typiskt
Så typiskt mig.
Oj, vad skönt det var att få komma ut. Ångesten kan ibland göra mig alldeles vild och ge mig en otrolig energi. Det är som om jag skulle kunna springa, springa och aldrig behöva stanna. Jag skulle kunna springa hur långt som helst, till världens ände ungefär! Det är som om jag skulle kunna ta mig hur långt som helst på en bottenlös energikälla. Och jag kan inte känna vart den kommer ifrån. Jag vill bara få fly, få försöka fly undan iaf.
Jag gick ut, bestämde mig för att ta en promenad. Funderade på om jag skulle ta vanliga rundan på cykelvägen bland åkrar och fält, eller genom skogen in till stan. Det är ca 5-6km in till stan, så jag tänkte att om jag går in och hem så blir det en mil, minst.
Jag började gå. Det var riktigt jobbigt att ta sig ut. Jag kände mig så fruktansvärt ful och jag tog upp hela vägen, så stor och bred är jag. Och jag gick där och drog mössan så långt ned jag kunde och drog upp kragen så högt det gick. Allt för att dölja mig själv.
Jag stoppade snäckorna i öronen och det är så underbart skönt att få höra musik när ångesten är på mig. Det är som att rytmen (tex trumslag) hjälper till att trassla ut hjärnans spända trådar och ger mig en regelbundenhet att hålla mig till. Tankarna blir lättare att följa och det är extra fint att höra en text som man kan sjunga med till, eller mima. Fokus flyttas liksom då - utan att något blod ska behöva spillas - eller tårar
Jag gick till en ICA marknad. Jag är en sån där som kan gå i varuhus, bara för att gå där. Jag kan stirra mig blind i timmar på allt möjligt., Jag kollar gärna livsmedel och näringsinnehåll, siffror och bokstäver. Allt för att distrahera och sortera.
Men som sagt, så är jag sjuk. Och jag yrade runt och var inte säker på om jag skulle ta mig hem levande. Snurrade runt medan mörkret föll som en tung mantel över allting utomhus. Jag såg framför mig ett panikscenario där jag för ovanlighetens skull stötte på någon jag kände, och blev panikslagen. Om någon skulle komma fram till mig eller om jag skulle se någon jag känner igen, så skulle jag utan tvekan bryta ihop. Det hade inte varit okej att träffas, att bli sedd.
Inte såhär.
På vägen träffade jag ändå en gammal vän. Och efter det mötet kändes allt en aning lättare faktiskt. Som om jag lyckats ta mig ur bubblan ännu en gång. Jag hade hittat stigen tillbaka till omvärlden, fick åter kontakt med allt runtomkring, utanför mina egna kroppsliga väggar.
Men jag orkade inte gå hem. Jag tyckte att jag hade behövt, för att röra på mig. Jag förtjänar inget bättre. Men jag var så dålig och frös så illa, att jag övervägde att ta bussen hem i sista stund. Så jag gick till bussstationen och åkte med bussen hem till mitt idylliska lilla samhälle.
Nu sitter jag här och känner hur ångesten greppar om mig igen. Och jag är för trött för att fajtas en gång till ikväll. jag orkar inte, inte ikväll. Inbte en natt till. Inte inatt också!
Men förkylningen gör ju inte sömnen bättre och sömnbristen växer sig bara större. Jag vågar inte säga vad det beror på, men hoppas att det blir bättre när jag blir frisk från den här förkylningsskiten.
Nu måste jag göra något drastiskt för att lyckas sova. Jag vill somna tidigt ikväll och gärna inte behöva vandra rastlös i mitt rum inatt.
Hoppas ni har en fin kväll därute! Godnatt!
