Bulimi i hemlighet

Jag går över till flytande livsmedel igen. Vatten, juice, yoghurt, kanske frukt? Jag orkar inte vara strukturerad, orkar inte engagera mig i att göra allt sådär rätt, som det ju måste vara, för att få vara något, i min värld.

Dricker té, och tänker. Tänker mycket, men bryr mig inte om att få ur mig det på sättet jag känns vid.
En solig eftermiddag, mitt i folks vardag. Och där kom en späd M förbi. Och nu satt jag där, efter flera år av raserad tillvaro och matförhållande, men jag har inte "lyckats som hon". Hon är smal, vacker, och trevlig. Och rutinerad, tyvärr. Och här sitter jag, helt vilse i en ny värld av insikter. Fast ful och inåtvänd. Jag blev aldrig så "ren" som en anorektiker anses vara. Jag blev bara en ful och skadad bulimiker, med märklig karaktär.

Abstinensen gör sig så påtagligt påmind, genom att rycka i mig, vibrera hela kroppen, sätta sandöken i svalget och stöta kula i huvudet. Det blir hål och gropar i min tankeverksamhet. Jag "måste ju trampa nya stigar, som ingen före mig tänkt på att trampa upp."

Men jag ska inte hetsäta idag. Tänker inte, hur "lägligt" det än må bli. För oftast skapas hetsattackerna av tillfälligheter. Någon hade köpt hem glass, mamma hade gjort middag och sparat till mig.
 - Lika bra att få det överstökat idag. Nu när det finns glass och allt. Det kan väl lika bra bli idag, istället för att skjuta upp det till imorgon? först gnyr det lite försynt, tillslut vrålas det innanför pannbenet.

NEJ! Ja, jag kanske bara skjuter upp hetsätningen till imorgon. Ja, jag kanske lika gärna faller dit imorgon, så att det bara stänker om det! Men: det är de fria dagarna som räknas, det är de spyfria dagarna jag räknar, inte de dåliga, då jag äter för att kräkas.
Jag kan hetsa imorgon. Eller i övermorgon. Och dagen efter den, och förresten hela veckan ut sedan. Ja, jag har så många dagar som jag kan hetsäta på sedan. Men idag räknar jag den här dagen, och den får vara fri. FÖR ATT den ÄR det, fri!

Och jag kanske faller tillbaka nu igen, efter att ha försökt vara strukturerad den senaste veckan. Men jag har ju egentligen inte förlorat något, inte ens missat ett löfte. För jag förväntade mig ju aldrig att jag skulle ta stormsteg. Och om jag slutar äta saker för att behålla det nu, så är det inte värre än det varit det senaste halvåret.
Och hur värdelöst det än känns att ha provat, men inte kunna vidbehålla det bra, så är den här veckan ändå en vecka. En vecka av lite bättre ätande, än det värsta. Och det är faktiskt något. Hur gärna jag än vill sudda bort allt det bra, för att helhetsbilden känns mer "rätt" och "överrensestämmande" om allt är skit.

Men det är inte alltid svart eller vitt. Den senaste veckan har jag mått kasst, kanske värre än på ett bra tag, men jag har ätit lite och regelbundeet, TROTS att jag hetsätit många av dagarna. Jag lyckades gå emot mig själv och gick igenom det ändå. Och det kan inte göras ogjort. Det är ett steg fram.

Även om jag tar ett steg tillbaka nu igen, så har jag tagit ett steg fram tidigare, och jag förlorar det alltså inte för det. Det är undantagen som är viktiga här, spelar ingen roll hur mycket tankarna spökar med mig nu, hur obekvämt det känns och trassligt det ser ut i mina färgade glasögon. För jag vet, rent intelektuellt, att de bra dagarna räknas, att de positiva detaljerna, om så bara ett enda mål på en hel dag, gör gott. Är bra. Förblir bra. Går inte att sudda. Eller förneka.

Men jag klämmer inte mina känslor i en låda, och sätter mig på den. Jag får acceptera det bara. Det känns jobbigt nu, och så får det kännas då. Jag vet en sak, tänker en annan, och känner något alldeles överväldigande.
Det är viktigt att komma ihåg att man inte ska slänga bort känslor eller tankar, för att man har teoretisk kunskap, eller praktisk erfarenhet. Alla bitar betyder, hur benägen man än är med sitt "allt -eller inget -tänk."



Tror ni inte?