2012-03-29 ? 20:51:40
Att våga äta, våga leva, och våga tro.
Jag är fortfarande inlagd, därav passitiviteten här. Det går ju inte riktigt som jag tänkte, när jag började skriva.
Hur som helst, så har jag inte haft fler permissioner sedan senaste inlägget, och alltså inte heller hetsätit sedan dess. Fantastiskt! (Håller på att dö av abstinense ibland!)
Jag äter. Så gott jag kan, så mycket jag förmår. Det blir oregelbundet mycket. Vissa dagar kan jag sitta och prata samtidigt som jag får i mig en trevlig portion mat. Ibland går det inte att få i sig den varma lagade maten, trots fint stöd från andra, och då får något mindre mataktigt och ångestpåminnande duga. Och så finns det givetvis de där stunderna än, då ingenting tycks gå. Då jag är så stoppad av känslor och ångest att det knappt går att dricka.
Nu när jag börjt äta någonting överhuvudtaget (oich behålla det) så märker jag mycket på kroppen, och i psyket. Faktiskt! Jag tänker klarare, orkar lite mer. Men rent fysiskt mår jag ibland sämre. Jag har ofta ont i magen, "systemet krånglar" och huvudverk och trötthet gör sig tydligt påmint gång på gång.
Men vi behöver äta. Jag behöver äta. Ibland måste man bara göra, och jag hoppas på att en dag kunna säga till personalen att "jag är hungrig"
Snart fyller jag år. Det känns lite tråkigt att inte våga längta efter något firande, p.g.a. vad som kan serveras. Mat... tårta? Jag känner mig väldigt plufsig och svullen. Och förstoppad. Och trött. Men det är bara o kämpa! Vi får göra det tillsammans.. eller hur? Det ska gå. Det måste gå!
Hur som helst, så har jag inte haft fler permissioner sedan senaste inlägget, och alltså inte heller hetsätit sedan dess. Fantastiskt! (Håller på att dö av abstinense ibland!)
Jag äter. Så gott jag kan, så mycket jag förmår. Det blir oregelbundet mycket. Vissa dagar kan jag sitta och prata samtidigt som jag får i mig en trevlig portion mat. Ibland går det inte att få i sig den varma lagade maten, trots fint stöd från andra, och då får något mindre mataktigt och ångestpåminnande duga. Och så finns det givetvis de där stunderna än, då ingenting tycks gå. Då jag är så stoppad av känslor och ångest att det knappt går att dricka.
Nu när jag börjt äta någonting överhuvudtaget (oich behålla det) så märker jag mycket på kroppen, och i psyket. Faktiskt! Jag tänker klarare, orkar lite mer. Men rent fysiskt mår jag ibland sämre. Jag har ofta ont i magen, "systemet krånglar" och huvudverk och trötthet gör sig tydligt påmint gång på gång.
Men vi behöver äta. Jag behöver äta. Ibland måste man bara göra, och jag hoppas på att en dag kunna säga till personalen att "jag är hungrig"
Snart fyller jag år. Det känns lite tråkigt att inte våga längta efter något firande, p.g.a. vad som kan serveras. Mat... tårta? Jag känner mig väldigt plufsig och svullen. Och förstoppad. Och trött. Men det är bara o kämpa! Vi får göra det tillsammans.. eller hur? Det ska gå. Det måste gå!
Kommentarer
