Dag nr 2...
Mår illa. Höll t.o.m. på att kräkas hos psykologen.
Kände hur det vände sig inom mig och ögonen blev som små streck.
Jag fick göra ett litet panikartat försök att hålla tillbaka och tänka på något annat än illamåendet.
- Oj, eh, höll på att nysa bara... ursäktade jag mig.
Att ta mig uppför trappan till henne, var som att bestiga ett berg.
Men att cykla hem blev ännu värre.
Ont i huvudet och magkatarr. Torr i munnen och trött som in i...!
Har halvslummrat på första bästa ställe hela dagen idag, precis som igår.
Någon slags "abstinens" för att jag inte hetsäter och kräks.
Andra symtom är krypningar i ben och stickningar/domningar i armar.
Men jag vägrar ge upp.
Tålamod är inte min starkaste egenskap, så jag måste hitta en taktik.
Så jag säger till mig själv idag:
"Imorgon är det fredag. Jag får hetsäta på helger.
Inte på vardagar.
Jag får vänta tills imorgon.
Det är bara en dag kvar."
Självklart är mitt slutgiltiga mål att sluta hetsäta och kräkas helt.
Men det blir en för stor utmaning att bara sluta tvärt,
eller att gå i ovisshet och inte veta om det kommer att brista eller bära.
Då kommer jag förmodligen att misslyckas och
det kommer att få värre följder än om jag har delmål att sträva efter.
Delmål är viktigt. Mål är också viktigt.
Men attnå sina delmål är viktigast, för det är vägen till det stora målet.
Vägen är ibland viktigare än vinsten. Det är av sina tagna steg man lär sig. Det är vägen dit som räknas.
Det är de dagar som jag klarar av att inte kräkas, som räknas för mig.
Idag är jag inne på min andra dag.
Jag får göra det imorgon, men det behöver inte bli så.
Och idag räknas.
1 dag utan svullande
Nu ska jag försöka sova.
Har alltså klarat en dag utan att hetsäta och kräkas!!!
Och den må kännas liten, ur ett större perpektiv, men den räknas!
Det är bara att göra mig beredd på nästa dag med samma utmaning.
Och så dagen efter den... och alla andra dagar som kommer.
Ibland frågar jag mig vad det är värt, vad livet går ut på.
Men det handlar helt enkelt om att bara göra det här nu.
Oh, Gud, jag KAN.
Ni kan,
VI KAN!
"Nothing hurts, nothing touches"
Jag tvingas gång på gång att börja om.
Är hemma, kan inte hantera någonting. Ständig ångest, sömnbrist, äter inte annat än när jag hetsäter, som jag gör minst en gång varje dag, tar inte min medicin (ör att jag ju ändå kräks?)
Mår så fruktansvärt dåligt - blir inlagd.
Skrivs ut - kommer hem -> och allting börjar om igen..
Idag försvann plötsligt en limpa, ett flingpaket, en liter mjölk, äpplen och bananer, pappas glasspinnar i frysen, allt försvann det ner i mitt gap.
Från köket hörs förbryllade uttrop: "Men, jag köpte ju ett paket smör häromdagen, vart har det tagit vägen?" och "Oj, dags att köpa en ny back ramlösa snart, det gick visst åt fort...?"
Jag är inte motiverad till att forsätta såhär. Så det blir mest tvångsmässigt att jag äter mig igenom skåpen, systematiskt, och låter familjens tillgångar gå den obligatoriska omvägen via mitt svalg, min äckliga kropp, och ut i avloppet.
Redan vid första tuggan tittar jag på den lilla klockan jag ställt bredvid mig och alltihop (för att hålla tiden, så att allt jag äter inte är förgäves - alltså missar att hinna kräkas upp det) med iver och stress.
Stress över att behöva göra det, ännu en gång.
Ivrig och förväntansfull inför att allt ska vara över.
Sitter och rör rastlöst och tvunget på benen, medan jag tuggar i mig alltihop jag dukat fram på mitt rum, och föreställer mig längtansfullt hur skönt allt kommer att vara, när det är över. För då kan jag äntligen slappna av för kvällen. Då är kvällens obligatoriska sysselsättning förbi.
Först kräks jag.
Sen motionerar jag.
Och slutligen låter jag laxermedlet göra sitt under natten.
Och så fortsätter dagarna att bara gå...
Jag sitter om kvällarna och dricker té medans jag skriver listor om allt jag skulle unna mig om jag bara vore värd det. Fantiserar om att kunna använda tvål som luktar gott, kläder som jag köpt själv, på eget initiativ. Träffa folk lite spontant och kunna äta en glass i solljuset..
Men ingenting av mina fantasier kommer någonsin att kunna bli av. För jag fastnar så lätt i allt dethär.
Jag är uppenbarligen en beroende-typ. Jag är en beroende-människa.
Beroende av tabletter
Beroende av att kräkas
Beroende av mat
Jag söker ständigt nya sätt, nya kickar. Träning, självskador..
Kommer aldrig våga konsumera alkohol eller tobak, för jag vet ju hur känslig jag är för beroendeframkallande fällor.
Man skulle kunna tro att Bulimin drabbat mig av en ren tillfällighet.
En mörk förbannelse som hamnade just över mig. Någonting som vill ta livet av mig.
Något som vill förstöra mig, till varje pris. Som aldrig vill lämna mig.
Men så insåg jag idag, på cykelturen in till psykologen, att det nog snarare är tvärtom.
Ätastörningen, som funnits med i bilden (med olika uttryck) har istället varit min drivkraft genom mina dagar.
Det har blivit min överlevnadsstrategi.
Ätstörningen och kräkningarna är en överlevnadsinstinkt!
Om inte jag haft besattheten av mat, kaloriräknande och kompenserande, haft mål om en överdiven sund livsstil och överdrivet nyttigt beteende, så hade jag kanske inte klarat mig levande såhär länge.
Då hade jag inte haft någon gnista alls, ingen motivation över huvudtaget.
Och med den här insikten kan jag inte göra så mycket åt situationen just nu.
Alltså, att göra sig av med en överlevnadsinstinkt är i princip omöjligt!
Jag kan inte bara sluta kräkas och få för mig att allt ska lösa sig av sig självt.
Men jag måste försöka hitta andra sätt. Jag ska låta instinkten byta uttryck, bli något mer konstruktivt!
Låta instinkten gå över i en annan form, som har samma syfte (självbevarelsedrift) fast med bättre resultat. För bulimin innebär ju snarare motsatsen, till vad den kanske har som undermedvetet mål (att rädda mig ifrån något)
För att tvångsmässigt hetsäta och kräkas har ju bivit min flykt.
Och till att börja med måste jag hitta andra sätt att fly på.
Sedan, när man inte far riktigt så illa som man gör när man är destruktiv på detta sätt, så kan man börja jobba med att konfrontera istället för att välja just flykten.
Jo, i teorin skulle jag nog vilja understryka mina nyfuinna kunskaper, min utveckling och mina viktiga insikter.
Men det är ju så mycket svårare att verkligen få över det förnuftet till praktiken, och faktiskt göra vad som behövs.
Det är där jag behöver hjälp. Jag kan tänka förståndigt runt min problematik och resonera kring det, men behöver hjälp att omsätta det till praktiska övningar.
Därför hoppas jag att jag kan vänta tålmodigt på att få börja DBT.
Jag erkänner inför mig själv idag: Jag behöver hjälp.
(sen om jag faktiskt är värd den, eller inte, är en annan sak.. och försvårar självklart alltihop)
Förneka inte det du känner.
Se vad du behöver, och förstå att du är i behov av stöd för att ta dig igenom det du tycker är svårt.
"Jag vill inte tänka framåt, men är livrädd att fastna här"
"Nu kan det vara försent
att säga som det är"
- Lars Winnerbäck & Melissa Horn
Snälla, glöm inte att det aldrig blev försent, är försent, blir försent, eller någonsin kommer att kunna bli för sent.
Och Snälla, glöm aldrig bort vilka vi är, och vad vi gör.
Kom ihåg varför du gör det, varför du är här.
Foto: kampombefrielse.blogg.se
Kan inte sova.
Inte på hela natten.
Tänker. Mycket.
Kanske För mycket..
Be om hjälp!
Fick i mig lite yoghurt till frukost. Ett par dl, om ens det, av naturell lättyoghurt.
Ångesten slog till mig med en käftsmäll, och hängde efter mig när jag masade mig ut till cykeln, för att ta mig in till skolan i stan.
Yoghurt, som är så obetydligt, litet och oskyldigt. Jag menar - vad fasen gör det om jag äter någon dl yoghurt eller inte? Jo, men det var nog just det. Den var så onödig, så överflödig. Kunde jag inte lika gärna ha skippat frukosten helt, vill något säga mig?
- Jo, för att jag fick för mig att jag ville försöka äta något. Och då kändes yoghurt lättast.
I skolan kunde jag inte göra så mycket. För jag hörde inte vad som sades. Min lärare läste frågorna på provet, om och om igen, för mig. Men jag fick ändå be henne upprepa det, för att ens förstå och komma ihåg vad hon sagt. OCh sen skulle jag minnas vad jag lärt mig, och plocka fram svar ur en kunskapskälla någonstans i mina tankar.
Samtidigt som det malde på i huvudet:
"Varför åt jag yoghurten?
Jag orkar inte idag.
Jag skiter väl faktiskt högaktningsfullt och uppriktigt i vad Martin Lutter ville ådstakomma med sin reformation.
Förresten borde jag veta vad det var, borde kunna svara.
Jag är sämst,
världelös, för att jag inte vet.
Fan, jag är verkligen en idiot.
Allt är fel idag, och det är bara mitt eget jäkla fel.
Jag hatar mig.
Och den här dagen också. Och snart är det vår också.
Fan, sen sommar.
Jag vill nog inte ens ha någon sommar.
Jag har inget att leva för.
Jag borde dö.
Istället kommer jag nog gå hem och hetsäta i eftermiddag.
Åh, vad ska jag göra?..."
Det blev inte lätt att prestera över huvudtaget. Sedan ville lärarna få i mig lunch. Typiskt.
- Det vore bra om du åt något, du behöver det. Vi bryr oss om dig. Snälla, peta i dej det här, för min skull?"
Jag skulle göra väldigt mycket, för hennes skull. Men ändå tar det emot. Och självhatet växer sig stort i mig.
Jag åt, och aktade mig då jag var rysligt nära på att bryta ihop över allt, över det, över mig, och över dem.
Sen cyklade jag till ABC, för att träffa en läkare. Och plötsligt kändes det väldigt dumt igen.
- Du är ju smal, men behöver inte direkt gå upp i vikt.. vill du gå ned? Hur mycket?
Men jag kom inte dit för att framtvinga några påståenden som att jag skulle vara smal.Varför behövde han säga så där? Jag gick dit för att jag fått kallelsen, för att jag vill bli kvitt psykiska besvär, som uttrycker sig uppenbart och påtagligt rent fysiskt.
Jag är hemkommen. Och kunde inte, mitt i all förtvivlan och hjälplöshet på vägen hem, stoppa gråten i halsen på annat sätt än att låta stegen röva mig in på ICA.
Nu väntar jag bara på att mamma ska få något ärende, och gå hemifrån. För då blir jag anfalllen, attackerad, tagen i besittning totalt, av något vilt inom mig. Det kommer att gå hetsigt till i köket.
Det är nästan så att jag vill be mamma stanna hemma, för att risken ska minska. Be henne "vakta" för mig.
Och det vore ju egentligen inte fel alls. Att be om hjälp, kan vara bland det svåraste man kan göra, för någon som är känslig och ovan vid det. För en sån som jag, har jag förstått efter alla samtal.
Det skulle kännas så skämmigt, så hemskt, så förnedrande, och som om någon skulle kunna beväpna sig med det jag säger, och använda det emot mig, rätt som det är, om jag går ut till mamma nu och berättar varför jag villl att hon stannar hemma i eftermiddag och kväll.
Men det är att ta ett ansvar. Att göra vad man kan och förmår, i den mån man kan. Att förebygga så gott man kan. Sen behöver det inte betyda att det fungerar, att jag håller mig undan "förbannelsen" ikväll. Men det vore ett försök, ett helhjärtat och ärligt försök i en bristande situation, där hjälpen är bfogad, men lösningen svårfångad.
"Jag ljuger om allt, kastar mina tankar ingenstans och överallt"
Dricker té, och tänker. Tänker mycket, men bryr mig inte om att få ur mig det på sättet jag känns vid.
En solig eftermiddag, mitt i folks vardag. Och där kom en späd M förbi. Och nu satt jag där, efter flera år av raserad tillvaro och matförhållande, men jag har inte "lyckats som hon". Hon är smal, vacker, och trevlig. Och rutinerad, tyvärr. Och här sitter jag, helt vilse i en ny värld av insikter. Fast ful och inåtvänd. Jag blev aldrig så "ren" som en anorektiker anses vara. Jag blev bara en ful och skadad bulimiker, med märklig karaktär.
Abstinensen gör sig så påtagligt påmind, genom att rycka i mig, vibrera hela kroppen, sätta sandöken i svalget och stöta kula i huvudet. Det blir hål och gropar i min tankeverksamhet. Jag "måste ju trampa nya stigar, som ingen före mig tänkt på att trampa upp."
Men jag ska inte hetsäta idag. Tänker inte, hur "lägligt" det än må bli. För oftast skapas hetsattackerna av tillfälligheter. Någon hade köpt hem glass, mamma hade gjort middag och sparat till mig.
- Lika bra att få det överstökat idag. Nu när det finns glass och allt. Det kan väl lika bra bli idag, istället för att skjuta upp det till imorgon? först gnyr det lite försynt, tillslut vrålas det innanför pannbenet.
NEJ! Ja, jag kanske bara skjuter upp hetsätningen till imorgon. Ja, jag kanske lika gärna faller dit imorgon, så att det bara stänker om det! Men: det är de fria dagarna som räknas, det är de spyfria dagarna jag räknar, inte de dåliga, då jag äter för att kräkas.
Jag kan hetsa imorgon. Eller i övermorgon. Och dagen efter den, och förresten hela veckan ut sedan. Ja, jag har så många dagar som jag kan hetsäta på sedan. Men idag räknar jag den här dagen, och den får vara fri. FÖR ATT den ÄR det, fri!
Och jag kanske faller tillbaka nu igen, efter att ha försökt vara strukturerad den senaste veckan. Men jag har ju egentligen inte förlorat något, inte ens missat ett löfte. För jag förväntade mig ju aldrig att jag skulle ta stormsteg. Och om jag slutar äta saker för att behålla det nu, så är det inte värre än det varit det senaste halvåret.
Och hur värdelöst det än känns att ha provat, men inte kunna vidbehålla det bra, så är den här veckan ändå en vecka. En vecka av lite bättre ätande, än det värsta. Och det är faktiskt något. Hur gärna jag än vill sudda bort allt det bra, för att helhetsbilden känns mer "rätt" och "överrensestämmande" om allt är skit.
Men det är inte alltid svart eller vitt. Den senaste veckan har jag mått kasst, kanske värre än på ett bra tag, men jag har ätit lite och regelbundeet, TROTS att jag hetsätit många av dagarna. Jag lyckades gå emot mig själv och gick igenom det ändå. Och det kan inte göras ogjort. Det är ett steg fram.
Även om jag tar ett steg tillbaka nu igen, så har jag tagit ett steg fram tidigare, och jag förlorar det alltså inte för det. Det är undantagen som är viktiga här, spelar ingen roll hur mycket tankarna spökar med mig nu, hur obekvämt det känns och trassligt det ser ut i mina färgade glasögon. För jag vet, rent intelektuellt, att de bra dagarna räknas, att de positiva detaljerna, om så bara ett enda mål på en hel dag, gör gott. Är bra. Förblir bra. Går inte att sudda. Eller förneka.
Men jag klämmer inte mina känslor i en låda, och sätter mig på den. Jag får acceptera det bara. Det känns jobbigt nu, och så får det kännas då. Jag vet en sak, tänker en annan, och känner något alldeles överväldigande.
Det är viktigt att komma ihåg att man inte ska slänga bort känslor eller tankar, för att man har teoretisk kunskap, eller praktisk erfarenhet. Alla bitar betyder, hur benägen man än är med sitt "allt -eller inget -tänk."
Tror ni inte?
Inlagd
Hej!
Igår träffade jag min nya läkarkontakt på Vuxenpsykatrin, som verkar väldigt bra, och vi kom fram till att inläggning för en stund, kan vara bra, då min medicin ska höjas, och jag behöver börja äta regelbundet igen.
Höjningen har en risk att göra mig mer ångestfylld till en början. Jag ska alltså vara beredd på att få det ännu jobbigare kanske, än vad jag redan tycker att det är.. Tufft.
Åh, jag blir så trött. Jag vill bara bli bra. Orkar inte kämpa för det mer, vill bara vara där, inte behöva ta mig dit.
Så igår åt jag lunch på BUP, gjordes pannkakor för mig, och sedan kom jag hit till avdelningen på vuxen. Känns väl okej för det mesta. Hittils har jag hållt mig i skinnet. Men nu börjar ångesten slita i mig. Jag vill bara hem. Känner mig konstig och obekväm i mig själv, och har svårt att hitta stimulans här inne. Hoppas på att få gå ut snart, och träffa någon.
Nej, nu ska jag vandra runt i mitt rum lite. Och försöka att inte bli alldeles utom mig. Känner mig illamåendes och försöker intala mig att det kan vara för att jag åt igår, och alltså kan känna av hunger så småningom igen. Men jag vet inte..
Kämpa på ni därute! Det är värt det, det måste det vara. Och jag längtar tills den dagen jag kan bekräfta det på riktigt. För den dagen kommer, det gör den... det måste den ju göra...
Ger mig inte
Ska ätstörningen få förstöra mig?
Kommer bulimin att ta livet av mig?
Jag ger mig inte.
Jag har några få undangömda, veka men ack så existerande, krafter kvar.
Imorgon ringer jag till ätstörningscentret och ber dem hjälpa mig, NU!
Behandling av ätstörningar
JAG HAR FÅTT SVAR på behandling för min ätstörning.
Jag har haft konstant ont i magen sedan dess. Har jag gjort rätt? Tveksamheten klyver mig itu.
Klart att jag vill bli av med dåliga vanor och införa nya, sunda rutiner. Givetvis vill jag bli fri från störningen,annars hade jag aldrig kontaktat BUP (som ska hjälpa mig)
Men samtidigt är det såklart en del av mig som också vill ha något att säga till om:
"Du är ju inte värld något bättre än dethär, du är inte värld någon mat, lägg av, säg NEJ, avboka, SKÄRP DIG!"
Och jag vankar av och an i rummet av beslutsångest. Jag bara väntar. Väntar ut. Det måste gå över snart. Måste. Hur ska jag annars stå ut? Jag kan inte stå upp hur länge som helst...
Rädslan för vad som ska hända, hur det hela ska gå till, gör mig skakig av oro.
Men jag tänker att jag ska försöka uppdatera här vad som händer, steg för steg, så att det finns dokumenterat, hur det kan gå för ett bulimimonster som mig.
Jag har alltså:
* berättat för en närstående
* Sökt läkare, fått remiss till psyk (BUP)
* varit på första möte, mitt fall ska utredas.
* fått planerad tid till en terapeut, för information om behandling och allmän info om ätstörningar
Hoppas ni vill följa mig igenom det svåra. Jag ska försöka lyfta fram både formella och känsliga bitar på min resa. Gud... jag är så nervös... och rädd... och tveksam...
MEN jag vill bli frisk och jag ska i alla fall försöka!
Kämpa!
/A
Bota Bulimia
Imorse vaknade jag med en tung filt av ångest över mig. Igår hetsåt jag nämligen (eftersom det fanns kvar, så jag ville "ta slut" på det) Men halsen var så öm sedan dagen innan, och kräkreflexen hos mig avtrubbas efter bara något dygn av upprepade hets/spy attacker. Så jag var extremt panikslagen igårkväll när jag stoppat i mig diverse onyttigheter men inte kunde få upp det igen. Så jag hällde förtvivlat i mig laxeringsmedel, till ingen nytta alls.
Själva effekten med att fyllas och tömmas, äta upp känslorna och spotta ut dem igen, gick jag ju miste om.
Så imorse kände jag mig alltför skamsen, förnedrad och värdelös för att ens orka röra mig. Jag låg kvar i sängen och svettades och vred mig i vånda.
Tillslut beslutade jag mig för att gå upp. De hetsrester som fanns kvar samlade jag ihop i soppåsen för att gå ut med, till soptunnan. Det kändes utmanande att ens kliva ut utanför dörren.
Min tanke blev instinktivt: "Jag är så misslyckad. Jag mår så dåligt. Jag förtjänar inget annat än att straffas. Så varför inte döva och äta ihjäl mig? Då ska jag straffas med dubbel dos ångest efteråt, hah, rätt åt mig, då kanske jag lär mig. Ja, jag äter upp smuloprna... jag har ju betalat för det... och inget kan ändå bli värre... allt är redan förstört.."
MEN! Jag må ha fallit för Bulimins motto förut: "Allt eller inget. Utmärkt eller Värdelöst. Svart eller Vitt."
Men inte idag, inte den här gången!
"Jag mår redan skit för misslyckandet igår. Jag behöver inte må ännu sämre idag. Det räcker nu. " blev min slutgiltiga tanke innan jag gick ut med soporna.
Och helt ärligt så var det jobbiga faktiskt att bestämma sig precis innan jag gick ut. När jag sedan fått det slängt och kom in igen, så kändes det inte alls så jobbigt. Inte som jag förberett mig på. för då var det ju redan kört, möjligheten borta, inget val. Det var bara att infinna sig i det. "Skönt!"
Jag tror att det är viktigt att komma ihåg att Bulimi är ett beteende som handlar om regler. Vad är tillåtet och inte? Gör jag det ena så måste jag göra si eller så. Gör jag inte si eller så så måste jag straffas med ditt eller datt.
Men istället för att följa regler så ska vi göra om dem till mål och motiveringar.
Om jag tex hade gått med på att straffa mig själv efter gårkvällens "missöde/kaos" med att fortsätta äta och få mer ångest, så hade jag inför mig själv. och Bulimins hån, alltså bekräftat att bestraffning är den mest effektiva metoden.
Så är det givetvis inte. Straff leder bara till skuld och rädsla för att göra fel igen. Istället borde man föröka få ett villkorslöst förhållande till sig själv och sina känslor.
Jag har misslyckats förut. Jag har öppnat soppåsen och rotat igenom den för att äta upp den förr. Och jag lyckades idag. Jag hade kunnat misslyckas idag också, och då hade jag kanske lyckats imoregon? Eller så hade jag misslyckats idag, imorgon, och kanske dagen efter det. Men en dag kommer man att lyckas. Det viktiga är att inte ge vika, inte ge upp.
Jag lyckades motstå Bulimins lovord, avfärda hennes löften och förbannelser, idag. Imorgon kanske jag faller dit igen, det vet jag inte. Men istället för att sätta upp en regel om att "imorgon måste jag hålla mig undan från att hetsäta, annars får jag inte gå utanför lägenheten på hela helgen"
Jag ska omvandla regeln till ett mål istället.
Imorgon är mitt mål att hålla mig undan från att hetsäta, klarar jag inte det så blir det mitt mål under helgen.
Det är inte antalet misslyckanden eller lyckanden som räknas, det gäller att se sin situation och problematik utifrån ett större perspektiv.
Ingenting blir bättre av att man stramar åt reglerna eller höjer kraven. Straffen kommer bara att öka din rädsla för att misslyckas eller råka ut för bestraffning igen, och hjulet är i rullning.
Det handlar inte enbart om att äta rätt och regelbundet, eller att enbart kunna hantera sina känslor under/ang ätandet (eller annat) Det handlar om kombinationen. Det gäller att kunna kombonera en behandlande metod ang både näring, fysik och känslor.
Vi med Bulimi är ofta väldigt sårbara och känsliga, just för att vi är så kritiska och har sånt kontrollbehov, som vi "uppenbarligen inte kan sköta"
Straffa dig inte när du gjort "fel" utan belöna istället dina framsteg!
Önska mig lycka till idag... det kan jag behöva...
inte regler, bara motiverande mål
Annars brukar jag undvika just saker som jag tycker smakar gott, brukar inte vilja unna mig det då jag inte vill "förstöra" upplevelsen och smitta av den med ångest och förakta det. Men jag måste ta mig ur det här mönstret och straffmetoden.
Jag ska inte äta skräp som jag bara mår illa av, ska inte lägga ut massa pengar på skit som jag inte ens pallar äta upp ens för att spy.
igår åt jag t.ex. en hel pizza (sen när fick jag för mig att äta pizza?) och massa bröd med ost (sen när tycker jag om ost?) Och (äckligt jag veet) till råga på allt så upptäckte jag att brödet var mögligt! Så vad gjorde jag? Jo, desperat som jag var så skar jag bara av kanterna med synligt mögel och åt resten. Fyfan! Och så hängde jag i papperskorgen med rester av kladdkaka från föregående dag (sen när blev jag så förtjust i kladdkaka att jag rotar i soporna då?) och ett helt paket pringles (ships, jag har väl aldrig varit särskilt intresserad av chips?
Sen att jag åt en massa choklad som jag däremot är väldigt såld på (dock smakar egentligen inte den ljusa mjölkchokladen särskilt bra, mörk fyllig shoklad ska det ju vara...)
Men hallåe, förtvivlad eller? Desperat? Sorglig? JA! Dags att ändra sig? Är jag värd mer? Vill jag få bättre förhållande till det jag faktiskt vill kunna äta?
Hej, jag är en Matmissbrukare
Alltså, allvarligt...
Det är känslan som fyller mig för ett ögonblick. Det är ögonblicket precis när allt som fyllt mig, och nästan får mig att avlida på fläcken, när allt det som stått mig upp i halsen, far ut. Just när jag töms på det. Det är den lättnaden som jag törstar så förtvivlat efter. Känslan varar i några sekunder. Tillfredsställelsen i allmänhet varar och distraherar mig i ungefär en halvtimma, och det kostar mig ofta över 200kr.
Är det värt det? Är de där tio minuterna värda mitt studiebidrag, som egentligen ska gå till sociala tillställningar, evenemang och vardagliga rutiner som tandkräm, mjölk o.s.v... Är mina eftertraktade tio minuter verkligen värd all den skam som jag måste utstå när jag springer mellan olika affärer, bara för att jag inte vågar visa mig för mycket i en enda butik, för att jag är rädd för att bli påkommen?
Jag känner mig som en kriminell, en brottsling. Likt en brottsling gömmer jag mitt gods i kamoflerade apotekskassar som jag rusar hem med genom stan, livrädd för att stöta på någon klasskamrat som ska genomskåda mig...
Jag erkänner. Jag är ta mig fan en missbrukare. Och jag hatar mig själv. Inte för missbruket, men för att jag inser det först nu och för att jag inte kan göra något åt det.
