Bulimi i hemlighet

Jag tvingas gång på gång att börja om.
Är hemma, kan inte hantera någonting. Ständig ångest, sömnbrist, äter inte annat än när jag hetsäter, som jag gör minst en gång varje dag, tar inte min medicin (ör att jag ju ändå kräks?)
Mår så fruktansvärt dåligt - blir inlagd.
Skrivs ut - kommer hem -> och allting börjar om igen..

Idag försvann plötsligt en limpa, ett flingpaket, en liter mjölk, äpplen och bananer, pappas glasspinnar i frysen, allt försvann det ner i mitt gap.
Från köket hörs förbryllade uttrop: "Men, jag köpte ju ett paket smör häromdagen, vart har det tagit vägen?" och "Oj, dags att köpa en ny back ramlösa snart, det gick visst åt fort...?"

Jag är inte motiverad till att forsätta såhär. Så det blir mest tvångsmässigt att jag äter mig igenom skåpen, systematiskt, och låter familjens tillgångar gå den obligatoriska omvägen via mitt svalg, min äckliga kropp, och ut i avloppet.
Redan vid första tuggan tittar jag på den lilla klockan jag ställt bredvid mig och alltihop (för att hålla tiden, så att allt jag äter inte är förgäves - alltså missar att hinna kräkas upp det) med iver och stress.
Stress över att behöva göra det, ännu en gång.
 Ivrig och förväntansfull inför att allt ska vara över.
Sitter och rör rastlöst och tvunget på benen, medan jag tuggar i mig alltihop jag dukat fram på mitt rum, och föreställer mig längtansfullt hur skönt allt kommer att vara, när det är över. För då kan jag äntligen slappna av för kvällen. Då är kvällens obligatoriska sysselsättning förbi.

Först kräks jag.
Sen motionerar jag.
Och slutligen låter jag laxermedlet göra sitt under natten.
 Och så fortsätter dagarna att bara gå...

Jag sitter om kvällarna och dricker té medans jag skriver listor om allt jag skulle unna mig om jag bara vore värd det. Fantiserar om att kunna använda tvål som luktar gott, kläder som jag köpt själv, på eget initiativ. Träffa folk lite spontant och kunna äta en glass i solljuset..

Men ingenting av mina fantasier kommer någonsin att kunna bli av. För jag fastnar så lätt i allt dethär.
Jag är uppenbarligen en beroende-typ. Jag är en beroende-människa.
Beroende av tabletter
Beroende av att kräkas
Beroende av mat

Jag söker ständigt nya sätt, nya kickar. Träning, självskador..
Kommer aldrig våga konsumera alkohol eller tobak, för jag vet ju hur känslig jag är för beroendeframkallande fällor.



Man skulle kunna tro att Bulimin drabbat mig av en ren tillfällighet.
En mörk förbannelse som hamnade just över mig. Någonting som vill ta livet av mig.
 Något som vill förstöra mig, till varje pris. Som aldrig vill lämna mig.

Men så insåg jag idag, på cykelturen in till psykologen, att det nog snarare är tvärtom.
Ätastörningen, som funnits med i bilden (med olika uttryck) har istället varit min drivkraft genom mina dagar.
Det har blivit min överlevnadsstrategi.
Ätstörningen och kräkningarna är en  överlevnadsinstinkt!
Om inte jag haft besattheten av mat, kaloriräknande och kompenserande, haft mål om en överdiven sund livsstil och överdrivet nyttigt beteende, så hade jag kanske inte klarat mig levande såhär länge.
Då hade jag inte haft någon gnista alls, ingen motivation över huvudtaget.

Och med den här insikten kan jag inte göra så mycket åt situationen just nu.
 Alltså, att göra sig av med en överlevnadsinstinkt är i princip omöjligt!
 Jag kan inte bara sluta kräkas och få för mig att allt ska lösa sig av sig självt.

Men jag måste försöka hitta andra sätt. Jag ska låta instinkten byta uttryck, bli något mer konstruktivt!
Låta instinkten gå över i en annan form, som har samma syfte (självbevarelsedrift) fast med bättre resultat. För bulimin innebär ju snarare motsatsen, till vad den kanske har som undermedvetet mål (att rädda mig ifrån något)
För att tvångsmässigt hetsäta och kräkas har ju bivit min flykt.
Och till att börja med måste jag hitta andra sätt att fly på.

Sedan, när man inte far riktigt så illa som man gör när man är destruktiv på detta sätt, så kan man börja jobba med att konfrontera istället för att välja just flykten.

Jo, i teorin skulle jag nog vilja understryka mina nyfuinna kunskaper, min utveckling och mina viktiga insikter.
 Men det är ju så mycket svårare att verkligen få över det förnuftet till praktiken, och faktiskt göra vad som behövs.

Det är där jag behöver hjälp. Jag kan tänka förståndigt runt min problematik och resonera kring det, men behöver hjälp att omsätta det till praktiska övningar.
Därför hoppas jag att jag kan vänta tålmodigt på att få börja DBT.

Jag erkänner inför mig själv idag: Jag behöver hjälp.
(sen om jag faktiskt är värd den, eller inte, är en annan sak.. och försvårar självklart alltihop)


Förneka inte det du känner.
Se vad du behöver, och förstå att du är i behov av stöd för att ta dig igenom det du tycker är svårt.