Hej, jag är en Matmissbrukare
Alltså, allvarligt...
Det är känslan som fyller mig för ett ögonblick. Det är ögonblicket precis när allt som fyllt mig, och nästan får mig att avlida på fläcken, när allt det som stått mig upp i halsen, far ut. Just när jag töms på det. Det är den lättnaden som jag törstar så förtvivlat efter. Känslan varar i några sekunder. Tillfredsställelsen i allmänhet varar och distraherar mig i ungefär en halvtimma, och det kostar mig ofta över 200kr.
Är det värt det? Är de där tio minuterna värda mitt studiebidrag, som egentligen ska gå till sociala tillställningar, evenemang och vardagliga rutiner som tandkräm, mjölk o.s.v... Är mina eftertraktade tio minuter verkligen värd all den skam som jag måste utstå när jag springer mellan olika affärer, bara för att jag inte vågar visa mig för mycket i en enda butik, för att jag är rädd för att bli påkommen?
Jag känner mig som en kriminell, en brottsling. Likt en brottsling gömmer jag mitt gods i kamoflerade apotekskassar som jag rusar hem med genom stan, livrädd för att stöta på någon klasskamrat som ska genomskåda mig...
Jag erkänner. Jag är ta mig fan en missbrukare. Och jag hatar mig själv. Inte för missbruket, men för att jag inser det först nu och för att jag inte kan göra något åt det.
