Bulimi i hemlighet

Riktigt tuff dag. Inte tuffare än igår förresten, och inte jämfört med helgen heller.. nej, för det mesta är ju så tungt nu.

Fick i mig lite yoghurt till frukost. Ett par dl, om ens det, av naturell lättyoghurt.
Ångesten slog till mig med en käftsmäll, och hängde efter mig när jag masade mig ut till cykeln, för att ta mig in till skolan i stan.

Yoghurt, som är så obetydligt, litet och oskyldigt. Jag menar - vad fasen gör det om jag äter någon dl yoghurt eller inte? Jo, men det var nog just det. Den var så onödig, så överflödig. Kunde jag inte lika gärna ha skippat frukosten helt, vill något säga mig?
- Jo, för att jag fick för mig att jag ville försöka äta något. Och då kändes yoghurt lättast.

I skolan kunde jag inte göra så mycket. För jag hörde inte vad som sades. Min lärare läste frågorna på provet, om och om igen, för mig. Men jag fick ändå be henne upprepa det, för att ens förstå och komma ihåg vad hon sagt. OCh sen skulle jag minnas vad jag lärt mig, och plocka fram svar ur en kunskapskälla någonstans i mina tankar.
Samtidigt som det malde på i huvudet:
 "Varför åt jag yoghurten?
Jag orkar inte idag.
Jag skiter väl faktiskt högaktningsfullt och uppriktigt i vad Martin Lutter ville ådstakomma med sin reformation.
 Förresten borde jag veta vad det var, borde kunna svara.
 Jag är sämst,
världelös, för att jag inte vet.
 Fan, jag är verkligen en idiot.
 Allt är fel idag, och det är bara mitt eget jäkla fel.
 Jag hatar mig.
Och den här dagen också. Och snart är det vår också.
 Fan, sen sommar.
Jag vill nog inte ens ha någon sommar.
Jag har inget att leva för.
Jag borde dö.
 Istället kommer jag nog gå hem och hetsäta i eftermiddag.
Åh, vad ska jag göra?..."

Det blev inte lätt att prestera över huvudtaget. Sedan ville lärarna få i mig lunch. Typiskt.
 - Det vore bra om du åt något, du behöver det. Vi bryr oss om dig. Snälla, peta i dej det här, för min skull?"
Jag skulle göra väldigt mycket, för hennes skull. Men ändå tar det emot. Och självhatet växer sig stort i mig. 
Jag åt, och aktade mig då jag var rysligt nära på att bryta ihop över allt, över det, över mig, och över dem.

Sen cyklade jag till ABC, för att träffa en läkare. Och plötsligt kändes det väldigt dumt igen.
 - Du är ju smal, men behöver inte direkt gå upp i vikt.. vill du gå ned? Hur mycket?
Men jag kom inte dit för att framtvinga några påståenden som att jag skulle vara smal.Varför behövde han säga så där?  Jag gick dit för att jag fått kallelsen, för att jag vill bli kvitt psykiska besvär, som uttrycker sig uppenbart och påtagligt rent fysiskt.

Jag är hemkommen. Och kunde inte, mitt i all förtvivlan och hjälplöshet på vägen hem, stoppa gråten i halsen på annat sätt än att låta stegen röva mig in på ICA.
Nu väntar jag bara på att mamma ska få något ärende, och gå hemifrån. För då blir jag anfalllen, attackerad, tagen i besittning totalt, av något vilt inom mig. Det kommer att gå hetsigt till i köket.

Det är nästan så att jag vill be mamma stanna hemma, för att risken ska minska. Be henne "vakta" för mig.
Och det vore ju egentligen inte fel alls. Att be om hjälp, kan vara bland det svåraste man kan göra, för någon som är känslig och ovan vid det. För en sån som jag, har jag förstått efter alla samtal.

Det skulle kännas så skämmigt, så hemskt, så förnedrande, och som om någon skulle kunna beväpna sig med det jag säger, och använda det emot mig, rätt som det är, om jag går ut till mamma nu och berättar varför jag villl att hon stannar hemma i eftermiddag och kväll.
Men det är att ta ett ansvar. Att göra vad man kan och förmår, i den mån man kan. Att förebygga så gott man kan. Sen behöver det inte betyda att det fungerar, att jag håller mig undan "förbannelsen" ikväll. Men det vore ett försök, ett helhjärtat och ärligt försök i en bristande situation, där hjälpen är bfogad, men lösningen svårfångad.