig.
Ful.
Dum.
Och ofokuserad.
Så jag cyklade hem.
Och hetsåt. Och kräktes.
Misslyckad.
Ja, det må jag ha gjort idag. Misslyckats.
Men det hindrar mig inte från att lyckas en annan gång.
Jag vill ur det här nu, Nu.
En dag, en dag blir det bra.
En dag kommer det att kännas okej att leva, leva på riktigt.
Men just nu känns det inte riktigt okej.
Jag är inte okej idag,
men kanske imorgon..
Dag nr 2...
Mår illa. Höll t.o.m. på att kräkas hos psykologen.
Kände hur det vände sig inom mig och ögonen blev som små streck.
Jag fick göra ett litet panikartat försök att hålla tillbaka och tänka på något annat än illamåendet.
- Oj, eh, höll på att nysa bara... ursäktade jag mig.
Att ta mig uppför trappan till henne, var som att bestiga ett berg.
Men att cykla hem blev ännu värre.
Ont i huvudet och magkatarr. Torr i munnen och trött som in i...!
Har halvslummrat på första bästa ställe hela dagen idag, precis som igår.
Någon slags "abstinens" för att jag inte hetsäter och kräks.
Andra symtom är krypningar i ben och stickningar/domningar i armar.
Men jag vägrar ge upp.
Tålamod är inte min starkaste egenskap, så jag måste hitta en taktik.
Så jag säger till mig själv idag:
"Imorgon är det fredag. Jag får hetsäta på helger.
Inte på vardagar.
Jag får vänta tills imorgon.
Det är bara en dag kvar."
Självklart är mitt slutgiltiga mål att sluta hetsäta och kräkas helt.
Men det blir en för stor utmaning att bara sluta tvärt,
eller att gå i ovisshet och inte veta om det kommer att brista eller bära.
Då kommer jag förmodligen att misslyckas och
det kommer att få värre följder än om jag har delmål att sträva efter.
Delmål är viktigt. Mål är också viktigt.
Men attnå sina delmål är viktigast, för det är vägen till det stora målet.
Vägen är ibland viktigare än vinsten. Det är av sina tagna steg man lär sig. Det är vägen dit som räknas.
Det är de dagar som jag klarar av att inte kräkas, som räknas för mig.
Idag är jag inne på min andra dag.
Jag får göra det imorgon, men det behöver inte bli så.
Och idag räknas.
1 dag utan svullande
Nu ska jag försöka sova.
Har alltså klarat en dag utan att hetsäta och kräkas!!!
Och den må kännas liten, ur ett större perpektiv, men den räknas!
Det är bara att göra mig beredd på nästa dag med samma utmaning.
Och så dagen efter den... och alla andra dagar som kommer.
Ibland frågar jag mig vad det är värt, vad livet går ut på.
Men det handlar helt enkelt om att bara göra det här nu.
Oh, Gud, jag KAN.
Ni kan,
VI KAN!
"Det har sagts att jag förtjänar nånting mer, Men jag undrar vilken del av mig de ser"
Ingenting fungerar.
Och jag går runt och är äckligt obekväm i mig själv.
Blir ledsen, arg och frustrerad.
Hat, hat, hat.
Och så ljuger jag, för andra.
Och kanske lite för mig själv.
Jag gör det för att jag skäms så.
Gud vad jag skäms.
Hat, hat, hat.
Men folk ljuger och folk skäms.
Det är inte bara jag.
Aceptera, acceptera.
Blir äntligen ensam hemma.
Slipper höra om mig, bakom min rygg.
Spelar på pianot för första gången på länge.
Och delar ett glas mjölk med katten.
Hon är inte den som är arg i tystnad
Hetsåt i eftermiddags, i vanlig ordning.
Ett knäckebrödspaket, ett smörpaket, en ost, en liter mjölk, en liter yoghurt, fruktskålen, flingpaket, läskbacken... allt är det bara borta.
Men idag, idag gick det snett. Riktigt snett.
För jag kunde inte kräkas.
Letade och letade, rev och ruskade, efter den där jäkla kräkreflexen.
Kom inget.
Panik.
Jag vet inte hur måna gånger det hänt mig, och som jag fått så mycket ångest att jag faktiskt
gjort mig beredd på att ta livet av mig...
Bara omständigheterna som hindrat mig (Att sitta förstörd och slemmig och våndas i panikartad trans)
Så jag cyklade min andra mil för dagen.
Kom hem, drack en liter vatten (Törstig som få)
Bytte om till inlines och åkte i ungefär 45 min.
Sedan drack jag té och andades ut lite.
För inatt skulle det bli en sista mil på cykel.
Det blev det.
Jag hetsåt nog för bra mycket mer än 3000 kcal (lite för att vara mig)
och har alltså motionerat för ungefär 1000kcal bara.
Så ångesten är skyhög.
Vet inte vart jag ska bli av.
Varför kunde jag inte bara fått kräkas..
Då hade det inte varit förgäves att äta allt detdär.
Eller, egentligen undrar jag nog mer:
Varför åt jag det?
Varför?
Varför gör jag dethär?
Kanske behövdes det här misslyckande som ett avslut på denna period av hets varje dag..
Nu ska jag inte äta mer.
Vill bara komma igång med träning, och lite bättre, sunt, ätande.
Ha kontroll, diciplin.
Men först måste jag rensa ut lite..
Så det får bli vatten och té, om jag gjort mig förtjänt av det.
Åh, jag vill inte vara här,
vill inte se ut såhär.
Vill inte känna det här.
Vill inte!
Gud,
jag borde ju bara gå och dö...
"Låt Solen hitta Dig"
"Man behöver inte alltid vara stark, man får finnas ändå"
"Nothing hurts, nothing touches"
Jag tvingas gång på gång att börja om.
Är hemma, kan inte hantera någonting. Ständig ångest, sömnbrist, äter inte annat än när jag hetsäter, som jag gör minst en gång varje dag, tar inte min medicin (ör att jag ju ändå kräks?)
Mår så fruktansvärt dåligt - blir inlagd.
Skrivs ut - kommer hem -> och allting börjar om igen..
Idag försvann plötsligt en limpa, ett flingpaket, en liter mjölk, äpplen och bananer, pappas glasspinnar i frysen, allt försvann det ner i mitt gap.
Från köket hörs förbryllade uttrop: "Men, jag köpte ju ett paket smör häromdagen, vart har det tagit vägen?" och "Oj, dags att köpa en ny back ramlösa snart, det gick visst åt fort...?"
Jag är inte motiverad till att forsätta såhär. Så det blir mest tvångsmässigt att jag äter mig igenom skåpen, systematiskt, och låter familjens tillgångar gå den obligatoriska omvägen via mitt svalg, min äckliga kropp, och ut i avloppet.
Redan vid första tuggan tittar jag på den lilla klockan jag ställt bredvid mig och alltihop (för att hålla tiden, så att allt jag äter inte är förgäves - alltså missar att hinna kräkas upp det) med iver och stress.
Stress över att behöva göra det, ännu en gång.
Ivrig och förväntansfull inför att allt ska vara över.
Sitter och rör rastlöst och tvunget på benen, medan jag tuggar i mig alltihop jag dukat fram på mitt rum, och föreställer mig längtansfullt hur skönt allt kommer att vara, när det är över. För då kan jag äntligen slappna av för kvällen. Då är kvällens obligatoriska sysselsättning förbi.
Först kräks jag.
Sen motionerar jag.
Och slutligen låter jag laxermedlet göra sitt under natten.
Och så fortsätter dagarna att bara gå...
Jag sitter om kvällarna och dricker té medans jag skriver listor om allt jag skulle unna mig om jag bara vore värd det. Fantiserar om att kunna använda tvål som luktar gott, kläder som jag köpt själv, på eget initiativ. Träffa folk lite spontant och kunna äta en glass i solljuset..
Men ingenting av mina fantasier kommer någonsin att kunna bli av. För jag fastnar så lätt i allt dethär.
Jag är uppenbarligen en beroende-typ. Jag är en beroende-människa.
Beroende av tabletter
Beroende av att kräkas
Beroende av mat
Jag söker ständigt nya sätt, nya kickar. Träning, självskador..
Kommer aldrig våga konsumera alkohol eller tobak, för jag vet ju hur känslig jag är för beroendeframkallande fällor.
Man skulle kunna tro att Bulimin drabbat mig av en ren tillfällighet.
En mörk förbannelse som hamnade just över mig. Någonting som vill ta livet av mig.
Något som vill förstöra mig, till varje pris. Som aldrig vill lämna mig.
Men så insåg jag idag, på cykelturen in till psykologen, att det nog snarare är tvärtom.
Ätastörningen, som funnits med i bilden (med olika uttryck) har istället varit min drivkraft genom mina dagar.
Det har blivit min överlevnadsstrategi.
Ätstörningen och kräkningarna är en överlevnadsinstinkt!
Om inte jag haft besattheten av mat, kaloriräknande och kompenserande, haft mål om en överdiven sund livsstil och överdrivet nyttigt beteende, så hade jag kanske inte klarat mig levande såhär länge.
Då hade jag inte haft någon gnista alls, ingen motivation över huvudtaget.
Och med den här insikten kan jag inte göra så mycket åt situationen just nu.
Alltså, att göra sig av med en överlevnadsinstinkt är i princip omöjligt!
Jag kan inte bara sluta kräkas och få för mig att allt ska lösa sig av sig självt.
Men jag måste försöka hitta andra sätt. Jag ska låta instinkten byta uttryck, bli något mer konstruktivt!
Låta instinkten gå över i en annan form, som har samma syfte (självbevarelsedrift) fast med bättre resultat. För bulimin innebär ju snarare motsatsen, till vad den kanske har som undermedvetet mål (att rädda mig ifrån något)
För att tvångsmässigt hetsäta och kräkas har ju bivit min flykt.
Och till att börja med måste jag hitta andra sätt att fly på.
Sedan, när man inte far riktigt så illa som man gör när man är destruktiv på detta sätt, så kan man börja jobba med att konfrontera istället för att välja just flykten.
Jo, i teorin skulle jag nog vilja understryka mina nyfuinna kunskaper, min utveckling och mina viktiga insikter.
Men det är ju så mycket svårare att verkligen få över det förnuftet till praktiken, och faktiskt göra vad som behövs.
Det är där jag behöver hjälp. Jag kan tänka förståndigt runt min problematik och resonera kring det, men behöver hjälp att omsätta det till praktiska övningar.
Därför hoppas jag att jag kan vänta tålmodigt på att få börja DBT.
Jag erkänner inför mig själv idag: Jag behöver hjälp.
(sen om jag faktiskt är värd den, eller inte, är en annan sak.. och försvårar självklart alltihop)
Förneka inte det du känner.
Se vad du behöver, och förstå att du är i behov av stöd för att ta dig igenom det du tycker är svårt.
Matt. Gråta. Pulserande från magpartiet.
Yr, snurrar omrkring....
Ful
"Jag vill inte tänka framåt, men är livrädd att fastna här"
"Nu kan det vara försent
att säga som det är"
- Lars Winnerbäck & Melissa Horn
Snälla, glöm inte att det aldrig blev försent, är försent, blir försent, eller någonsin kommer att kunna bli för sent.
Och Snälla, glöm aldrig bort vilka vi är, och vad vi gör.
Kom ihåg varför du gör det, varför du är här.
Foto: kampombefrielse.blogg.se
Kan inte sova.
Inte på hela natten.
Tänker. Mycket.
Kanske För mycket..
Utkast: Maj 19, 2012
Jag är orolig.
För jag har verkligen ingenkraft till att försöka som sist. Känner mig lite för trasig den här gången. För trasig för att göra helhjärtade insatser, för svag för att orka med ett misslyckane till.
Jag vill inte äta normalt. Jo, jag vill, men jag vill inte behöva anstränga mig för det.
Så jag känner att det här blir halvdant, och det vet jag ju redan vad det leder till...
Inget får vara halvtaskigt i min värld, min vardag. Jag står aldrig ut med det.
Måste alltid vara helt allt eller inget
svart eller vitt,
fullt eller tomt,
bra eller dåligt,
helt eller förstört...
I bilen igår, med min morbror (när jag berättat att jag fått permission som "utslussning")
- Ja, men då får du ju se till att anstränga dig lite grand, med att äta, så att vi kan ha kul de här dagarna vi är här på besök.
Jag tycker om min morbror.
Jag förstod nog egentligen att det bara är försök till att motivera mig. Men det blev så fel, fel i mig, fel för mig.
"Jag anstränger mig inte tillräckligt. De tycker inte att jag jobbar tillräckligt hårt, tror inte att jag försöker tillräckligt mycket. Tror att jag väljer att må såhär, att jag inte vill äta. Det vill jag. Men jag KAN inte. Inte med andra. Inte ens med min egen famillj.
Men min familj har vant sig nu. De frågar inte längre om jag ska vara med vid måltider, de få vi har tillsammans. Jag är rredan automatiskt utesluten. Förtjänar inte mer.
Jag får klara mig själv. Jag klarar mig inte.
Så jag känner ett oväntat starkt vemod inför att skrivas ut. Kanske måste jag avbryta permissionen, eller helt enkelt inte skriva ut mig på måndag. För jag orkar inte gå snett igen, och ingen annan orkar nog bli vittne till det heller.
Jäkla morgon, kan inte tiden gå lite fortare?
Varför vill jag det förresten?
Jag orkar ju ändå inte göra så mycket om dagarna, utan att nästan trilla av yrsel.
Otillräcklig & Maktlös
Kompromissen är alltså att det ska gå bra hemma i helgen, att jag inte ska skada mig på något sätt,
och då bli utskriven på måndag.
Jag fick också lova att vara ärlig, främst inför mina föräldrar, som jag ju ändå bor hos.
Läkaren tyckte att jag skulle tala om för mamma att jag missbrukar laxermedel ibland,
och att jag skulle lämna över det jag har hemma, till henne.
Som ett bevis på att jag vågar vara ärlig och vi kan ha ett ömsesidigt förteende.
Det lät ju bra, tänkte jag.
Och jag ringde mamma innan jag åkte hem.
Men jag sa inget om laxeringsmedlet.
A: "Det blir inte bra att komma hem och känna dåligt samvete. Jag vill veta den här gången, om det känns okej för dig att jag är hemma?"
Mamma: "Klart jag vill ha hem dig. Jag känner mig bara så maktlös. Först är jag hos mormor, som varje dag, och sen kommer jag hem. Och där hetsäter du.." (min mormor är mycket sjuk nämligen)
Jag åkte i alla fall från avdelningen. Min morbror är på besök i stan, så jag bad honom hämta mig med sin bil. Vi åkte vidare till gallerian, där vi mötte upp hans fru och min mormor. (hon sitter i rullstol)
Så där hamnade jag. Mitt bland alla speglar och kläder. Alla dockor och alla människor. Alla blickar och alla förväntningar.
Mormor:"Oh, den var la änna snygg, prova den! Nej, nej, fel storlek. En större! Men, den här då, prova den!"
Jag backade undan. Vlle bara skrika:
- JAG VILL INTE!!!
Men jag stod tyst. Låtsades som att jag inte hörde. Mormor såg ledsen ut. Blev tvär. Besviken. Missnöjd.
Jag blev ledsen. Hatar att se mormor så missnöjd med mig.
Tillslut drog lite i mina egna byxor, som jag hade på mig, och vädjade vagt:
- Men vi kan köpa nya tygbyxor till dig, i annan färg!?
Morbrodern och hustrun instämde.
De tror helt ärligt att jag går runt i mjukisbyxor, för att jag tycker att det är snyggt!
Ingen vet ju att det egentligen bara är för att jag inte vågar ha på mig annat. Och aldrig vågar skaffa mig något annat. Men det kan ju inte de veta. Oj, vad jag skäms!
Efteråt ville de ha glass. Jag skakade på huvudet. Stod skamse vid sidan av. Ville bort, ville hem, ville försvinna.
Mormor: "Snälla?"
Jag är en glädjedödare. Stämmningen blev helt fel, så konstig. För att jag är konstig, helt fel.
Ligger senare i min säng och rabblar synonymer till ordet "dålig". Blir trött på att höra dem, trött på att säga dem.
Jag är fel, jag är så fel..
Potatisgratäng - Landstingsklassiker
Hur kan jag bli så trött, när jag börjar äta? Kanske slår tröttheten till först nu, när jag "stannar upp" i allt.
Annars är det svårt, det enda att stimulera sig med här - är mat. Och det känns ju friskt. Men det är vad vi väntar hela tiden på här - nästa måltid.
Man kan inte göra så mycket annat, på ett sånt här ställe.
Nyss var vi dock ute på en promenad, hela gänget nästan. Och jag trodde att jag skulle svimma.
Men nu är vi tillbaka, till Lunch. Kassler.
Jag klarar inte att äta kassler, det går bara inte!
Och potatisgratäng har jag fått de senaste dagarna.
Det är Landstingets favorit. Potatis till allt. Nåväl, potatis går la an, men gratäng med gräddiga såser och gummiga ostlager, nej, nej... Åh, varför?
Jag vill HEM!
Väntar på att få besked om permis, isåfall i ett par timmar.
Ha en fin helgdag! Kämpa på, tillsammans klarar vi det!
Och Tack Pandis för ditt stöd, du gör mig alldeles matt av förundran.
Du är underbar!
Jaha...
Jag sitter mest ute i soffan, i dagrummet, då jag inte får vara själv på rummet. Sitter uppkrupen i ett hörn och håller en kudde tryckt mot kroppen, för att försöka dölja valkarna. Stirrar stint framför mig. Känner mig hela tiden för tjock, för tjock för mitt eget bästa, för tjock för de andras åsyn. För tjock. Tjock.
MEN, jag äter alla mina mål! Jag äter alla mina mål...
Stopp i avloppet
Det är stopp i duschen här hemma.
Men de fattar nog varför ändå.
"Någon är det alltså, så mycket skit!" konstaterar pappa och frustar argt.
"Men, fyra personer i samma hus, klart att det blir mycket hår och sånt i brunnen..." försöker mamma försvara.
"Men kom och se själv, det här är ju något annat..."
Och jag sitter ostörd på mitt rum, och tänker hoppfullt att de nog fixat det snart. För jag är ju i så starkt behov av att kväva ångesten, idag med.
Det tar liksom aldrig slut.
Att äta, eller inte äta - allt.
Det är frågan.
Kokade mig en kopp té. Kunde inte dricka mer än halva, förrän illamåendet över mig själv fick mig att ställa ned koppen igen.
Är det inte väldigt märkligt, att det som borde få en att vilja dö,
fängslar en kvar i ett jävla skitliv.
Jag menar.. äh, jag orkar inte ens förklara.
Nu ska jag bli skjutsad till ett möte. För jag kommer inte iväg annars.
Och min familj är trött på mig och min ångest.
Så jag kanske åker hemifrån för att inte komma tillbaka ikväll.
Jag vetinte.
Jag vill göra det bra för de andra.
Men vet inte hur man gör.
Svammel, svammel. Ni märker kanske att allt inte är riktigt som det skulle...?
"Jag hade varit någon annan, om du fick önska nåt"
Rädd. Skräckslagen.
Sitter uppkrupen mot sängen, med en kopp té.
Har magknip. Rädslan kramar hårt i mellangärdet.
Jag vill bara försvinna. Det är lite det som skrämmer mig så
Vet aldrig vad som ska hända.
tänka medvetet, Handla instinktivt
jag lät förnuftet tala, men impulsen, utifrån rädslan, fick verka.
Otrösterlig
Nu ska jag försöka ta tag i någotsom aldrig blir av.
Rita.
Ska försöka skapa något tillräckligt fint till mina fina lärare, som är helt fantastiska för mig.
Risken är bara att jag börjar, inte blir nöjd, och inte vågar försöka igen, och missar själva poängen.
Vart tog du vägen, Lilla A?
Jag faller tillbaka i gamla mönster, som jag egentligen aldrig lämnade..
Äter inte
sover inte
självmedicinerar
Gömmer mig.
Mår dåligt, vill bara dö.
Vill bara Dö...
Mycket märkligt
Oj, en så konstig dag.
Blir jobbigt att komma tillbaka till psykologen imorgon..
Vet inte vad jag ska göra av mig själv
Jag vill inte leva ett sånt här liv, minneslöst, tröstlöst och på ständig flykt.
.
Obehaglig dag det lev..
Äh, Fan, jag fixar inte dethär.
"Jag skulle förstå om du ändrade dig, och vände om"
jag hetsåt igår. Det bara blev så. Jag var ledsen. Min metod, jag funkar så. Behvde få kräkas, tyckte jag, kände jag.
Nu är jag inte hungrig, och vill inte ens försöka få i mig något som påminner mig om misslyckandet igår. Jag har förstört all association, och min önskade relation, till mat. Den är inte längre ömsesidig, sedan år.
Jag vill bara gräva ned mig idag.. inte finnas alls
Be om hjälp!
Fick i mig lite yoghurt till frukost. Ett par dl, om ens det, av naturell lättyoghurt.
Ångesten slog till mig med en käftsmäll, och hängde efter mig när jag masade mig ut till cykeln, för att ta mig in till skolan i stan.
Yoghurt, som är så obetydligt, litet och oskyldigt. Jag menar - vad fasen gör det om jag äter någon dl yoghurt eller inte? Jo, men det var nog just det. Den var så onödig, så överflödig. Kunde jag inte lika gärna ha skippat frukosten helt, vill något säga mig?
- Jo, för att jag fick för mig att jag ville försöka äta något. Och då kändes yoghurt lättast.
I skolan kunde jag inte göra så mycket. För jag hörde inte vad som sades. Min lärare läste frågorna på provet, om och om igen, för mig. Men jag fick ändå be henne upprepa det, för att ens förstå och komma ihåg vad hon sagt. OCh sen skulle jag minnas vad jag lärt mig, och plocka fram svar ur en kunskapskälla någonstans i mina tankar.
Samtidigt som det malde på i huvudet:
"Varför åt jag yoghurten?
Jag orkar inte idag.
Jag skiter väl faktiskt högaktningsfullt och uppriktigt i vad Martin Lutter ville ådstakomma med sin reformation.
Förresten borde jag veta vad det var, borde kunna svara.
Jag är sämst,
världelös, för att jag inte vet.
Fan, jag är verkligen en idiot.
Allt är fel idag, och det är bara mitt eget jäkla fel.
Jag hatar mig.
Och den här dagen också. Och snart är det vår också.
Fan, sen sommar.
Jag vill nog inte ens ha någon sommar.
Jag har inget att leva för.
Jag borde dö.
Istället kommer jag nog gå hem och hetsäta i eftermiddag.
Åh, vad ska jag göra?..."
Det blev inte lätt att prestera över huvudtaget. Sedan ville lärarna få i mig lunch. Typiskt.
- Det vore bra om du åt något, du behöver det. Vi bryr oss om dig. Snälla, peta i dej det här, för min skull?"
Jag skulle göra väldigt mycket, för hennes skull. Men ändå tar det emot. Och självhatet växer sig stort i mig.
Jag åt, och aktade mig då jag var rysligt nära på att bryta ihop över allt, över det, över mig, och över dem.
Sen cyklade jag till ABC, för att träffa en läkare. Och plötsligt kändes det väldigt dumt igen.
- Du är ju smal, men behöver inte direkt gå upp i vikt.. vill du gå ned? Hur mycket?
Men jag kom inte dit för att framtvinga några påståenden som att jag skulle vara smal.Varför behövde han säga så där? Jag gick dit för att jag fått kallelsen, för att jag vill bli kvitt psykiska besvär, som uttrycker sig uppenbart och påtagligt rent fysiskt.
Jag är hemkommen. Och kunde inte, mitt i all förtvivlan och hjälplöshet på vägen hem, stoppa gråten i halsen på annat sätt än att låta stegen röva mig in på ICA.
Nu väntar jag bara på att mamma ska få något ärende, och gå hemifrån. För då blir jag anfalllen, attackerad, tagen i besittning totalt, av något vilt inom mig. Det kommer att gå hetsigt till i köket.
Det är nästan så att jag vill be mamma stanna hemma, för att risken ska minska. Be henne "vakta" för mig.
Och det vore ju egentligen inte fel alls. Att be om hjälp, kan vara bland det svåraste man kan göra, för någon som är känslig och ovan vid det. För en sån som jag, har jag förstått efter alla samtal.
Det skulle kännas så skämmigt, så hemskt, så förnedrande, och som om någon skulle kunna beväpna sig med det jag säger, och använda det emot mig, rätt som det är, om jag går ut till mamma nu och berättar varför jag villl att hon stannar hemma i eftermiddag och kväll.
Men det är att ta ett ansvar. Att göra vad man kan och förmår, i den mån man kan. Att förebygga så gott man kan. Sen behöver det inte betyda att det fungerar, att jag håller mig undan "förbannelsen" ikväll. Men det vore ett försök, ett helhjärtat och ärligt försök i en bristande situation, där hjälpen är bfogad, men lösningen svårfångad.
God Morgon
"Jag ljuger om allt, kastar mina tankar ingenstans och överallt"
Dricker té, och tänker. Tänker mycket, men bryr mig inte om att få ur mig det på sättet jag känns vid.
En solig eftermiddag, mitt i folks vardag. Och där kom en späd M förbi. Och nu satt jag där, efter flera år av raserad tillvaro och matförhållande, men jag har inte "lyckats som hon". Hon är smal, vacker, och trevlig. Och rutinerad, tyvärr. Och här sitter jag, helt vilse i en ny värld av insikter. Fast ful och inåtvänd. Jag blev aldrig så "ren" som en anorektiker anses vara. Jag blev bara en ful och skadad bulimiker, med märklig karaktär.
Abstinensen gör sig så påtagligt påmind, genom att rycka i mig, vibrera hela kroppen, sätta sandöken i svalget och stöta kula i huvudet. Det blir hål och gropar i min tankeverksamhet. Jag "måste ju trampa nya stigar, som ingen före mig tänkt på att trampa upp."
Men jag ska inte hetsäta idag. Tänker inte, hur "lägligt" det än må bli. För oftast skapas hetsattackerna av tillfälligheter. Någon hade köpt hem glass, mamma hade gjort middag och sparat till mig.
- Lika bra att få det överstökat idag. Nu när det finns glass och allt. Det kan väl lika bra bli idag, istället för att skjuta upp det till imorgon? först gnyr det lite försynt, tillslut vrålas det innanför pannbenet.
NEJ! Ja, jag kanske bara skjuter upp hetsätningen till imorgon. Ja, jag kanske lika gärna faller dit imorgon, så att det bara stänker om det! Men: det är de fria dagarna som räknas, det är de spyfria dagarna jag räknar, inte de dåliga, då jag äter för att kräkas.
Jag kan hetsa imorgon. Eller i övermorgon. Och dagen efter den, och förresten hela veckan ut sedan. Ja, jag har så många dagar som jag kan hetsäta på sedan. Men idag räknar jag den här dagen, och den får vara fri. FÖR ATT den ÄR det, fri!
Och jag kanske faller tillbaka nu igen, efter att ha försökt vara strukturerad den senaste veckan. Men jag har ju egentligen inte förlorat något, inte ens missat ett löfte. För jag förväntade mig ju aldrig att jag skulle ta stormsteg. Och om jag slutar äta saker för att behålla det nu, så är det inte värre än det varit det senaste halvåret.
Och hur värdelöst det än känns att ha provat, men inte kunna vidbehålla det bra, så är den här veckan ändå en vecka. En vecka av lite bättre ätande, än det värsta. Och det är faktiskt något. Hur gärna jag än vill sudda bort allt det bra, för att helhetsbilden känns mer "rätt" och "överrensestämmande" om allt är skit.
Men det är inte alltid svart eller vitt. Den senaste veckan har jag mått kasst, kanske värre än på ett bra tag, men jag har ätit lite och regelbundeet, TROTS att jag hetsätit många av dagarna. Jag lyckades gå emot mig själv och gick igenom det ändå. Och det kan inte göras ogjort. Det är ett steg fram.
Även om jag tar ett steg tillbaka nu igen, så har jag tagit ett steg fram tidigare, och jag förlorar det alltså inte för det. Det är undantagen som är viktiga här, spelar ingen roll hur mycket tankarna spökar med mig nu, hur obekvämt det känns och trassligt det ser ut i mina färgade glasögon. För jag vet, rent intelektuellt, att de bra dagarna räknas, att de positiva detaljerna, om så bara ett enda mål på en hel dag, gör gott. Är bra. Förblir bra. Går inte att sudda. Eller förneka.
Men jag klämmer inte mina känslor i en låda, och sätter mig på den. Jag får acceptera det bara. Det känns jobbigt nu, och så får det kännas då. Jag vet en sak, tänker en annan, och känner något alldeles överväldigande.
Det är viktigt att komma ihåg att man inte ska slänga bort känslor eller tankar, för att man har teoretisk kunskap, eller praktisk erfarenhet. Alla bitar betyder, hur benägen man än är med sitt "allt -eller inget -tänk."
Tror ni inte?
Jag kan höra det på hennes steg..
Jag var där i tid. För en gångs skull. Satt i ett lite obekvämt väntrum, jag gillade det inte alls. Väntade. Jag blev plötsligt väldigt osäker.
Ut ur en av dörrarna, kom plötsligt en tjej. Och jag fick ett trevligt "Hej A", som om någon sett mig på ICA, och gått förbi i all vardagshast..
Hur naturligt som helst. Bara med den lilla dtaljen att jag satt som en hopsjunken igelkott på stolen i väntrummet på en ätstörningsenhet.
Jag tyckte mig påminnas om M. "M" gick i min paralellklass i grundskolan, och har haft ätstörningar sedan flera år, förmodar jag, eftersom hon hade märkbara problem redan då, i högstadiet. Jag märkte det tidigt, kanske för att jag själv var inne i det med ena foten, och nosade lockad på allt man kan relatera till i detta tillstånd.
Ju mer tiden gick, desto mer villig blev jag att smita därifrån. Bara gå, strunta i det helt och hållet. Och när jag nästans rest mig upp, för att slippa upproret i mig, och var på språng att fly, då kom hon i sista stund. Det skrek inom mig:
- Jag är räddad! Ta med mig nu och gör mig lite helare!
- Fan, jag är dömd! Vad har jag gjort?
Kluvet, med andra ord.
Kvinnan jag träffade verkade vettig, och jag var så ärlig jag kunde. Faktiskt. Jag är trött på alla lögner, allt tassande och tisslande... Jag vill börja någonstans, och det gör jag nu.
Hon föreslog någon slags dagvårdsverksamhet, där man är som skoldagar ungefär. Hon sade att man kan fuskbörja lite, om det känns bråttom. Jag blev lite tveksam.
Jag känner mig på sätt och vis väldigt desperat. Jag går runt här om dagarna och hade inte varit sammanhållen om inte någon, som faktiskt bryr sig, hade hållit mig i sin kupade hand. Jag orkar inte en dag till. Jag vet att jag måste börja, och jag vill göra det så fort som möjligt. Men. Jag är ju så rädd, samtidigt. Så väldigt osäker, och rädd.
Tänk om det inte blir bättre? Tänk om det inte funkar? Tänk om inte ens experter kan fixa mig?
Och vad gör jag sen då? Vad gör jag när jag inte har allt ätstört att tänka på?
Vad ska jag lägga tiden på, om jag inte lägger den på att vara destruktiv?
Vem ska jag lägga energi på att tycka om, när jag inte har någon att ständigt straffa och läxa upp?
Vad är jag, när det inte längre finns något i mig som vill röra om? Vad gör jag då? Vem blir jag då? Hur förvaltar jag det sunda då? Jag kommer att vara ensam, även på den andra, omtalade, sidan av planen.
Jag är rädd för att hamna förtvivlad mitt bland alla, och upptäcka med besvikelse, att ingenting hjälpte. Trots allt jag försökte med, trots alla krafter jag investerade med. Rädd för hopplösheten. Men den slipper jag ju inte undan så länge jag har det som jag har haft det länge nu, och fortfarande har det.
"Du kanske bär på en massa saker, jag förstår en lite del"
Helgen har varit så jobbig. Jag börjar faktiskt tappa tron på att det kan bli bra, att jag någonsin kommer att bi en sund och frisk människa.
Jag vill kunna känna mig fri. Kunna ta en glass när jag vill, hur jag vill. Inte känna mig begränsad av tider, livsmedel, kompensation, uträkningar och ångest. Jag så gärna kunna bygga upp en trygg tillvaro, med vänner och människor runt mig. Våga gå ut, våga göra saker. Orka stå ut med mig själv. Orka älska andra.
Men det känns allt för svårt. Helt omöjligt, till och med. Jag är så ledsen över att behöva säga det, men kanske borde jag kasta in handduken, och sluta slita ut omgivningens krafter. För väntan är så lång och krävande, även för dem. Väntan på det bättre, det lite lättare.
Imorgon ska jag på första bedömningsmöte, och jag ska kräla dit och ynkligt, men märkbart, gnälla efter hjälp. Jag ska lägga fram allt förakt, alla rädslor, all frustration och alla mina smärtande sanningar, på bordet för den där kvinnan jag ska träffa. Och jag ska lägga av mig precis allt, satsa hela min förmögenhet av sista krafter. Och bara underhålla mina förväntningar på att någon har en lösning, en räddning för mig.
Jag är för svag för att kämpa nu. Jag är uttömd på motivation och till och med viljan. Snart har jag inte ens viljan att finnas kvar. Och då är det för illa.
Så odjuret isolerar sig, svält eller kräkas, det är återigen villkoren för att överleva. 
"Det har regnat hela sommarn, och jag känner med det"
Avslöjad?
Nu tror du säkert att jag hoppas
på nåt som aldrig ska bli av
men jag har aldrig lyssnat när du lovat
aldrig ställt några krav
- Melissa Horn
Kan jag inte bara få trycka på stop?
Eller åtminstone få spola över den här biten av mitt liv. Jag struntar i tiden jag hade förlorat, erfarenheterna jag hade sluppit, jag vill bara inte vara i det här nåmer.. :(
Att kräkas är min drog
JAG MÅR SÅ DÅLIGT! Jag vill hetsäta och krääkaas!
Första spyfria dagen, på en vecka, idag. Jag skakar som ett asplöv. Kan inte andas. Ryckningar i ben. Det är läskigt hur abstinens kan te sig kroppsligt...
Hela kroppen är svullen. Jag har gått upp i vikt. Munnen är full av sår, både invändigt och utvändigt. Tänderna gör ont, ilar och är gula. Jag är fulare än någonsin.
Jag vill inte leva, jag vill dö. Jag förtjänar inget annat än att ta livet av mig. Förstår någon min ångest? Jag kläms mellan två järnplattor. Det gör så jävla ont, så jääävla fucking helvetes ONT! HÖR NI???
ätstörningar innebär rädslor, som kanske ingen varken kan förstå eller förklara, som inte varit i det själv
Jag menar, visst är sommaren snart här. Men jag känner mig så ensam, och kan redan ana hur den kommer att se ut. Som de senaste? Förra sommaren handlade allt om att äta så få och väl utvalda, nyttiga kalorier som möjligt, och träna och kompensera så utförligt som det bara går. Förr-förra sommaren handlade det snarare om att sitta instängd bakom rullgardinen och hetsäta, utan ork till att ens försöka må bättre.
Ständigt denna rädsla. Jag har sån genomgripande fobi.
Fobi och rädsla för maten, och vad den gör med mig.
Fobi och rädsla för vikten, och risken att öka.
Fobi och rädsla för kroppen som aldrig känns bekväm eller ser okej ut.
Fobi och rädsla för prestationen, som ju aldrig är tillräckligt bra.
Fobi och rädsla för siffror, som måste överrensestämma med min planering, vad gäller vikt, kalorier, förbränning o.s.v.
Väga maten, väga kroppen, mäta mängden på maten, mäta mängden fett på kroppen, motionera för att förbränna, träna för att bygga, förebygga gott mående, förhindra sämre mående. Fysisk aktivitet och psykisk aktivitet. Sunda vanor och tvångsmässigt okompenserande. Rädsla och förakt. Självhat och självkritik.
Idag åt jag yoghurt till frukost. Trots att det tog emot. Cyklade in till stan, besökte läkaren för att få ångestdämpande och stämningshöjande utskrivet att fly med. Blev "itvingad" en knäckemacka med smör på, till lunch. Och ett äpple. Men ingen förstår riktigt min rädsla. Jag är faktiskt riktigt rädd. Rädd för vad som kommer att hända när jag tuggar i mig det där, som någon annan vill kontrollera att jag får i mig. Som inte jag kan bestämma riktigt över, utan att riskera att avslöja mig.
Jag har inga problem med insekter, spindlar eller ormar.
Men jag har fobi för höga höjder, trånga utrymmen, och så mat...
Jag föll ihop efter samtalet hos psykologen. Sjönk ihop på toaletten utanför. För jag orkar inte med det här mer. Jag orkar inte med något. Jag bryter ihop. Faller samman. Gråter och vill få ropa: Jag orkar inte mer! För det är precis vad jag känner, mest hela tiden. Jag vill inte leva längre. Jag vill inte vara med.
Och sen är jag bara så ledsen. Cyklade med gråten i halsen, hemåt. Och förberedde helt öppet, och motvilligt, en hetssession även denna dag. Eftersom jag ändå känner mig så misslyckad, och uppgiven. Så jag började med det kalorisnålaste (smörgåsrån med smör, knäckebröd med smör och ost, hårdkokta ägg, fruktyoghurt, frukt..) och gick mot slutet av min avsatta tid, till det lite "tyngre" (bröd, köttbullar, paj, mer frukt, vaniljkräm, sylt, choklad..) - som kan märkas, så är jag inte för närvarande ute efter något speciellt cravings, eller mättnad på varken onyttigheter eller nyttigheter. Det enda jag varit ute efter är snarare fenomenet att fyllas, och tömmas, i sig.
Och så sköllde ner allt med mjölk och läsk (mamma hade köpt fel, inte light som jag bad om) och struntade helt i att resten av familjen nog förstod vad jag sysslade med när jag kröp ut från mitt rum, till badrummet och slog på kranen för fullt. Kräktes trots såren på handen som värkte, trots de svullna, spruckna läpparna som sved, och halsen som blödde lite grand. Lättnaden i att få kasta ur mig ledsenheten var så uppenbar. Så värt det ändå. Trots att ansiktet svullnade upp så brutalt att ögonen nästan kisade över de stora kinderna, p.g.a. senaste dagarnas ihärdiga kompenserande för de ostoppbara och hejdlösa hetsätningsattackerna. Som egentligen väl inte kan ses riktigt som attacker, utan snarare som accepterade sysselsättningar. För jag rorkar inte riktigt bry mig. Jag får leva med konsekvenserna, som är ett kraftigt förakt till mig själv, min personlighet och min kropp.
Förlåt. Jag vill kunna säga så mycket bättre saker. Men rädslor har en tendens att fängsla människor i tankemönster och beteenden. Sanningen är inte alltid vacker. Ibland är den inte ens helt okej, utan ganska odräglig.
Men det är klart att jag inte säger att det är okej att stanna här, sluta klättra och bara ge upp. För det är aldrig okej att bara ge upp! Det är okejj att bryta ihop ibland, och det är okej att vara förtvivlad och tvivla på att det blir bättre. Tron och hoppet kommer att svikta, med livet och dess svängar. Men det är inte okej att ge upp helt och hållet. Så jag försöker hänga kvar, men positiviteten och livslusten överhuvudtaget är lite frånvarande just nu. Och då får det nog vara så för en stund.
Förlåt!
Men jag har kämpat de här dagarna. Jag har ätit på mina tider. Trots att jag har blivit itvingad mer till lunch än jag planerat, av människor som uppenbarligen bara bryr sig om mig. Och jag har också hetsätit/överätit de två senaste kvällarna, i rad, och kompenserat. Så jag har gått upp tre kg (!!!!) på de två dagarna. Och även om jag vill få säga och tro, att det bara är vätska (då jag är väldigt svullen, överallt!) så ger det mig panik.
Jag vill bara bli frisk. Så jag vill kunna försöka uthärda och fortsätta kämpa ändå. Fram till mötet på ätstörningskliniken på måndag. Och då vill jag kunna säga ärligt att jag har gått upp i vikt, för att jag hetsäter. Och att det är ett problem jag vill bli fri ifrån. Och att jag helst av allt vill bli fri ifrån rädslan att gå upp i vikt, och mitt ständiga självhat, och tvångsmässiga beeende.
Men ni vet nog lika bra som jag, kanske, att det inte riktigt är så lätt som man gärna vill få det attlåta. Svårt att vara ärligt optimistisk när man vållas och skållas av en stark fobi. Jag är faktiskt väldigt rädd. Och väldigt, väldigt ledsen, numer. För jag är ju så trött på dethär. Och så fast i det.
Men jag försöker, kämpar vidare ändå. Men jag kommer nog inte någon vart, riktigt. Men ni vet att det ändå finns anledningg att fortsätta hoppas, och att tron är viktig. Tron på något bättre, något ljusare.
Kämpa på! Tillsammans kan vi!
Svullen i kinder. Munsår. Muntorrhet. Halsont. Magknip. Öm kropp.
Det är inte så sårt att fatta vad jag menar, va?
Jag orkar inte leva mer.
Självhat
Åh, detta tuggande, bitande självförakt. Är så fruktansvärt trött på dethär.
Jag vill bli fri(sk), NU!
Tjock, men mår inte bra.
ÅÅH! Jag blir tokig! Ångestångestångest!!!
Jag hade ju bestämt mig för att det skulle bli en bra dag.
Jag skulle äta. Äta även fast det känns jobbigt.
Jag försöker äta regelbundet, och tillräckligt.
Men bara halva dagen har gått, och jag har fått i mig 720 kalorier!
1 kopp kaffe+mjölk+kakao, 1 glas proviva nypon, 2 fincrisp m. ost, kalkon och gurka, 1 skål naturell yoghurt m. varma bär.
Frukosten var inte så jobbig.
Det är bara det att jag får springa mycket i köket när
jag hämtar saker ur skåp, och ut och in i kylskåpet.
Detkänns helt enkelt som att jag bara är i köket, hela morgonen,
och då känns det som att jag äter och äter, hur mycket som helst.
Jag har inte längre någon koll alls på vad som är för mycket!?
Lunchen kändes svårare. Jag var lite stressad.
Visste inte riktigt vad jag skulle äta.
Blev rädd att det skulle bli för lite.
Igår åt jag "bara" 400 kcal nånting. Och motionerade. 
Efter träning: Té, mjölk, äppel och kanel att doppa i.
Men nu känner jag att det, i all hast,
istället blev för mycket. För mycket för vad jag klarar av.
Har haft ångest hela dagen. Över hur jag ser ut.
Känner mig tjock och ful. Stor och platskrävande.
Jag är inte fin någonstans. Och egentligen spelar det väl ingen roll hur smal jag blir,
jag ser ut som jag gör ändå. Och det kan jag inte ändra på.
Jag vet inte riktigt om jag orkar. Varför åkte jag hem?
Jo, för att jag vill försöka få det bra nu. På egen hand.
Men jag kommer kanske inte att lyckas, heller denna gång.
Känns som om jag är ännu en dag närmare misslyckande.
Och mår jag inte bättre snart så kommer något att hända.
Tar inte jag tag i det, så gör någon annan det.
Och då blir det i deras takt, inte på eget bevåg.
Åh, jag vill inte! Vill intemer!!!
