Bulimi i hemlighet

Jag åkte på permis. Åt en banan extra. Skämdes.
Så när jag fick frågan ljög jag.
Jag vågade aldrig berätta att jag ätit den där bananen.
För vad skulle de tro då, vad skulle de säga?

Efteråt föll jag ihop till en hög av skamkänslor. "Om jag bara inte ätit bananjäveln, så hade jag inte behövt ljuga, eller skämmas, eller vara värdelös." Känslan misshandlade mig liggandes på golvet.
Värelös. Äcklig.
 Sämst.

Någonstans vill jag inflika:
 "Alla ljuger ibland.Andra tvingas också ljuga när de skäms för någoting. Det är inte så konstigt. Jag är varken bättre eller sämre än någon annan här i världen... väl? Visst är det så?"

Jag kan inte vara helt ärlig. Jag vågar inte erkänna att jag är fixerad vid vad jag äter, hur jag äter det, hur jag känner mig och ser mig. För om jag påstod för någon, bekände att jag faktiskt försöker med allt för att gå ned i vikt, då skulle de sneda blickarna undra: "Hur kan hon misslyckas så förfärlig? Är hon sämst eller? Hur vågar hon säga sådär?"

Samtidigt förstår jag självklart någonstans att man alltid börjar någonstans. Jag lider som fan av min problematik till mat och ätande... men jag känner mig för värdelös och misslyckas, skäms för mycket för att våga berätta för någon vad jag egentligen tänker om det.


Jag äter för att jag är uttråkad.
Jag äter för att jag är sugen.
Jag äter trots att magen är svullen som en ballong.
Jag äter även när jag mår illa, och inte orkar.
Jag äter för att jag "måste"
För att rastlösheten biter i mig som en ilsken hundvalp.

Det går inte riktigt framåt heller, som jag hoppats. Det är så mycket svårare än jag vill tro..
Jag vill kunna vara social i helgen, och inte behöva gömma mig från trevliga sammanhang. Men vad händer när man mår dåligt och inte kan andas om man stoppar i sig något, och inte KAN äta i åsynen av andra? Jo, man drar sig undan i alla fall! "Det är aldrig värt det!" upprepas i mitt huvud.

Jag önskar att jag kunde följa en sund livsstil, som jag vill ha den. Eller byta "diet" för att hjälpa min stackars mage som är svullen och bubblig hela tiden. Men jag har lyckats trassla in mig för mycket.