Muntligt inlägg
Är det intressant eller bara fånigt?
http://youtu.be/P0ZDfib60KA
Intet Nytt
Inget nytt under solen..
Svårt
Jag vill verkligen klara den här dagen.
Men så dyker tankarna upp, som vanligt:
"Varför ens försöka sluta? Mitt liv går ut på det här.."
"Jag får panik! VARFÖR ska det vara så svårt, så dubbelt?
Och jag som hade kommit på en slags lösning.
Hetsäter&kräks -> tom, bra känsla, men TÖRSTIG -> dricker massa vatten -> känns tungt, skvalpigt och ovant/obehagligt -> "måste kräkas igen" -> "Då kan jag lika gärna hetsäta en gång till, om jag nu ändå måste.." -> Hetsäter&kräks -> Törstig! -> vattenfylld... O.S.V...
Så, jag kom på den revolutionerande idén att suga på isbitar istället för att dricka litervis med vatten.
Isbit = Inte så stor vattenvolym men räcker länge (känns mer)
Isbit = kylan dämpar svullnadskänslan i kinderna/spotkörtlarna
ÄNDÅ känns allt så meningslöst nu,
och jag känner hur jag lika väl kan ge mig.
Men om jag gör det, kommer det att kännas meningslöst och
jag kommer att ångra mig, igen,
och så rullar det på..
Åh, skjut mig bara...
Jag orkar inte!
Updat: HAH! Gissa hur det gick? SKIT! ÅNGER ÅNGER ÅNGER!
Imponerande, eller hur? Nu mår jag så jävligt att jag skiter i det här. Totalt!
Nu har jag...
Jag känner obehag med att ha vatten i magen.
Och vatten dricker jag massor av då jag blir tröstig av att kräkas.
Och när jag känner mig full kan jag lika gärna hetsäta, för jag måste ju ändå kräkas
Det här känns inte bra alls.
Så jag ska försöka ge det en ärlig chans igen.
Nu med mammas hjälp.
Får se hur det går.
Guldfiskarna
Pappa till mamma:
- Du var så elak som lurade guldfiskarna vi hade förri världen. "Simma och ställ er i ett hörn" sade du till dem. Och där simmade dem, månad efter månad, i sin runda skål. Inte fan fanns det något hörn där inte...
Lite så känner jag det. Rätt träffsäker liknelse..
Jag gråter inte, jag kräks
Igårkväll lade jag mig med en smärtande, tjock hals och en öm kropp.
Bara vid beröring känns det smärtsamt.
Tänkte (som så många gånger förr, men fortfarande starkt)
att Imorgon är det en Måndag.
Då, den dagen ska jag ta en paus, på riktigt.
Alltså, Inte Kräkas. Inte, Inte, Inte!
Imorse vaknade jag då alltså och kände hur det tog emot.
Tog emot att vakna, tog emot att kliva upp, att borsta tänderna, klä på mig.. finnas till...
Tänkte ändå envist:
Inte, Inte Inte, blir det bättre av att kräkas.
Hade en tandläkaretid, så dit skulle dagens äventyr ta hän.
Jag cyklade. Dog lite på vägen.
Hos tandläkaren gick det (naturligtvis) inte så bra.
Det ser inte bra ut. Ajaj, ny tid i slutetpå sommaren.
"Ring, om det gör ont eller känns värre, ojoj, inte kul att rotfylla när man är så ung.."
mumlade sköterskan medan hon skrev ut ett kvitto på den nya tiden.
Upprepade för mig själv, om igen att
Kräkas gör mig inte helare. Jag måste stå ut idag.
Jag ska se vad som händer, att jag inte dör!
Jag svängde förbi skolan, för att göra något mattetal.
Helt plötsligt kramar min lärare om mig och klämmer lite kamratligt på axlarna, och säger:
- Nej, men! Du känns ju inte så tunn!
Lite konstigt ändå, att du är så stabil i kroppen, om du nu äter så lite som du påstår..
Annars brukar jag ju träffa såna här smalisar, med liknande problem som du."
Min lärare skrattade. Han menade väl inte att provocera fram
de där tårarna, som ändå smög sig ut så fort jag lade ansiktet ned mot pappret.
Medan han skrev tal på tavlan och försökte förklara sådär pedagogiskt,
fick jag lite ont om luft i lungorna. Det blev kvavt. Stramade om halsen.
(måste ändå tillägga att jag inte grät p.g.a. läraren, jag tycker mycket om honom!)
Jag kom liksom på varför det inte händer något,
varför ingen bara kan hjälpa mig med det här.
För jag är ju inte smal. Det måste alltså vara därför!
Men det spelar ju ingen roll hur mycket jag önskar att jag vore smal,
för jag blir inte det för det.
Och jag kan inte direkt "skära ned på maten", möjligtvis om jag slutade kräkas,
för då skulle jag inte behöva hetsäta. Och då kanske jag skulle bli tunn, och få hjälp.
Fast, då skulle jag ju ha slutat kräkas, och då vore ju mitt huvudsakliga problem löst.. eh..
Så, det blir ett låst läge.
Jag blev darrig, skakig, ville gråta, skrika och bara inte vara mer!
Det skrek inom mig:
JAG MÅSTE HETSÄTA OCH KRÄKAS, FÖR ANNARS EXPLODERAR JAG.
Ja, jag DÖR om jag inte får det, jag har INGET ANNAT för mig, jag skiter i det här nu.
Hoppas hela halsen går sönder, att mina tänder ramlar av,
att mitt hjärta trasslar in sig i kärlen, att lungorna skrumpnar,
att huvudet åker av, att magen spricker,
att min själv går av, brister i sömmarna.
Nu är jag hemma. Jag har inte hetsätit ännu idag.
Men jag vet helt ärligt ingenting om hur dagen kommer att se ut.
Jag försöker hålla ihop, inte falla isär. Inte trasas sönder totalt av
meningslösheten, rastlösheten, oroligheterna, tröttheten
och understimulansen.
Det finns ju trots allt inget annat i världen
som jag varken skulle vilja eller orka göra nu, idag, imorgon..
Men förnuftet måste få tala lite till,
jag vet inte.. kämpa.. kämpa..
så var det, ja.. kämpa...
Och så ett glas ProViva
Något annat än vatten. Påminner mig om att inte kasta i mig det, det får ta tid. Jag vill behålla det. Det vill inte kroppen.
Kanske blir det hets av det ändå..
Vad i hela världen ska till? VAD?
jag flyttade hem till mina föäldrar - för att slippa hetsätningen och kräkningarna.
För att slippa passiviteten. För att bli bättre. (Då var det droppen liksom, tyckte jag)
Men jag har inte gått ned i vikt.
lyckats sluta kräkas. (snarare tvärtom)
fått någon proffessionell hjälp än, som var anlednningen till att flytta hem igen.
kunnat börja äta.
mått avsevärt mycket bättre
och absolut inte slutgiltigt bättre.
Jag har:
- Talat om mina problem med anhöriga.
- Bett om hjälp från vården.
- Försökt hitta egna lösningar, som ser bra ut i teorin, men som jag har svårigheter att tillämpa i praktiken.
- Flyttat hem till mina föräldrar för att möjligheten att isolera mig och hetsäta/kräkas vilt ska minska.
Inget av det verkar ha givit resultat.
Jag har inte bara blottat mig inför dem alla,
jag har också anförtrott livet min chans.
Det såg ut att vara på god väg, men när jag ser det nu,
och konstaterar den totala summan av kardemumman:
så har det bara blivit värre.
Värre hade det förmodligen blivit
även om jag inte vidtagit ovanstående åtgärder.
Men jag undrar förstås i min förtvivlan
vad i Herrans namn som måste till,
för att bryta trenden att försämras
dag till dag.. vecka efter vecka.. månad efter månad...
När blir det bra?
Efter så många år av strävan efter kontroll.
Efter alla dessa månader av förakt och uppkastningar av allt..
När tar det slut?
SvartVitt tänkande
Har ångest mest hela tiden.
I dag fick jag inte möjlighet att avleda den med att kräkas.
Läskiga känslor kom upp som fynd i tö.
Jag kom hem och skyndade mig att frysa ned dem igen, genom att hetsäta och kräkas.
Jag kräks för att dämpa ångest -> Får ångest av att kräkas -> måste då kräkas igen..
2 gånger kväll.
Sista gången var jag med om något lite olustigt.
Det blev inte den där eftertraktade effekten av att
allt "släpper", att få "kasta ur sig allt"
som jag annars brukar bli så hatiskt förälskad i.
Det kändes snarare som att huvudet skulle ryka med,
som att något rycktes ur mig.
Jag hämtade inte själv upp något den här gången,
det var liksom något som tog något ifrån mig, som tvingade ur mig det.
Jag har inte kontrollen, kan jag nu se.
Det är ett tvång, ett begär, ett behov,
som kontrollerar mig.
Men det är ju fortfarande jag som väljer att låta det styra mig.
Och jag blir så extremt kluven, splittrad, och nervös.
Jag vill verkligen sluta ha det såhär,
tänker att jag måste börja försöka behålla något igen, i alla fall vätska, näringsrik vätska.
SÅ jag planerar att ta hjälp av matchemats tider och dricka något då,
i måttlig mängd, normal hastighet, och behålla det.
Samtidigt slänger jag mig trotsigt på golvet inne i mig:
Jag har ju ändå ingen anledning till att sluta, vill ju ändå inte gå ut, eller göra något lustfyllt.
Min framtid är dödsdömd, mitt liv meningslöst och jag världelös.
Då kan jag väl lika gärna stana kvar i det här och må så dåligt som jag förtjänar.
Åh, jag måste bli kvitt detta allt - eller inget - tänk..
Mitt sätt att gråta ut
Det blir om otur flera gånger om dagen numer.
För någon månad sedan var jag ändå lite bättre än såhär, hur kunde det gå så snabbt?
Jag var ju verkligen på väg åt rätt håll, om ens med små gulliga ministeg..
vad hände? Min livsgnista kunde inte andas. Nu stänger jag av.
Att kräkas är mitt sätt att gråta, har blivit min kanal ut.
Har hittat den här på coop i stan, har liksom inte den där "typiska bittra lightsmaken" som ofta finns i lightläsk.
De enda jag tycker om annars är pepsi max och cola zero, men den här Lemon är faktiskt god :)
Sicket jäkla tragiskt Onsdags Kalas, som spilldes ut i badrummet
Har cravings på sylt, och mjölkchoklad. Socker helt enkelt. Shit.
Är inte alls hungrig eller intresserad av mat över huvudtaget.
Så det blir yoghurt, frukt eller knäckebröd. Kolhydrater i snabb form, helt enkelt.
Det är bara det att jag inte längre är bekväm med känslan av att stoppa något i img,
utan att hastigt trycka ned det i svalget och sedan hämta upp det igen.
Så jag tänker alltid:
"Ja, då kan jag ju lika gärna trycka ned lite till.. så att det är värt besväret.."
Mina föräldrar är medberoende.
De ligger tysta i sitt sovrum, men de är mycket väl medvetna om vad jag gör hela dagarna.
Och de tvingas bara köpa hem mer..
Stod utanför lärarens rum imorse, och kunde inte hejda gråten. Den smög sig stilla fram.
Jag kan inte bryta mig loss, kan inte ta mig ur den här skiten.
Hos psykologen blev jag vagt konfronterad, när vi pratade självbild,
och jag kände hur små nya perspektiv ville leta sig in i mina tankestigar.
Jag kom hem från BUP, och upptäckte att jag blev ensam hemma.
Jag sprang runt i köket, drog fram brödlådan, slängde fram fil och flingor, och började hugga in, illa kvickt.
Mitt i hetsen, ringer mobilen. Jag brukar inte svara när jag är såhär upptagen, då får det vara.
Men nu såg jag att det var privat nr, jag blev genast lite misstänksam och ängslig.
Kände på mig att det var något.
Lyfte luren medan jag tuggade färdigt på flingorna jag nyss stoppat i munnen.
Svalde hårt och harklade fram ett "Ja?"
- Hej, jag ringer från ABC och ville bara uppmärsamma dig om att du hade en tid här för provtagning idag, kl halv tre.
Jag slänger en blick på klockan. Fem i tre. Jävlar. Jag visste att det var något. Jag glömmer allt.
"Åh! Så passande! Jag sitter just och hetsäter förstår du, kan du skynda dig på lite , jag måste kräkas snart.."
Nej, så sade jag givetvis inte. Högt alltså.
- Jag tänkte att du kanske kunde komma imorgon istället? undrade kvinnan lite försynt.
- Jo, visst. det blir bra. Jag lät nog stressad. Jag var stressad.
Efter att jag precis blivit färdig med mitt utträttade behov, kommer jag matt ut ur badrummet.
Mamma måste ha varit hemma och vänt medan jag var instängd på toaletten.
På köksön står en limpa bröd, nyinköpt.
"FAN, JAG ORKAR INTE! SLUTA!"
Jag ville skrika, gråta och bara sparka på det vita, mjuka, smaklösa brödet.
Men väluppfostrat höll jag allt instängt, rörde inte en min. Fnös lite lätt.
Insåg just vad kvällen innebär för utmaning: Att sysselsätta sig med något annat stimulerande.
Men inget stillar mitt sinne så som att kräkas gör just nu.
Jag vill sluta, vill bli bra.
Det är bara det att jag liksom tappat bort vad det är jag har att återvända till, som bra.
Jag ser inget nu som väntar på mig, inget som egetligen känns värt att försöka för...
Inte en gång till..
Jag vägrar hetsäta en gång till ikväll.
Har för ont för att kräkas.
Jag vill inte! (som om det hindrat mig förut?)
Nej, nu ska jag verkligen försöka sova, är skitttrött
(som om det brukar kunna få mig att sova)
Vitt bröd & Ögon som rinner
Men när saker verkar krävande orkar jag inte med det.
Jag tycker om att fotografera. Hade sett fram emot det.
Spy-akten efteråt skulle absorbera tid från den här ångestfyllda dagen.
Hur skulle det kännas imorgon?
Ändå står jag kluven inför dagens lösning.
Fast, egentligen så ville jag nog inget av det.
. Att hetsa och kräkas gör mig inte bättre.
Snarare tvärtom.
Mitt liv känns lönlöst. Jag är värdelös.
Brödsmulor och fin choklad
Jag tänker nämligen inte ge mig än.
Det är inte okej at lägga sig frivillligt.
Och jag ska försöka, om igen, tills det går.
Nu är mitt mål att inte hetsäta imorgon.
Om jag lyckas med det, blir mitt nästa delmål att klara mån, tis, ons och tor utan att falla dit.
Men som sagt - små steg i taget.
Imorgon var det alltså, då är jag på¨t igen.
På två dagar har
ett flingoaket,
knappt 1 L yoghurt,
en limpa bröd,
och ett smörpaket
försvunnit.
Vilken tur att jag fortfarande bor hemma. Hur hade jag annars klarat mig?
Det kan inte vara lätt att vara förälder och
nästan varje dag behöva köpa hem ny mat,
fylla kylskåpet till bredden, till sin unge
och samtidigt se henne förminskas och gå bort sig i dimmor..
Nej, det är inte lätt.
Det är inte lätt för någon av oss, här i världen.
Vi har haft lite gäster här idag. Föräldrarna och dem begav sig in till stan.
Jag blir hemma själv, då brodern ska ut. Alltså - hetsätning.. eh
Jag dök direkt på det efterblivna baguettbitarna, torra och smuliga,
och den fina chokladen som väl egentligen ska finnas kvar tills de kommer tillbaka ikväll..
Nu har jag damsugit upp mina synder, och resten av köket,
och diskat. Både efter mig och föräldrarnas middagsbjudning.
Nu ska jag sätta mig med en kopp té och försöka tackla ångest.
Ge inte upp!
Jag vaknade. Var väldigt, väldigt trött. Idag också.
Gick ändå upp. Skulle ju till skolan.
Det såg varmt ut. Jag tänker att de svarta, tunga, mjuka tygbyxorna skulle bli varmt.
Så jag letade fram ett par jeans shorts, som går nedanför knäna.
För två somrar sedan kunde jag bara få ihop dem runt midjan.
Förra sommaren hade de plötsligt blivit lite väl lösa.
Idag upptäckte jag att jag egentligen inte ka ha dem, utan skärp.
Så jag gick in i mammas garderob, då jag själv sällan har sortiment på mina kläder
(den här vidriga självkänslan hindrat mig från att investera i sånt i många, många år)
Hittade ett skärp, men det saknades många hål för att kunna krama åt byxorna runt mig.
Så jag konstaterade att jag är byxlös.
För att mina byxor blivit för stora.
Jag kan så väl minnas hur jag tänkte för flera år sedan:
"Om jag bara vägde 10 kg mindre, skulle jag våga leva på riktigt, orka skratta och vilja vara ute"
Nu är jag 20 kilo lättare än då.
Och jag skrattar fortfarande inte.
Jag gå rinte ut.
Jag är fortfarande överviktig.
Jag ser det.
Jag tittar på min mage, och mina lår och mina armar.
"Såhär ser man fan inte ut, om man är normal. Varför blir jag aldrig normalviktig?"
Så jag hade inget val.
Fick gå runt med de stora jeans shortsen.
Som blev som pösiga långbyxor.
Och hålla i dem hela tiden.
Jag skäms.
Alltid.
Spelar ingen roll hur mycket jag väger,
hur många valkar jag har,
Man blir aldrig nöjd ändå.
Man bli inte nöjd.
Här bestämde jag mig.
Jag är inte sjukligt överviktig.
Jag kommer inte attf å stroke, diabetes eller hjärt&kärl sjukdomar, pga fetma.
Jag kan bli frisk från det här störda beteendet.
Kan och vill bryta mina ovanor.
Idag, idag är tiden inne!
Det är hög tid för förändring!
Jag cyklade till skolan.
Matt och frustande anlände jag fem kilometer bort.
Min lärarinna tyckte att jag såg relativt pigg ut.
"Du anar inte hur slut jag är, jag är färdig, färdig!!"
Hon tyckte att jag skulle vänta med att göra det engelska nationella proven.
För att jag ju inte är riktigt i form.
Jag höll med.
Kan inte koncentrera mig alls, på något.
Hör ju knappt vad folk säger.
Ändå kändes det motigt att bekänna att jag inte orkar.
Är rädd för att skjuta upp ännu ett moment.
Jag önskar att jag ville, att jag orkade.
Önskar att jag tyckte det var värt något, att det var meningsfullt.
Men det tycker jag inte.
Kände mig sämst.
Oduglig.
Trött.
Dålig.
Ful.
Dum.
Och ofokuserad.
Så jag cyklade hem.
Och hetsåt. Och kräktes.
Misslyckad.
Ja, det må jag ha gjort idag. Misslyckats.
Men det hindrar mig inte från att lyckas en annan gång.
Jag vill ur det här nu, Nu.
En dag, en dag blir det bra.
En dag kommer det att kännas okej att leva, leva på riktigt.
Men just nu känns det inte riktigt okej.
Jag är inte okej idag,
men kanske imorgon..
"Det har sagts att jag förtjänar nånting mer, Men jag undrar vilken del av mig de ser"
Ingenting fungerar.
Och jag går runt och är äckligt obekväm i mig själv.
Blir ledsen, arg och frustrerad.
Hat, hat, hat.
Och så ljuger jag, för andra.
Och kanske lite för mig själv.
Jag gör det för att jag skäms så.
Gud vad jag skäms.
Hat, hat, hat.
Men folk ljuger och folk skäms.
Det är inte bara jag.
Aceptera, acceptera.
Blir äntligen ensam hemma.
Slipper höra om mig, bakom min rygg.
Spelar på pianot för första gången på länge.
Och delar ett glas mjölk med katten.
Matt. Gråta. Pulserande från magpartiet.
Yr, snurrar omrkring....
Ful
Otillräcklig & Maktlös
Kompromissen är alltså att det ska gå bra hemma i helgen, att jag inte ska skada mig på något sätt,
och då bli utskriven på måndag.
Jag fick också lova att vara ärlig, främst inför mina föräldrar, som jag ju ändå bor hos.
Läkaren tyckte att jag skulle tala om för mamma att jag missbrukar laxermedel ibland,
och att jag skulle lämna över det jag har hemma, till henne.
Som ett bevis på att jag vågar vara ärlig och vi kan ha ett ömsesidigt förteende.
Det lät ju bra, tänkte jag.
Och jag ringde mamma innan jag åkte hem.
Men jag sa inget om laxeringsmedlet.
A: "Det blir inte bra att komma hem och känna dåligt samvete. Jag vill veta den här gången, om det känns okej för dig att jag är hemma?"
Mamma: "Klart jag vill ha hem dig. Jag känner mig bara så maktlös. Först är jag hos mormor, som varje dag, och sen kommer jag hem. Och där hetsäter du.." (min mormor är mycket sjuk nämligen)
Jag åkte i alla fall från avdelningen. Min morbror är på besök i stan, så jag bad honom hämta mig med sin bil. Vi åkte vidare till gallerian, där vi mötte upp hans fru och min mormor. (hon sitter i rullstol)
Så där hamnade jag. Mitt bland alla speglar och kläder. Alla dockor och alla människor. Alla blickar och alla förväntningar.
Mormor:"Oh, den var la änna snygg, prova den! Nej, nej, fel storlek. En större! Men, den här då, prova den!"
Jag backade undan. Vlle bara skrika:
- JAG VILL INTE!!!
Men jag stod tyst. Låtsades som att jag inte hörde. Mormor såg ledsen ut. Blev tvär. Besviken. Missnöjd.
Jag blev ledsen. Hatar att se mormor så missnöjd med mig.
Tillslut drog lite i mina egna byxor, som jag hade på mig, och vädjade vagt:
- Men vi kan köpa nya tygbyxor till dig, i annan färg!?
Morbrodern och hustrun instämde.
De tror helt ärligt att jag går runt i mjukisbyxor, för att jag tycker att det är snyggt!
Ingen vet ju att det egentligen bara är för att jag inte vågar ha på mig annat. Och aldrig vågar skaffa mig något annat. Men det kan ju inte de veta. Oj, vad jag skäms!
Efteråt ville de ha glass. Jag skakade på huvudet. Stod skamse vid sidan av. Ville bort, ville hem, ville försvinna.
Mormor: "Snälla?"
Jag är en glädjedödare. Stämmningen blev helt fel, så konstig. För att jag är konstig, helt fel.
Ligger senare i min säng och rabblar synonymer till ordet "dålig". Blir trött på att höra dem, trött på att säga dem.
Jag är fel, jag är så fel..
