Bulimi i hemlighet

Jag är ett bottenlöst hål, som suger åt sig allt i sin närhet. Jag är svart och yr omkring som ett litet hotfullt gasmoln.
Jag är ett gigantiskt universum.
Jag går runt och bär på en egen dimension av det universum jag måste leva i.

Idag har jag känt mig mer misslyckad än någon annan.. jag har hetsätit alldeles för mycket och länge, men det lite mer ovanliga och extremt jobbiga, var att det blev svårt att få upp det igen. Jag fick inte upp någonting, i princip.
 AJ min mage, spänner och trycker, AJ, mitt hjrta, bultar och flåsar... Det blev svårt att ligga och hulka när inte andningen kom till mig som den skulle. Luften höll sig undan från mig, fanns inte nog med syreatomer att fånga helt enkelt...
Hela min kropp verker och det känns som om jag är detmest värdelösa i hela världen.. och det är jag nog, men det var inte vad jag ville säga..

Det verkar bara bli värre och värre, ju mer jag vill härifrån, ur detta fängslande helvete.
Ju närmare jag kommer utgången, desto mer motstånd möter jag och det är något som rycker tillbaka mig till mitten av rummet igen.

Jag är ledsen att jag inte kunnat uppdatera efterhand, som jag hade tänkt. Men krafterna sinar ur mina porer, rinner melllan fingrarna på mig. Jag orkar inte riktigt med någonting.

Jag har i alla fall varit på BUP tillsammans med min mamma, och träffat en familjeterapeut (tror jag?)
Det är så svårt att förklara vad jag vill och hur jag tänker, speciellt när mamma sitter mittemot och har den där "kom-igen-berätta-nu-blicken"
Jag är så rädd för att bli missförstådd också.

Hur som helst så försökte jag beskriva varför jag var där, så gott det gick. På frågan om vad jag vill ha hjälp med, blev jag aningen stum.
Ja, A, Vad gör du här egentligen? Vad vill du ha hjälp med, vad ber du om, vad förväntar du dig, vad tror du, vem tror du att du är?

Jag har även fått ta prover på sjukhuset. Vet inte om de ser perfekta ut, men jag gissar att värdena är okej.
Och så har jag fått träffa en dietist. Jag kunde dock inte kartlägga någon egentlig typisk dag, eftersom jag äter heelt oregelbundet.. när jag äter..

Det känns lite hopplöst.. okej, ganska rejält hopplöst. Speciellt de här senaste dagarna. Jag vet inte vad jag hade trott, men jag anade aldrig att det skulle bli såhär svårt.
Kom igen, bara skärp dig, lägg ner..

Jag håller på att avlida av ångest idag också, och det blir bara värre och värre.. men jag tänker inte skriva att det är meningslöst att leta efter vägen ut, men det kan bli tröttsamt och riktigt svårt att hitta.. och kanske hittar jag den aldrig, men den finns någonstans. Det måste finnas mening med att i alla fall försöka!

Kan bli dålig uppdatering, speciellt om det inte blir lite bättre snart.. då vet jag inte vad jag gör..
Men det måste få vända snart, det bara måste vara så..