Bulimi i hemlighet

... som hets&Kräkfri!

Mår illa. Höll t.o.m. på att kräkas hos psykologen.
 Kände hur det vände sig inom mig och ögonen blev som små streck.
 Jag fick göra ett litet panikartat försök att hålla tillbaka och tänka på något annat än illamåendet.
 - Oj, eh, höll på att nysa bara... ursäktade jag mig.

Att ta mig uppför trappan till henne, var som att bestiga ett berg.
 Men att cykla hem blev ännu värre.
Ont i huvudet och magkatarr. Torr i munnen och trött som in i...!

Har halvslummrat på första bästa ställe hela dagen idag, precis som igår.
Någon slags "abstinens" för att jag inte hetsäter och kräks.
Andra symtom är krypningar i ben och stickningar/domningar i armar.

Men jag vägrar ge upp.
Tålamod är inte min starkaste egenskap, så jag måste hitta en taktik.
Så jag säger till mig själv idag:
  "Imorgon är det fredag. Jag får hetsäta på helger.
Inte på vardagar.
Jag får vänta tills imorgon.
Det är bara en dag kvar."

Självklart är mitt slutgiltiga mål att sluta hetsäta och kräkas helt.
Men det blir en för stor utmaning att bara sluta tvärt,
eller att gå i ovisshet och inte veta om det kommer att brista eller bära.
Då kommer jag förmodligen att misslyckas och
 det kommer att få värre följder än om jag har delmål att sträva efter.

Delmål är viktigt. Mål är också viktigt.
Men attnå sina delmål är viktigast, för det är vägen till det stora målet.
 Vägen är ibland viktigare än vinsten. Det är av sina tagna steg man lär sig. Det är vägen dit som räknas.
Det är de dagar som jag klarar av att inte kräkas, som räknas för mig.
Idag är jag inne på min andra dag.
Jag får göra det imorgon, men det behöver inte bli så.
Och idag räknas.