Bulimi i hemlighet

Förlåt för osencurerade inlägg, jag ber om ursäkt, men jag mår så dligt och tar varenda chans att ventilera systemet med. Så då fanns ju bloggen nära till hands. Jag vill inte vara så negativ, men ångest kan göra mycket med en på bara en kort stund.

Jag tänker inte skriva här om det inte vänder snart, för såhär skule det ju inte bli. Det skulle bli ett dokument som påvisar att det finns en väg bort från ovisshetens land, mörker och nattdominerade dygn. Men jag har så svårt att tro att det finns något att famla efter just nu, så jag avvaktar.

Men jag tror på er, vi är i alla fall tillsammans. Och tillsammans ska vi ta varandra i händerna och vandra ut ur mardrömmarnas rike, right? Jag vågar inte bege mig ut ensam, men om vi är fler så blir vi starka. Som en lång, stark kedja.

Tappa inte taget, och tappa inte tron. Det finns alltid hopp, på riktigt!

Jag hoppas vi hörs snart igen, fina ni. Lycka till!

/A

Nu ska jag försöka få ur mig det igen, jag hoppas för guds skull att det går (är ju fortfarande öm och sårig och avslagen i halsen/munnen) För jag orkar inte riiktigt med konsekventa ångeststraff just nu. Jag är för svag idag.

Eftersom veckan gått så dåligt, o inte alls som jag planerat, så var jag hyfsat beredd på den här kvällen.

Men det gör lika ont för det.

Dagens överraskande intag blev en enda stor hets...

ca 360g marabou mjölkchoklad
2 pkt småkakor
ungefär 3/4 påse jordnötsringar
3 bullar
½ kladdkaka
6 skivor Hällakaka m. smör och grillkrydda på
1.5L vatten

Det gick på två omgångar (hade bestämt mig för att sluta, men efter att ha kräkts kom desperationen och behovet åter och satte mig i sitt våld...)

Det blev inte så mycket denna gång. Kanske har min magsäck åter förminskats?

Jag provade på en mild variant av LCHF när jag var hemma hos mina föräldrar på besök. (för att inte triggas, då jag helst inte alls kräks i toaletter, absolut inte på någon annan än den i min egen lägenhet... Jag kräks i duschen, där kan jag "leva uit" ordentligt i min ritual... vad äckligt det låter)

Jag tillät mig äta det som erbjöds och försökte hålla mig mätt på fettet. (är inte särskilt förtjust i fet mat annars, eller det som ofta blir en grund i LCHF dieten, d.v.s. bacon, fläsk, feta såser, grädde, creme frech, ost, etc...m

Och tanken på att äta mig mätt på fett, som ju innehåller dubbelt så mycket kalorier som kolhydrater och proteiner... ja, det kändes ju inte så där super precis. Men jag gav det en chans. Allt för att slippa mitt helvete.

efter två dagar hade jag gått upp två kilo. TVÅ KILO på TVÅ DAR! Det blev riktigt jobbigt.

Jag är beredd att ge upp en önskad viktnedgång, faktiskt, om jag bara får slippa detta helvete med hets och kaloriräknande, fobi och ångest. Men viktökning? Det är fullkomligt onödigt, då jag är närmare övervikt än lägre normalvikt/undervikt. Och jag vill bara få vara hälsosam. Jag vill en dag kunna unna mig en hälsosam livsstil, få ha måttlig kontroll och kunna behärska mig och mitt ätande.

Nu går jag och förbjuder mig allt vettigt, just för att jag inte förtjänar det. Och om jag nu måste sätta i mig något, så får det bli sånt skräp som jag egentligen inte vill äta, eller ens tycker om... så att det blir som en bestraffning. Men det hjälper ju inte heller. Det tar aldrig slut.

Men ikväll är sista gången. Det VAR sista gången. Intaget efter "attacken" blev ytterligare nån halvliter vatten (gud vad törstig jag är efter hets) och några dl lightläsk, en kopp kaffe (för att blanda dubbeldos laxmedel i) och ett glas kall mellanmjölk (åh, så gott)

Men hur många gånger har jag inte lovat det? "sista gången" har varit allt för många gånger.. men jag måste vara restriktiv och optimistisk: detta var absolut sista gången!

Jag vaknade och kände mig något friskare från halsinflamationen. Inte riktigt lika svullen.

Ställde mig på vågen, som varje morgon.
Paniken blev överväldigande. Upp ett kg. Jag har gått upp ett helt kg, TIO GRAM på ETT DYGN. Ajajaj, lika illa varje gång. Jag faller lika illa varje gång numren inte ser bra ut i mina ögon. 66.4 kg. Inte bra. Igår var det 65.4. Hur gick det till?

Aldrig mer LCHF försök, aldrig! Det hjälpte inte alls mot hetssuget...
Vad gör jag nu? Vad fasen gör jag nu då?

Jo, jag trycker i mig glass. Det är precis vad jag gör. Som om jag tror att det skule hjälpa mig. Men det är min lösning. Tröstäta är alltid min lösning. Jag vill inte. Men jag måste. Att äta blir en tvångstanke. Orkar inte med abstinensen. Orkar inte kämpa emot, inte nu, såhär på morgonen. Och nu är dagen "förstörd" så nu kan den få fortsättta som värst, det är ju ändå lönlöst att ens försöka ändra på vanan.

 Äckliga, äckliga jag! Varför?

Du, Bulimin, jag har fått nog. Det räcker nu! Efter alla dessa år, så gör jag slut. Jag vill bryta vårt förhållande, nu, på stört! NU!

Jag orkar inte dra runt på skamen längre, orkar inte anpassa mig efter bulimins fällande regler.

GE MIG MITT LIV TILLBAKA!

Eller, just det, det var det liv jag aldrig hade. Det var nog därför jag tydde mig till dig, kära Bulimi. Nåja, allt har sin tid. Vi har haft vår. Mitt helvete måste få ta slut någon gång också. Din tröst är inte långsiktig, jag inser det nu.

Jag känner inte att jag förtjänar något bättre, men samtidigt så kommer jag inte orka att leva om jag ska fortsätta ha det såhär.

Jag vägrar. Jag har sagt det så många gånger förut, jag vet. Men nu är jag så löjligt seriös, så förbannat hotfull ska du se.

Varför ska jag straffas genom att stoppa i mig en massa saker som jag aldrig annars skulle äta, sånt som bara duger i straffsyfte? Varför skulle inte jag få äta ifred?

Som om det inte räcker med alla annan skit som ger mig ångest, som om jag behöver plågas via matväg också!?!

Men vet du vad, Bulimi, det räcker nu. Vi bryter här. Du kan sluta nu. Jag ber om nåd. Jag går nu. Sök inte upp mig igen, jag har en egen väg att gå, och du ska INTE följa med!

Du har gjort mig så illa, så illa. Men jag klarar detdär så bra själv, jag behöver inte någon kaka på kakan. Idag var sista gången jag lät mig överfallas av dig, bered dig på det! Fortsättningsvis ska jag verkligen, verkligen, försöka motarbeta all din kraft

Jag måste iaf få försöka. Ge mig en chans, du kan ju ge mig ett försprång iaf... det är jag väl värld? För allt jag gjort för dig? Så villkorslös och välvillig som jag har varit, så lätthanterlig, nu får du fan ge något tillbaka. När kommer den där belöningen som du lovat mig?

Nej, just det, den kommer aldrig. Du har ljugit mig rätt upp i ansiktet, lovat och skjutit upp på det. Jävla svikare, förrädare, falska skit!

Trots att jag har varit hemma i helgen och ätit "normalt"(om det nu finns någon sån defenition) och t.o.m mått bättre och faktiskt fått ner svullnaden/gått ned ett kilo,

och Trots det, så skyndade jag mig hem efter skolan idag för att hetsäta.

tanke I skolan:
"jag fattar ingenting... allt är meningslöst. Jag ska hem och äta. Jag ska äta och äta och äta, tills jag inte kan stå upprätt, och då ska jag spy, spy och spy. Och jag ska göra det om, och om, igen. Det finns ingen mening med något annat."

Jag ska hålla på såhär tills jag dör av utmattning.

Efter ett helt liv med problem ang. mat, de senaste åren fyllda med hetsätningar, kräkningar, självhatiska attacker och förnedring och skam, så gjorde jag vad jag trodde att jag ALDRIG någonsin skulle våga. Jag sjönk till en nivå nära botten, i mina ögon. (men egentligen är modet att söka hjälp en upphöjd nivå)

Jag ropade efter någon att hjälpa mig. Jag blottade mig för första bästa. Upprepade önskningen om en lösning.

Men det finns ingen hjälp, ingen lösning.

Enligt min erfarenhet så fungerar det såhär: man har två alternativ -> brottas i kampen tills man stupar, eller det blir försent och man tvingas lämna jordelivet och alla människorna runt omkring som inget kunde göra, eller också får man helt enkelt bara hoppas på att man har turen att någon hinner rädda en tillslut.

Det är ju egentligen tragiskt. Jag förtjänar iof inte mer, men alla ni andra fina, värdefulla människor? Varför skulle inte ni få en chans att leva ett värdigt liv? Varför ska inte ni få en njutbar vardag? Varför ska inte ni få grubbla över de "vanliga" problemen, istället för "om ni ska gå på den där middagen hos de bekanta", bara för att det serveras mat?

Ni är värda så mycket mer än dethär! Stå på er! Men jag kan inte säga att jag fått uppfattningen om att det verkligen lönar sig att faktiskt klä av sig sina döljande lager av falska känslor och fasader, inför sjukvård eller anhöriga.

Folk blir oroliga, ja. Och om ingen som vet hur situationen ska hanteras ingriper, så finns risken att det bara blir värre.

Jag önskar så innerligt att jag inte behövde låta så negativ, men jag blir så frustrerad, arg, och upprörd. Jag är rent av ilsken. Jag önskar så att jag kunde hjäpa andra, men hur ska jag kunna det, när inte orken och energin räcker till? Jag kräks ju ständigt upp den när jag väl fått den i mig.

Det är som ett jäkla kretslopp. Varför ska det jag köper, (som jag dessutom inte tycker är gotto), behöva ta omvägen via min kropp, utan att göra nytta. För nytta gör den inte. Den fyller en funktion en kort stund, en ångestdämpande funktion, men den gör ingen nytta.

Det är inte nyttigt eller sunt på något vis, att trycka i sig näring för att sedan kasta upp det och låta det hamna i avloppet.

Ni får ursäkta, jag har bara en paus i hetsen än sålänge. Har hunnit med två omgångar sedan hemkomsten. Kvällen erbjuder fler. Och dricka måste jag göra, gud så tröstig jag blir efter att ha kräkts.... shit...

Helvetet som jag trodde var över för en stund i mitt liv, har kommit tillbaka. Ett hårt slag, rätt i ansiktet.

Jag tvivlar på om det någonsin kommer att kunna bli riktigt bra. Det kommer kanske aldrig att bli bra, aldrig någonsin.

Det enda som jag andas för i dag är hetsätningen och dess effekt som förmodligen kommeratt infalla när jag kommit hem till studieorten och återhämtat mig från helgen. Jag åker ikväll, så det blirtroligtvis mitt i veckan. Då varken tid för denna typ av ångestlindring eller energi till något annat än plugget, egentligen finns till. Världelöst, ellerhur! Sedan, när jag fått min dos ångest och ska behöva fortsätta leva, som om inget hänt, då kanske jag ofrivilligt väljer att ge upp för gott.

Jag vet ingenting längre...

Det gör bara så ont, ont att andas, det gör ont att ens existera.

Den röda varningslampan blinkar rött, jag är så vilseledd och spänd just nu. Spänd och rädd för hur kvällen/natten kan komma att eskalera om jag inte lyckas hålla mig på stigen.

Trött, men allt för rastlös. mat, mat, mat. Försöker studera, plugga, gör något vettigt, koncentrera mig på något konstruktivt hetsäta, hetsäta, hetsäta. Ciirkulerar oroligt och försöker fokusera på känslorna som vill ta över, mat, mat, mat.

Rädda mig, någon!..... ?

En banan tiill frukost, och en kopp kaffe m. mjölk.

Te i mängder, varierad smak, färsk ingefära och honung i. Rykande het, värmande.

Världen snurrar, som mest när jag reser mig upp och ska stå stadigt.

Idag har jag unnat mig något. Något jag egentligen inte är värdig, något jag inte direkt gjort mig förtjänt av.

kall risgrynsgröt med saffran. 150g. Till den en skvätt mjölk och en tesked sylt.

Himmelskt gott enligt min smak. Triggande? javisst, mättande, vet inte.. min hunger och määttnadskänslor är avstängda sedan länge.

Nu har jag sååå ont i magen. Den är la helt paff nu... fast egentligen så borde den inte vara det, för magen brukar få besök av mängder med näring, det är tarmarna som inte fått ta del av den på länge..?

Jag planerar bara att äta frukt resten av dagen, gröt och banan tycks verka lättsmällt, men för mig smärtar det i buken. Frukt och möjligtvis lite näringsdryck när de andra äter middag. Om jag vågar... men som sagt, hellre dricka än äta. Det är just processen i att äta, som gör mig så illa just nu.

En saffransbulle senare...

Ja, jag och mamma bakade saffransbullar, jag tog med mig dem till mormor. Valde den minsta jag kunde hitta och åt den. Det smakade inte så mycket, och hur många tuggor jag än slet loss, så blev inte bullen i handen mindre. Den vägrade helt enkelt försvinna. Efter en stund hade jag iaf hysteriskt tryckt i mig den och nu fanns ingen återvändo.

Väl hemma igen provade tog inte eländet slut. Provade, på mammas initiativ, den nyinköpta risifruttin med smoothie istället för sylt. Den var god eftersom den inte var så söt, men smaken sviker precis som aptiten ofta gör.

Nu mår jag så dåligt. Jag är så vidrigt sugen på att hetsäta i ensamhet, saknar/längtar efter att få äta ihjäl mig för att sedan få ligga redlös i badrummet i min förtryckta olyckla.

Men det går ju inte. Jag är här nu. I mitt flickrum. Med föräldrar sovandes på andra sidan väggen. Ett kök fullt med lussekatter och ett motstånd som håller mig nertryckt mot govet. Och magknipet påminner mig konstant om allt jag behåller...

Jag tuggar nötter för att distraheras. Men det tar emot, samtidigt som det triggar. intar laxeringsmedel kontinuerligt till egentligen ingen nytta.

Jag vill ju bara få vara normal. Få ha en trevlig dag och kunna lägga mig lagom mätt efter en sån dag. Och jag vill få sova ostört och tryggt. Jag vill slippa längtan efter misär och ensamhet och rädsla för ångest. Jag vill kunna längta efter konservatia saker, nyttiga stunder, sunda vanor och goda människor. Jag vill få vänner och en trivsam vardag.

Är der för mycket begärt?
Jag är gräslig.

Känns som att jag bara har ätit idag, hela dagen. Till middagen stekte jag kyckling i tomatsås och kokade ris till min mamma och bror. Själv klarar jag inte av det just nu, går inte. Jag asocierar så fel till mat, efter veckor av svält med inslag av dygn med hets.

Jag klarar det inte just nu. Frukt funkar, men inget annat känns riktigt okej i fast form. Jag har känt mig tvungen att avslöja mig en del då det märks så tydligt hur mina svårigheter ger sig i uttryck. Det blev därmed ett äpple och en halv näringsdryck till middag för min del. Äpplet skar jag upp i bitar och hade kanel på. Mitt äpple tog lika lång tid att äta upp, som de andra hann äta sin portion. När min bror var färdig med sin andra portion hade jag fortfarande drycken kvar.Jag har aldrig provat näringsdryck förut, bara förstått att det är något slags medicinskt kosttillskott. Den här drycken skulle smaka jordgubb. Drycken smakar inte särskillt gott p.g.a. alla möjliga konstiga ämnen, och har ett skrämande näringsinnehåll per mindre mått volym. Rättare sagt 150kcal/100ml. Så min kanske dryga 1,5dl gav mig 200kcal ungefär. Men jag föredrar verkligen att dricka framför att behöva äta, tugga, svälja, dofta, känna...

Så jag har sammanfattningsvis fått i mig 500kcal idag, somnjag behållt. Då räknar jag inte med bullen som kommer att komma, om jag vågar smaka på den. Kanske en bit, för att inte verka otacksam inför mamma, men jag vågar inte mer. Oc så ska jag besöka min gammla mormor, men planerar att utstå en stund av besvikelse då jag kommer att tacka nej till erbjudanden som godis eller annat.

Annars klunkar jag pepsi max och försöker härda ut genom ångesten. Det är inte lätt, inte lätt alls. Vill jag verkligen dethär? Vill jag fåkontroll över ätandet igen, eller vill jag stanna i det trygga skuggriket? Självklart vill jag befrias från skuggan som alltid faller över mig såna här stunder, men det blir tufft, så tufft.

Jag mår så dåligt nu. Allt känns mer och mer värdelöst för varje dag. Allt jag gör blir meningslöst, jag ser mig chanslös mot världen. Inga drömmar eller mål har jag kvar. Jag bryr mig knappt om min kropps volym längre...

Blivit hemskickad till hemorten, bort från studierna, och ska försöka fokusera på att få i mig näring och hitta tillbaka till motivationen. Helgen kan bli lång och ruggig. Jag tvivlade och skakade som ett asplöv innan avfärden, skakade tänder rent ut sagt. Hemresan innebär små utflykter till skogen i ren panik, obehag, frustration och misslyckande för min del. Jag mår illa.

Idag har jag ändå fått i mig en kopp kaffe, 1,5dl mjölk ungefär, och en banan med kanel på. Det blir ca 200kcal. Jag drack några klunkar, käkade en frukt och har redan fått i mig ett energiintag på 200kcal!!! Jag är så ovan vid att behålla det nu.

Reflexmässigt tänker jag att allt är förstört, att jag inte bör unna mig dethär, och jag bör absolut inte fortsätta äta. Dethär var ju trots allt bara frukosten. Så helst av allt vill jag straffa och lida, ångesten finns och då kan den lika gärna skruvas upp till max så att jag tuppar av. Alltså: jag vill förtvivlat gärna hetsäta. Men att hetsäta och kräkas med föräldrar i närheten kommer inte på fråga. Just fdärför vill jag inte vara här. Och här tvingas jag låtsas vara oberörd när de planerar middag...

Dessutom föreslår mamma att vi ska baka saffransbullar (jag som älskar saffran)

Jag vill baka, det är rätt trevligt. Men jag vil inte ha bullar i huset... det triggar ännu mer. Då ska vi inte tala om pappas kylskåp, mammas skafferi... allt det som jag inte tycker om, men som jag just därför skulle kunna tänka mg att knöla ner i min kropp, skrämmer mig något fruktansvärt.

Jag orkar faktiskt inte! Jag orkar inte med dethär något mera! SLäpp mig fri! Jag vill inte vara med längre, låt mig gå, jävla skit. Jag är fast i ett nattsvart rike.

På idrottslektionen hade vi teori idag. Jag tycker det är intressant. Så kom vi in på kost och den muntliga diskussionen tog en hejdundrande fart.

Så dök det upp - ätstörningar. Ironin jublades bland klasskamrater som slängde ur sig kommentar efter kommentar.

"Tänk att ha bulimi och anorexi samtidigt, då har man ju inget att kräkas upp"

Skratten misshandlade mig faktiskt. Det kändes inte riktigt okej att sitta kvar egentligen. De verkar inte fatta nånting, de verkar helt okunniga inom området. Jag klandrar dem inte, informationen i skolan är knappast befintlig. Det här är föärsta gången någonsin som jag hört om det i skolan. Det jag kan om ämnet är endast egna erfarenheter och när jag träffat andra i liknande situation.

I ena andetaget förklarar läraren att man inte ska svälta sig, då går man upp i vikt istället för det man kanske strävar efter, att förlora vikt. I nästa andetag beskriver han den enkla teorin om hur det fungerar: äta mer än man gör av med = viktökning - äta mindre än man gör av med = viktminskning.

Ja, det förstår väl de flesta - att man lagrar det man får i sig om man svälter i övrigt, som en överlevnadsmekanism. Kroppen är fantastisk. Men samtidigt så är ju inte direkt de svältande överviktiga. Är man undernärd så är man ofta underviktig, mager. Jag har sett anorexioffer på nära håll, dessa sköra flickor och pojkar. Hur ska du ha det lärarn?

Vidare ber han oss att bli uppmärksamma på kaloriinnehållet i livsmedel - "kolla gärna på förpackningarna i affären" Jag kan redan många av siffrorna utantill. "Väg er på morgonen och kvällen och upptcäk skillnaden, det är intressant." upprepar han åter.

De senaste dagarna har jag fått i mig lite yoghurt, frukt och mjölk.. lättsmällt är lättast då det inte triggar något begär att stilla oron med hets. Men jag mår illa av att plötsligt äta små saker som jag behåller. Och jag står hela tiden still i vikt. Frustrationen är enorm. Jag vill inte fokusera på vikten egentligen, vill jobba med mathanteringen och känslorna kring det. Men jag kan inte hjälpa att det gör mig upprörd, att vikten när jag väl kontrollerar den, varken sjunker eller stiger, trots att jag inte äter något alls för det mesta. Min ämnesomsättning måste ha stannat upp helt...

Men jag är fruktansvärt trött i alla fall. Och rädd. Jag är så rädd för allt. Vad vill jag egentligen? Jo, jag vill bli av med obehaget och svårigheterna kring mat för en sista gång! Jag har stått ut med det i stort sett hela mitt liv, fobin och skamen över att äta inför andra Jag vill bara få bli "normal".

Men samtdigt undrar jag om det ens går. Är det ens möjligt? Vill jag kämpa för något som ändå inte fungerar? Är det inte skönast då att lindra ångesten för stunden. Frågan är hur man överlever den starkare som tränger sig på såfort man inte är precis mitt uppe i en hetsätningsattack?

Har jag något att kämpa för då? Är det ens värt att försöka? Hur ska jag orka? Jag vill men vill inte. Jag vill orka, men kan inte göra det i praktiken.

Och tankarna vill övertyga mig om att jag bara har en utväg ut från helvetet och pressen - dö.

Jag har kommit undefund med att jag låter min aptit styras av känslor, inte konstigt, och att jag handlar därefter, inte bra.

- När jag är upprörd, ledsen, kan jag göra allt utom att just äta.
- När jag är ångestladdad och stressad är det enda jag kan tänka mig, att just äta.

- Och tvärtom

Hur gör man för att kunna reglera det där då? Hur ska jag kunna tygla min känslomässiga hunger och aptitlöshet som går om vartannat?

Igår var jag alldeles till mig, visste inte vad jag skulle ta mig till, vart jag skulle ta vägen.. så jag sprang hem, låste alla dörrar, stängde alla fönster, drog ned persiennen och började systematiskt att äta mig igenom skåpens innehåll.

Först när det stod tomt stannade jag av. Distraktionen hade fungerat, jag var något mer "avslappnad" från stressen men så kom plötsligt ångesten, om möjligt mer obehagligt än innan, och så var jag med ens uppjagad igen. Allt efter en enda lite utlösande händelse/kommentar i vardagen.

Idag har varit en tuff dag. Jag går runt och försöker hålla tätt, utan vidare resultat. Paniken växer sig stort som ett moln kring mig. Men till skillnad från igår så är effekten annorlunda idag. Jag kan inte få ner någonting, knappt vätska. Det tar bara stopp.

Hur kan det bli så överdrivna vändningar/effekter och HUR ska jag kunna styramig själv igenom det?

Hur hittar man balansen?

Jag hamnade på golvet i min lilla klaoustofobiska dusch igår, en tredje gång, för att häva ur mig ännu en omgång. Min hals svider, har fått bitsår mellan långfinger och ringfinger och mår allmänt illa. Men nu är det vardag, koncentrationen ska falla på skola och överlevnad - te... vatten...sova.. ångest... härlig vecka det kommer bli.

Dessutom har jag en förmåga att glömma bort allt nuförtiden. Gamla vanor och rutioner till och med. Och om jag bestämmer ett möte så kommer jag på att jag gjort det, dagen efter. Vad säger jag då? "Hej, jag låg hemma och hade helt glömt bort dig/evenemanget"
Trevligt liv man har?

Svimfärdig och yr utan att ens behöva ställa mig upp. Herregud, hur ska jag orka ta mig till skolan imon?

Å andra sidan spelar det ingen roll. För jag har inte pluggat och utfört de uppgifter jag ska. Kan inte fokusera. Kan inte tänka klart. Allt jag tänker på är ångest och att äta/inte äta.

Men jag måste till skolan imon. För jag har tiden hos skolsyster. Ska jag våga säga något? Ska jag chansa på att hon kan hjälpa mig?
Men vad kan hon göra... och vad hon nu än skulle råda mig att göra, så är jag för svag för att orka göra det nu iaf. Så allt är ganska meningslöst.

Ganska rejält hopplöst faktiskt. Shit, vad gör man alltså....?

Min dröm är att kunna leva normalt. Få äta som andra, med andra. Kunna njuta av en bit. Känna mig förtjänt av det jag tar åt mig, blir erbjuden. Men det går inte som det är nu, jag vill iinte ens försöka. Då skulle jag bara "smutsa" ned det fina och förknippa det med ångest hädanefter, det är inte något jag vill riskera..

Om jag fick äta, utan att försöka bli av med det genom att t.ex. kräkas, så skulle jag just nu föredra:

Pepparkakor - älskar pepparkakor!
Svartvinbärssaft - himelskt gott!
Risgrynsgröt, med kanel - ja, jag tycker faktiskt väldigt mycket om det..
Alt. med saffran (älskar saffran!)
Glögg - finns det något godare såhär års?
Mörk choklad - choklad ska smaka choklad, vara riktigt rik på kakao, fyllig och ren!

Istället knör jag i mig det jag inte tycker om (det känns helt okej att straffas med det jag inte äter i vanliga fall) Men så blir det även sånt jag annargärna hade ätit också..

som tex: (ja, jag är besatt av choklad...)

* Yohurt och musli, massa bröd, pasta med currysås och ketschup, kex, kladdkaka, glass, choklad med krossade nötter, rismjölk med chokladsmak...

* och så givetvis en massa vatten och cola zero...

Alltihop på sammanlagt ca 4,5 timmar (fördelat på flera omgångar under två dagar) spymomentet har gått på någon timme (inte för att det gått trögt, men för att det varit mycket att hämta upp)

Nu har jag sår i munnen, sura uppstötningar och en osmaklig tunga...

Jag stannar upp på vägen ut från badrummet till köket. Duschen droppar fortfarade och vattenkokaren hörs bubbla längre bort. Min värld snurrar vid varje steg jag tar mig för och varje rörelse jag förmår mig att göra. Och så undrar jag matt hur jag ska orka..

"Jag vet inte om jag vill vara med mer"

Uttalandet är högt och tydligt. Men ingen finns här för gehör. Jag är utlämnad åt mig själv och mitt monstet.

När jag går bland varorna på ICA, smyger mellan gångarna, skyndar mig förbi hyllorna och tassar omrking bland alla mina medmänniskor, så mimar jag ut till världen. För jag skriker, jag skriker och önskar att någon hörde.

"HJÄLP!"

"Om tanten där borta vid frysdisken bara vände sig om, och råkade möta min blick, skulle hon genomskåda mig då? Om mannen därborta med barnvagnen, vid kexen, skulle råka backa på mig och se på mig, skulle han förstå mig?

"Hjälp mig, snälla nån, stoppa mig, hindra mig, ta mig, hjälp mig, snälla..."

Jag går runt och skriker innuti. Alla andra springer förbi mig utanför och är fullt upptagna med sina bestyr.

"Jag vet inte om jag vill vara med längre"

Patetisk. Det är jag, patetisk och motsägelsefullt förutsägbar.

Lördag.

Plan: Hade lovat mig själv att plugga.

Känsla: Världelös, jag kan aldrig fokusera längre...

Resultat/handling: Rejäl hetsomgång...

Inte nog med att jag måste åka till olika ställen när skiten inhandlas (som den brottsling jag känner mig) nej, flera omgångar hem för att lämna av kasse efter kasse... så var den fattige studenten 450 kronor fattigare och ton med självförakt och skam rikare.

Jag är rik, på hat. men inte generös, vill inte dela ut mina tillgångar hur som helst. Det tär på mig, att hålla läckorna stängda...

Så upptäckte jag till min förfäran att lappen jag skrivit var borttappad. Listan. Hur skulle jag nu komma ihåg vad som fanns kvar att köpa, och vart jag behövde åka för att hämta det? och hur skulle jag nu veta i vilken ordning allt skulle intas? Panik!!

Kicken och ruset avfärdades genast. Allt kändes hopplöst. En impulsiv hets är en impulshets. En planerad hets är/och måste förbli just en planerad hets.

omedelbar Panik. Överväldigande Likgiltighet. Jag körde på ändå. Inget smakar något längre, så skitsamma.

Riktigt bra spyomgång! Plötsligt kändes det värt allt obehag. Jag var näästan välförtjänt den kicken/lättnaden.

Söndag:

Måste plugga!

Motstånd: finns kvar massa hets som måste försvinna.

Hake: tänk om spyakten går sämre idag? Då är min lättare ångest försjunken till en hård sten på absoluta botten. Då är allt förstört. Och så kommer det stjäla tid/kraft/koncentration ifrån studietillfället (mitt enda dessutom)

Ja, vad gör man? Leker stark och motstår hetsen? eller bara släpper fram ångestmonstret, kör på, och förbereder sig på en hemsk eftermiddag/kväll/samvete....?

Hoppas ni andra har en trevligare helg, Kram!

//A

Människorna försvinner runt omkring mig. Jag går runt och ropar förtvivlat, men ingen hör. Ingen kan känna mina utstärkcta hand vidröra dem, jag räcker inte in till dem. ALlt blir ytligt.

Sedan i måndags morgon har jag yrslat omkring överallt. I skolan och i lägenheten. Längre har jag inte tagit mig egentligen. Om man inte räknar med den korta promenaden till ICA (för att köpa den där välbehövda mjölken) eller trippen på stan idag för att köpa present till min vän.

Livrädd övervägde jag oförutsägbart och motsägelsefullt (för att vara jag) nog att faktiskt gå dit (och inte spela sjuk, som alla andra gånger) skuldkänslorna var för starka redan innan.

Det lät som en middag i planeringen - fasa. Jag och min matfobi. När jag väl tagit mig dit verkade det dock inte vara så, och det "enda" som erbjöds var lösgodis och chips (som jag inte är särskilt förtjust i) så jag kunde lugnt känna mig fri från misstakar och diskret få vara stum.

Det är inte lätt att delta i samtal, när ens tankeverksamhet går på noll. Det är inte lätt att prestera i skolan, när koncentrationen är störd. Det är inte lätt att traska igenom vardagen rakryggad, när engagemanget sjunkit till botten. Det är inte lätt att lysa, när självkänslan är som bortfrätt.

Jag har väntat på den här helgen. Imorgon är det lördag. Det är dagen på veckan då jag äter, har jag fått lära mig nu. Det är dagen då jag kan slappna av från stressen för en kort stund och bara äta och kräkas i fred, i total ensamhet. Det längtar jag efter hela veckan.

Men det är imorgon det. Nu är nu. Jag svimmar om jag inte lägger mig snart. Bäst att jag går och försöker somna iaf.

Mötte på skolsköterskan idag i korridoren förresten. Hon stannade upp vid mig och bad om att få boka in ett hälsosamtal (sånt man har i ettan men jag var inte i skolan då) Jag var stressad och försökte låtsas vara osynlig. Hon granskade mig och konstaterade att jag såg olycklig och vettskrämd ut. Hon vet inte hur rätt hon har.

Så, om några dagar blir det ännu ett hälsosamtal med en människa jag knappt känner.

TÄNK, jag sa TÄNK OM, jag skulle råka få för mig, kanske, bara en liten möjlig chans att jag bara släpper taget och läcker lite. Kanske, kanske om jag skulle råka få ur mig hur det är just med mig och självförakt och mat, som inte alls fungerar som det ska.

Hon skulle säkert se på mig och undra hur det kan kännas så fel, när ingenting syns. Jag är väl som vilket runt glatt barn som helst? Icke!

Men det kanske finns en chans att hon förstår. Att hon vet vad man gör när det är som det är, hon kan väl sånt? Vet kanske vart man vänder sig? Om det finns någon räddning för mig? Eller om jag bara är dum i huvudet och utom all självkontroll som möjligt.

Kanske är det värt ett försök i alla fall. Men jag viker bara ut mig på ett enda villkor - att ingen annan någonsin får reda på vad jag sagt och hur jag upplever saker egentligen... kan man garantera sånt? Jag har blivit sviken förr.

Jag orkar inte med mitt liv. Inte om det ska avara såhär!

Jag bara sover och äter. Fast jag kan aldrig sova, såjag bara går runt och är dåsig överallt.

Ingen tror att jag äter, men sanningen är att det är det enda jag sysselsätter mig med, tvångsmässigt.

Pengarna flyger iväg... ångeeest.

Jag kan inte ta en tugga av något inför publik, granskande blickar, okända som kända människor. Jag kan int ens njuta av ett socialt sammanhang/tillställning med vänner utan att få mega ångest och tvingas dra mig ur/bort/gå hem.

Jag har gått upp i vikt. Och jag är fulast i hela världen. Svullen, stor, fet, finnig, blek, smutsig...

Jag kan inte stå för vem jag är eller vad jag gör. Jag står inte ut med att vara instängd i min hemska kropp. Jag orkar inte med mitt beteende. Att ständigt smyga och smussla med mat/godis, att hela tiden skämmas, att alltid behöva gå igenom samma procedur varje dag, vecka efter vecka, år efter år....

"Det här är sista gången jag mår såhär dåligt, sista gången jag är så här äcklig, nu börjar jag om - på riktigt."

Sanningen är den att jag inte orkar anstränga mig längre. Och jag är inte värd någonting längre. Jag är dömd. Jag har verkliogen skaffat mig en dödslängtan igen. Jag är inne i en sån där hemsk period, och även om jag vet att det kanske är en period på något år, så vet jag att den kommer att komma åter ytterligare något år senare. Och jag är så trött på det.

Nu vill jag inte fortsätta såhär mer. Och jag vågar inte för något i hela världen avslöja mig för mina medmänniskor här i närheten av mig, aldrig i livet. Hellre dör jag. ALltså, min enda utväg är att dö ifrån skiten.

Ni andra har ett liv värt att leva, vänner värda att kämpa för, ni är värda allt! Men jag är misslyckad och dödsdömd. Och jag står inte ut med föraktet längre. Jag orkar inget mer. Jag vill ge upp på riktigt.

Jag vet inte om jag kommer orka uppdatera igen, men tills nästa gång så önskar jag er en fin kväll iaf. Kom ihåg NI är BRA! och FINA!!! Ni har massor att kämpa för och ni kommer att lyckas.

Jag somnar lite här och var. Vaknar med lock för öronen, eller något. Något som stänger in mig. Alla ljud är långt borta. När jag reser mig snurrar hela min värld. Hela min värld omfattar ungefär två meter bort, med mig som utgångsläge. Jag är en blinkande ståndpunkt, osäker och ogaranterad. Jag är bara halvt med. Jag kan bara ses ibland.

Och jag äter, för att det bara måste vara så. En jäkla massa... Och jag gör det, trots att det smakar skit. Trots att jag mår illa. Men jag kan inte få upp det. Jag vet att det finns mycket att hämta upp, men jag kan inte ta tag i det. Kan inte förmå mig att ta mig varken tid eller energi.

Jag är en äcklig klump. En osammanhängande massa med tung, blöt, vikt. Den där tvätten som ingen vill kännas vid, som ingen orkar bära ut för att tvätta. Jag är borträknad. Man räknar inte med mig längre.

Jag måste överleva den här helgen, min kompis kommer ju. Frågan är hur. Än så länge kan jag ligga hopkrupen på mitt golv och gråta hejdlöst, men det kommer jag inte att kunna de kommande dagarna. Men sen, när hon gett sig av, då kan jag börja fundera på om jag verkligen passar in i den här världen, om jag är tagen för given. Är jag inte det, så behöver jag inte vara med mer. Då kan jag ge mig iväg, bort, ut...jag måste bara orka fundera på hur isf... allt är jobbigt nu. Varenda rörelse, varenda replik, varenda reaktion, och varje steg, tar emot.
Det tar emot.

Hej! Jag vet inte om det kan bli vettiga rader nu, men jag skriver ändå.

Det var tre - fyra dagar sedan jag hetsåt (åt ö.h.t.) sist. Jag är inte hungrig, inte ens sugen. Just därför tänkte jag idag (ska få besök av kompis i helgen) att "Ja, men, jag måste ju göra det en sista gång, som ett avslut liksom... bara för att bli säker å att det är sista gången liksom. Sen är det ju kört, som tur är."

Så: trots att jag var för trött för att egentligen orka bry mig, och att jag var lätt illamående från början och inte hungrig eller sugen alls, så kände jag behovet av att distrahera mig.

NU känner jag att det börjar bli sjukt på riktigt. Att äta blir so en tvångstanke för mig...

Jag mådde illa innan, under och efter akten. Och kräkas gick inte bra. Jag får perioder då jag är "immun" och kräkreflexen svarar inte bra alls. PANIK. MEN: jag orkar inte bry mig.

Jag är så fruktansvärt trött, sover ingenting. Jo, jag sover ibland på eftermiddagen, om jag absolut inte kan hålla mig vaken. Annars försöker jag hålla mig vaken för att kunna somna på kvällen - men det går givetvis inte!

Jag orkar inte tvätta, inte diska, inte städa, inte gå längre än till skolan (och knappt det)

Imorgon ska jag sjukanmäla mig från skolan för att kunna "ta igen" sömnbristen inför helgen då min energikrävande vän kommer på besök - jag orkar inte! Och så var det ju det där med att orka städa... jag vill/borde/måste göra det, det är smulor överallt från mina hetsätningar... hemskt.

Och så försöker jag inbilla mig att det kanske är bra, bra att inte kräkas, att det kanske skulle hindra mig från att återuppta mitt snurrande hjul... men hur naiv får man vara? Det är förresten lite ironiskt. Jag har proppat i mig ett kaloriintag, som en normal människa förmodligen skulle ha fått i sig under en vecka, på två timmar! Alltså, jag har lyckats koncumera samma energi under två fjuttiga timmar, som en vettig människa samlar ihop på knappt en vecka - det är sjukt!

Klockan är mycket, jag är DÖDSTRÖTT och yr, mår FÖRJÄVLIGT när jag inte får spy och är uppsvullen som en valross! - jag menar det verkligen, VERKLIGEN, ni skulle dö om ni såg mig nu... :(

flera dagar utan hetsätande nu, utan spya och mat övh. Allt blir svart eller vitt för mig.

Är för trött både rent mentalt och fysiskt. orkar inte träna, inte äta, ingenting. Väger mig inte ens, svullnaden efter hetsepispd sägs ju påverka den en del.. känner mig inte såå svullen ändå.

fick impulsbegäret att mäta omkretsen av min kropp, midja. +4cm?????!!!!! What!?! HUR?

jag föll kraftlös ner på badrumsmattan. Måttbandet vilade i mitt mållösa grepp. Varför?

Jag tar inte mer, klara inte av det här. jag är inte mottaglig just nu.

jag kröp fram till spegeln och vittnade om hur min kropp flöt ut, växte fram inför mig.

Jag har ju inte hetsat, inte kräkts, försökt äta men med överväldigande illamående och obehag..

jag kan inte agera normal, (frisk?) och inte heller lyckas jag följa en sjuk utveckling.

"Mia har gått, du får all min uppmärksamhet nu, Ana. Varför hjälper du mig inte?" jag viskade matt mot kakelväggen.

Jagär t.o.m oduglug som Offer. Inte värd att ta sig an, ens för något så grymt som... AH! jag är chanslös, meniingslös, värdelös...

Själföraktet är på sin topp.

Förstår ingenting...

Inatt var jag så trött, men hade sån sjuk ångest. Alternativen var få.
- Sitta fast i skiten, eller fly ut genom dörren?
Jag flydde.

Klockan halv två gick jag ut och tog en timmas promenad.

Mörkret kändes så hotfull. Jag hade kunnat gå hur långt som helst, om jag bara inte vore så rädd för allt. Skuggorna hotar och skrämmer. Och jag bara irrar runt och ser mig ängsligt åt alla håll och hörn i världen.

Jag lyckades sova ett par timmar i allafall, ändå är jag så trött.

Idag skulle jag simma. Jag skulle städa och jag hade planerat tvättid. Jag missade allt. För jag mådde så jääkla illa i skolan och kunde inget annat än lägga mig på soffan när jag kom hem. Jag har sovit tills nu... och jag är fortfarande trött.

Nu blir det väl en period av kompenserande för sömnen, blir så efter ett tag av sömnlöshet. Jag är så trött på allt...

Jag orkar iaf inte hetsa, och det är ju skönt... eller nåt..?

Men jag har ändå hunnit äta två glas yoghurt idag... de gjorde mig än mer illamående... Mår fortfarande grymt illa...

Nu ska jag SOVA, igen!