Bulimi i hemlighet

Jag vet inte varför jag egentligen gör det här, eller om det kommer att hålla, men jag tänker ge det ett försök.

Vad ska jag säga för att lyckas med ett första intryck? Det finns inte så mycket bra att säga egentligen, jag är rätt körd. Jag är en rätt osocial tjej som blir myndig om något halvår. Jag har trevat i ett ständigt mörker i många, många år.Och jag hittar inte ut!

Jag är en av de väldigt få människorna på jorden som inte har facebook eller en modern mobil. Det är precis som det låter, väldigt isolerat hos mig. Jag bor mitt i en mindre stad, har människor omkring mig, ett behagligt klimat i den södra delen avlandet.

Ändå väljer jag oftast att gömma mig bakom mina neddragna persienner. Helst håller jag mig lugn och fin och försöker samla kraft och mod till att bli en normal jäkla människa. Men av erfarenheter vet jag att det är så mycket svårare än vad det ser ut som. Och mina dagar fylls istället av en otrolig ångest, hetsätningar, hård självkritik och släckta lampor.

Det låter ju inte så inbjudande precis. Men jag orkar inte krypa omkring ensam, utan vill försöka ta del av världen och alla fina människor som finns i den. Fast jag tar det mindre steget först och skaffar en blogg till att börja med. Och så kan jag bara hoppas att det kan utvecklas till något bättre så småningom.

Så, ja... Hej!