Bulimi i hemlighet

Det såg lite ljusare ut. Jag hade äntligen fått ett uttrymme till andrum.
Ångesten hade äntligen släppt lite, för första gången på flera dagar.

Då dök tanken upp, redan efter fem minuter i "dagens sköna ljus" som förde mig tillbaka till skuggornas rike.

"jag åker ju hem imon. Så jag kan lika gärna äta upp mig till dess, när jag ändå är här. Det spelar ändå ingen roll. Och jag har inte ätit så mycket idag, det är okej. Och jag kan ändå inte slippa undan, vem försöker jag lura?"

 Ja, ni ser ju själva. Jag är så dum. Det är något i mig som verkligen vill jobba mot mig.

 Finns det hopp för såna som jag? Förresten, "såna"? finns det ens fler än jag i den här världen?