Bottenlös ångestkälla
Jag är aom ewn vandrande, bottenlös, källa av ångest.
Det är inte klokt. Jag vt inte vad allt kommer ifrån, helt plötsligt är jag bara nära att bryta ihop totalt, brutalt, överallt, varsomhelst...
Någon slags abstinens för att jag inte kan hetsa och spy? Jag saknar att spy! HUR kan jag ens tänka så? Herregud, när jag är som mest invirad i mitt mönster, så önskar jag inget annat än att få slippa. Men nu när jag är hos mina föräkdrar, då kan jag inte finna ro, som jag trott.
Jag trodde att det skulle bli som en "avgiftrning". Jag tr4odde helt enkelt, på fullaste allvar, att jag skulle må bättre efter den här vistelsen. Men NEJ! Jag mår asämre än innan, (hur nu det går till?)
Jag måste få leva ut min ångest! Måste få kräkas! Proppa hela kroppen full med känslor (mat) och sedan kasta upp det igen.
Jag springer in och ut hela tiden, förgäves.
In - gömma mig, ha ont överallt
Ut, i skogen - fly, gråta som ett hysteriskt barn
Insikt: Jag är inte värld någonting. Ska aldrig vara naiv nog att ens försöka muta mig själv till att äta något igen. ALDRIG!
In - gömma mig, distrahera, skaka...
misstag: tröstäta
Resultat: ångest!
Tänker: Jag är inte värd någonting. Ska aldrig stoppa något i munnen igen. ALDRIG!
ETC. ... ETC...
Och så sitter jag här igen. Och tröstar mig med yoghurt. Tröst, tröst, tröst... jag är intevärd någon tröst. Medn ändå går jag på det? Vad är ddet för fel på mig? Hur fan är jag funtad egentligen?
Det är inte första gången jag vill dö, men förhoppningsvis den sista.
