Inte kräkas för att få äta, utan äta för att få kräkas - vad är det för fel på mig?
Jag berättade för min mamma, efter att ha velat hur länge som helst. Jag klämde ur mig en bit av sanningen inför henne, jag gjorde det verkligen, kan inte tro det.
Och min mamma lyssnar. Men hon förstår nog ändå inte.
Jag redogjorde för henne hur viktigt jag upplevde det nu att jag verkligen ville ha henne stöd, att jag ville att hon skulle hjälpa mig. Jag ville få hennes hjälp att stå emot. Tänkte att det kanske skulle kännas lättare då.
Några dagar senare kommer hon hem med pepparkakor. Som jag förresten är stormförtjust i. Och det vet hon. Jag påminde henne om att inte komma hem med onödiga kolhydrater som kan trigga mig när de jobbar och jag är ensam hemma, eller ens övrig tid också...
Hur tänkte hon där? Jag har just berättat för henne att jag okontrollerat tager vad jag haver när begäret drar igång, att det inte går att hejda. Egentligen kan jag hetsa vadsomhelst, så pepparkakorna hade ingen större roll att spela... men nu hade hon alltså valt att köpa hem något att ha till kaffet, något "gottis", och som dessutom är rätt dyrt.
Påföljande dag kom hon hem från jobbet och såg sig om:
"Har du ätit upp pepparkakorna än eller?"
Jag plockade fram kakorna ur gömstället, längst in i skafferiet. Där hade jag lagt dem, för att försöka glömma dem. Men mest som en gest till mamma.
På henne lät det som att jag gärna väljer att äta eller inte äta. Som om jag kunde välja att äta upp hennes pepparkakor... Förstår hon inte att hela den grejen inte bara skulle vara att äta ett paket med pepparkakor och njuta av dom?
Nej, hade jag blivit upprörd och råkat äta upp hennes kakor så hade det för mig inneburit något helt annat än njutning. Jag hade först och främst behövts tacklas med ångesten över att inte få äta dem, men ändå behöva göra det. Sen skulle jag gråta medan jag öppnade paketet och åt upp alla pepparkakorna som mamma vill ha till kaffet. Därefter skulle jag känna mig oförtjänt dem och tvunget kräkts upp dem i den smutsiga toaletten. Och härdanefter skulle jag behöva dras med skamen och ångesten över att ha bestulit hene på både pengar och godbitar till kaffet.
Nu lät det mer som att hon bara tyckte att jag var lite glupsk. Som om det faktiskt hade varit okej för henne, om jag ätit upp pepparkakorna. Men det hade inte varit okej, inte för mig. Och det hade hon kanske insett, om hon bara förstått vad jag pratat om dagarna innan.
