Bulimi i hemlighet

 - och ändå är begäret så starkt att jag överväger att riskera allt. Tänk vad ett begär kan göra med en.

Att äta fungerar inte alls, inte i lagom mängd.
Hela helgen har jag känt mig ovanligt isolerad. Har inte orkat göra något annat än att sitta på mitt golv, bland värmeljus med min kopp té i varierande dofter och smaker.

Har inte varit utomhus sedan fredags förmiddag. Inte ens mina ljus har orkat överleva riktigt, de har lyst för mig på sparlåga. Skrämmande. Om inte de kan andas, så kanske inte mina andningssvårigheter är så inbillade.

Jag mår inte alls bra, varken kroppsligt eller mentalt. Och jag är så himla rädd. För allt.
Jag är rädd för att gå till BUP imorgon. Rädd för att misslyckas med hjälpen jag erbjuds.

Men jag orkar inte riktigt fokusera på det där än. Just nu är nu.
Och just nu är jag så rastlös. Har inte varit ii skolan idag heller, jag har bara legat utslagen på golvet och gråtit. Under helgen var jag avstängd, känslomässigt. Varken grät eller skrattade. Nu gråter jag som ett hjälplöst barn, när verkligheten står utanför dörren igen. 

Och jag känner mig så förstörd, så trasig, så trasslig. Allt är trassligt.
Jag vill så gärna hetsäta ikväll. Men det blir svårt att våga sig ut.

Och jag skakar av oro, har magknip mitt i paniken. För jag vet ju att jag kan göra det, hetsa hela kvällen, bli "lugn" och distraherad, och sedan kan jag sitta i duschen och må sådär outhärdligt dåligt. Och kanske kommer det att göra så ont inuti mig, att jag trasar sönder mig ännu mer fysiskt och psykiskt., Och det kommer att hänga över mig imorgon också, jag kommer att kännas mig värdelös och oförtjänt varenda blick imorgon hos ätstörningsteamet.

Och när jag sitter här och VET allt detta, så väger jag också (förstås) fördelar och nckdelar med att avstå..
Jo, för om jag inte äter något ikväll, då kommer jag att fortsätta vara såhär rastlös och uppriven, och jag kommer att känna mig osamlad och ångra att jag inte "tog risken"

Så, herregud, ja vad gör man? Jo, man (jag) gör som vilken beroende som helst med ett begär - besvarar det och gör som jag alltid har gjort.

Jag ska överleva ikväll - på mitt sätt. Och det kan skada mig, vad jag än väljer att göra, om man nu kan välja egentligen... det känns mer som ett tvång.

Jag berättar mer om mötet med terapeuten imorgon, kanske känns det bättre då (hoppas för guds skull att den här omgången kommer att gå "bra" så att jag i alla fall får ut någon effekt, nämligen att fyllas och tömmas.. obeskrivligt befriande känsla. Men det måste ju finnas andra sätt att frigöra sig och sina instängda känslor på, eller hur?

Det är så ovisst när stunder kan skilja så mycket åt, att i ena stunden känna hysteriskt hopp, och i andra vara helt förlorad i något alldeles tungt och mörkt..

Men trots att jag är så rädd för att göra det mest naturliga i världen (äta normalt t.ex) så vet jag ju också, innerst inne, att jag inte har något att förlora precis. Det är bara att ge gjärnet
Jag känner mig bara inte riktigt redo just nu, jag är inte stark nog just nu... men hjälper det att vänta ut då?