2011-11-25 ? 22:11:37
självmordsbenägen bulimiker
ÅH fy faaasen vad dåligt jag mår för att jag INTE har kräkts, varken igår eller idag!
Jag har inte vägt mig, och jag är stor som ett hus, men det är inte det som är värst. Nej, det v ärsta, det som plågar mig näst intill döds är känslan av skam och oduglighet. ÄCKLIGA människa (jag) som "inte äter" men som egentligen äter som en JÄVLA HÄST!
Folk tror att jag inte äter (för att jag avskyr att äta med folk) och för att jag ju faktiskt gärna går flera dagar utan att äta alls (fastar) MEN så kommer dagarna då jag ÄTER ÄCKLIGA MÄNGDER och spyr kanske 1 av 2-3 gånger av hetsattackerna (min kräkrelfexer trybbas av efter bara en kväll (som iof kan vara flera omgångar)
Och nu mår jag så FRUKTANSVÄRT dåligt att jag känner mig extremt självmordsbenägen. Jag har dock ingen möjlighet att göra något drastiskt här i min lilla hydda, och är alldeles för föraktfull för att våga/förmå mig att ta mig ut (även om jag borde motionera, åtminstone bort ångesten)
Jag vill DÖ, nu. Jag SKÄMS SOM EN GRIS och vill ALKDRIG någonsin att någon ska behöva se mig igen.
Jag har bekänt mig och min problematik nu, något jag ALDRIG någonsin trodde jag skulle göra/klara av. Jag sa att jag inte äter något på någon vecka för att sedan äta och kräkas en hel del under något dygn (i vissa fall fortsätta äta utan att just kräkas) (dock fortfarande motionera eller laxera, även om det inte har samma "effekt" på ångesten)
Jag sa att jag inte äter OCH att jag hetsäter. Vad tror man om mig nu? Jo, att jag inte äter. MEN HALLÅ!!! Fattar ingen nånting eller??? Jag hetsäter ju också!!! Missade ni det?? Nu känner jag mig grymt missförstådd och jävligt skyldig. VARFÖR FÖRSTÅR INGEN när jag väl erkänner eländet!!!
Men okej, om ingen vill lyssna eller förstå så är det okej. Men då vill jag inte höra något tillbak, inte bli missförstådd, misstolkad.
Nu är jag så jäkla känslomässigt upprörd att jag struntar fullkomligt i att jag köpt bra mat (frukt, bär, yoghurt...) till helgen. För jag FÖRTJÄNAR INTE DET när jag är så jävla korkad som inte är tydlig nog.
JAG VILL DÖ och den största anledningen nu är att jag är så fult ätstörd. jag menar vilken normal ätstörd håller på som jag? En sjuk går att försvara, men jag är bara vidrig.
ÅH vilket självhat. Det gör ont, GÖR ONT!!!
Jag ska äta ihjäl mig inatt, växa än mer (om möjligt... då spricker väl väckarna här...) och sedan inte äta eller dricka en droppe tills den stud jag har chansen att dö på riktigt. Jag kommer att vara upptagen hela helgen, ha det där jäkla mötet och bli konfronterad med att jag "inte äter" (och det gör jag ju inte HELLER men som sagt, har ni glömt hetsattackerna???)
HJÄLP. Nej, förresten, ajg begraver mig själv nu. Jag ska gråta och äta hela natten, plågas som en flamberad gris över öppen eld, och lida tills jag (förhoppningsvis snarast) får DÖ.
JÄVLA MAT, JÄVLA KÄNSLOR, JÄVLA ÄTSTÖRNINGAAR!!!!!!!
Jag hatar mig själv,
jag hatar mig själv,
jag vill aldrig mer bli sedd, ihågkommen, ifrågasatt.
Jag vill bara dö,
dö,
dö,
försvinna,
aldrig mer behöva blir påmind om.
DÖD ÅT BULIMI.
2011-11-25 ? 19:16:13
Misslyckad
Ja, så föll jag. Redan nästa dag.
Det har varit en så himla tuff dag idag. Jag har varit ganska avstängd egentligen, rent känslomässigt. Sovit mig igenom lektionerna i skolan. Och samtidigt instinktiv ansträngt mig för att hålla humöret gott inför klasskamraterna.
Min lärare satte sig mitt emot mig och tittade lite osäkert på mig, undrade om uppgiften gick bra. Jag mumlade något till svar i min trötthetsyra. Hon kramade om ena handleden med sin andra hand och tittade än mer mystiskt på mig.
- Har du börjat igen?
Jag såg oförstående ut. Vad mena hon? Jag blickade ner på minvänstra arm som vilade i knät och såg bomulen sticka ut en aning ur tröjärmen. Jag förstod nog vad hon menade. Men vad menade hon med "igen"? Hur kunde hon veta? Hur vågar hon...?
Men så fattade jag ju. Klart att det är uppenbart. Det är så uppenbart, i jämförelse mot vad jag velat intala mig. Folk är inte dumma. Och jag såg skamset ner i knät.
- Jaha... nä.. alltså, det är bara... eller... vad menar du? Jag såg dum och undvikande på henne.
- Skada dig, pratar du med någon om det?
Jag blev så frustrerad. För jag behöver inte prata med någon om det. Jag har gjort vad jag kunnat för att få andra att förstå, och för att underlätta för de runt omrking mig, så gott jag kunnat. Men ingen verkar ha förstått riktigt. Så jag ger liksom upp. Jag vill inte gå igenom det här, inte en gång till. Jag vill inte lura mig själv längre, orkar inte fortsätta intala mig som jag gjort sedan jag var tio - att det blir bättre sen. Jag brukade föreställa mig hur mitt liv skulle se ut några år framöver: jag skulle ha mognat, kommit förbi mörkret, fått kontroll på mitt liv och min tillvaro, ha fått många kompisar, känna lust och glädje, ha energi, vara omtyckt och nöjd med mig själv och andra.
Men jag orkar inte förneka det lngre - det kommer nog aldrig att bli bra. Ska det verkligen hålla på så här? Ska det vara såhär nu? Ska jag verkligen behöva sitta där, när jag är 40, och beklaga mig för att det inte blivit bättre än. Ska jag sitta och känna mig ofullbordad som 70 åring?
Då vet jag inte om det känns värt att genomlida skiten. Så jag bryr mig inte längre om nånting. Det vände snabbt.
När jag lyckats stanna i skolan, trots allt, tills dagen var över, så gick jag för att prata med min lärare, en annan lärare än på förmiddagen, ang ett prov. Jag tog honom åt sidan och frågade om dethär mötet som ska hållas, ang mig, kunde avslås. "Ta bort det!" skrek jag hejdlöst inombords, men höll mig i skinnet inför honom.
Han verkade bestämd med att det inte gick, att mötet var fullt nödvändigt. Innerst inne ville jag förklara att det inte är viktigt längre, jag kommer nog ändå inte att ta mig igenom julen och nyår. Jag kanske aldrig kommer tillbaka efter jullovet. Jag tror att min ork är slut, totalt, på riktigt. Varför lägga energi på mig? Jag ska ju förmodligen ändå dö snart.
Samvetet plågade mig under samtalet. Jag ville bara springa iväg, bort, bort från honom och skolan, elever och lärare, världen och staden. Bort, förevigt.
Jag är så trött jämt. Och orkar inte känna efter längre. Jag vill bara sova igenom mitt patetiska liv, så varför inte få somna in för gott då?
På vägen ut från klassrummet, hem, fastnade jag. Jag kom aldrig längre än till entren. Jag stannade upp mellan två glasdörrar och insåg snabbt att jag måste försöka röra mig vidare, för att inte fastna totalt. Paniken steg eftersom jag kände mig så stressad över att hinna iväg, utom synhåll för skolan och människorna. Men min kropp var som förstenad.
Två äldre killar kom förbi, och jag stod som fastklistrad, även med blicken framåt, som paralyserad. Jag såg ut att ha fastnat i tiden, men inom mig fortsatte allt att fortgå i stressad takt. Jag ropade på människorna som passerade mig utan att lägga märke till mig.
Jag måste bara ha sett läskigt skum ut.
En av killarna stannade upp bakom mig och gick tillbaka till mig, såg på mig och tilltalade mig.
- Mår du bra?
Jag lyckades bryta och kunde äntligen röra mig igen.
- Ja, jag är okej...
Jag fortsatte ut genom dörren, vacklande och långsam. Jag ville springa, men kunde inte. Någonting tryckte på. Allt var så jobbigt. Mötet, skolan, lärarna, klasskamraterna, mina föräldrar som kommer på besök, min bortbjudan i helgen, jul, nyår, mitt liv, min framtid, min dödsönskan..... allt bara föll över mig och jag ville inte känna.
Rusade panikslagen in på toaletten, stängde om mig, låste dubbellåset och sjönk ihop mot väggen. Lät huvudet dunka i kaklet, handen kramade om mössan. Golvet var kallt och tog emot mig hårt. Jag hade svårt för att gråta, men tårarna föll ändå. Det var skönt att få gråta utan att behöva känna onödigt mycket smärta för en gångs skull. Jag skrek ljudlöst och små tjut ekade mot kaklet. Utanför hördes skåp och tjattrande elever. Jag skrek förtvivlat på hjälp, men inget hördes. Jag var hemlig, undangömd, förlorad... på väg att dö.
Jag satt på toalettgolvet tills tiden runnit ur mig och energin låg som en svettpöl under mig. Rörelsesensorn dödförklarade mig och släckte ljuset för mig, jag brydde mig inte. Mörkret omfamnade mig, jag omgavs av likgiltighet. Nu stämde det någorlunda överense. Händerna blev näst intill lila av köld, medan de vilade på golvet bredvid min ihoptryckta kropp.
"Hjälp mig, jag fryser ihjäl. Det är så kallt och mörkt här, här inne." Jag knöt handen och lade den mot bröstet. "Jag fryser ihjäl här inne!"
Fanns det någon som kunde rädda mig? Fanns de tnågon jag kunde gå till, springa efter, ringa till, ropa på? Nej. Jag får hantera dethär själv. Som alla andra hanterar sina liv, sina stunder, sin ängslan. Varför klarar inte jag av min?
Golvet fick olika lutning och min kropp försvann utom min kännedom. Jag kunde inte längre urskilja kroppsdelar utan hade bara en stor tung massa under huvudet. Trots att jag insåg att jag skulle behöva resa mig upp, bryta det här och gå hem, så kunde jag inte förmå mig att röra mig. Allt stod stilla utanför mina tankar.
Kroppen fortsatte vara avdomnad och golvet fick olika upphöjningar, overkligheten skrämde mig och jag lade mig matt på golvet med ryggsäcken som huvudkudde. Kramade krampaktigt om mössan i handen.
Ja, en tuff dag. När det mörknat ute och de flesta elever hunnit hem, kom jag ut, levande. Jag cyklade till ICA och köpte julmust till helgen.
Jag var så frusen och trött, och kände mig alldeles förstörd och söndertrasad av världen.
Så jag kunde inte hålla mig, orkade inte tänka klart, orkade inte vara förnuftig eller tänka rationellt. Jag bara handlade efter impuls.
Jag gick runt på ICA och ville helst bara försvinna. Alla gick runt och julhandlade inför första advent, barnfamiljer vart man än såg, små söta tanter och stökiga ungdomar. ALla var upptagna med sitt. Ändå fick jag för mig att alla tittade konstigt på mig för att undra om jag var riktigt klok: "Vad gör hon här? Fattar hon inte att hon inte är värd att kosta på sig något? Att hon borde stänga in sig någonstans, hon är inte värd något här. Vad tänker hon med? Hon är visst dummare än hon ser ut..."
Nu har jag hetsätit/tröstätit en hel burk pepparkakor, 1L glass och massa soyamjölk.
Varför ska det alltid spåra ur när jag som minst klarar av det? Det här var det sista jag behöver (konstaterar jag efter hetsens lugnande effekt och inpå ångestens småtimmar)
Vadfan. Det känns så värdelöst. Jag orkar inte hålla ut längre.
Och så sitter jag här och tror att jag kan vara positiv... jaja. Misslyckande måste få finnas, för att kunna urskilja det lyckade undantagen! Kom ihåg det, fina!
Nu ska jag försöka få ur mig det igen, jag hoppas för guds skull att det går (är ju fortfarande öm och sårig och avslagen i halsen/munnen) För jag orkar inte riiktigt med konsekventa ångeststraff just nu. Jag är för svag idag.
2011-11-24 ? 02:15:07
panik p.g.a. siffror
Jag vaknade och kände mig något friskare från halsinflamationen. Inte riktigt lika svullen.
Ställde mig på vågen, som varje morgon.
Paniken blev överväldigande. Upp ett kg. Jag har gått upp ett helt kg, TIO GRAM på ETT DYGN. Ajajaj, lika illa varje gång. Jag faller lika illa varje gång numren inte ser bra ut i mina ögon. 66.4 kg. Inte bra. Igår var det 65.4. Hur gick det till?
Aldrig mer LCHF försök, aldrig! Det hjälpte inte alls mot hetssuget...
Vad gör jag nu? Vad fasen gör jag nu då?
Jo, jag trycker i mig glass. Det är precis vad jag gör. Som om jag tror att det skule hjälpa mig. Men det är min lösning. Tröstäta är alltid min lösning. Jag vill inte. Men jag måste. Att äta blir en tvångstanke. Orkar inte med abstinensen. Orkar inte kämpa emot, inte nu, såhär på morgonen. Och nu är dagen "förstörd" så nu kan den få fortsättta som värst, det är ju ändå lönlöst att ens försöka ändra på vanan.
Äckliga, äckliga jag! Varför?
2011-11-21 ? 02:39:00
Blinkande röd lampa
Den röda varningslampan blinkar rött, jag är så vilseledd och spänd just nu. Spänd och rädd för hur kvällen/natten kan komma att eskalera om jag inte lyckas hålla mig på stigen.
Trött, men allt för rastlös. mat, mat, mat. Försöker studera, plugga, gör något vettigt, koncentrera mig på något konstruktivt hetsäta, hetsäta, hetsäta. Ciirkulerar oroligt och försöker fokusera på känslorna som vill ta över, mat, mat, mat.
Rädda mig, någon!..... ?
2011-11-14 ? 02:31:00
Svindlande känsla - när kommer den där förbannade kolappsen som jag bara går runt och väntar på?
Jag hamnade på golvet i min lilla klaoustofobiska dusch igår, en tredje gång, för att häva ur mig ännu en omgång. Min hals svider, har fått bitsår mellan långfinger och ringfinger och mår allmänt illa. Men nu är det vardag, koncentrationen ska falla på skola och överlevnad - te... vatten...sova.. ångest... härlig vecka det kommer bli.
Dessutom har jag en förmåga att glömma bort allt nuförtiden. Gamla vanor och rutioner till och med. Och om jag bestämmer ett möte så kommer jag på att jag gjort det, dagen efter. Vad säger jag då? "Hej, jag låg hemma och hade helt glömt bort dig/evenemanget"
Trevligt liv man har?
Svimfärdig och yr utan att ens behöva ställa mig upp. Herregud, hur ska jag orka ta mig till skolan imon?
Å andra sidan spelar det ingen roll. För jag har inte pluggat och utfört de uppgifter jag ska. Kan inte fokusera. Kan inte tänka klart. Allt jag tänker på är ångest och att äta/inte äta.
Men jag måste till skolan imon. För jag har tiden hos skolsyster. Ska jag våga säga något? Ska jag chansa på att hon kan hjälpa mig?
Men vad kan hon göra... och vad hon nu än skulle råda mig att göra, så är jag för svag för att orka göra det nu iaf. Så allt är ganska meningslöst.
Ganska rejält hopplöst faktiskt. Shit, vad gör man alltså....?
2011-11-13 ? 02:29:00
Hjälp
Jag stannar upp på vägen ut från badrummet till köket. Duschen droppar fortfarade och vattenkokaren hörs bubbla längre bort. Min värld snurrar vid varje steg jag tar mig för och varje rörelse jag förmår mig att göra. Och så undrar jag matt hur jag ska orka..
"Jag vet inte om jag vill vara med mer"
Uttalandet är högt och tydligt. Men ingen finns här för gehör. Jag är utlämnad åt mig själv och mitt monstet.
När jag går bland varorna på ICA, smyger mellan gångarna, skyndar mig förbi hyllorna och tassar omrking bland alla mina medmänniskor, så mimar jag ut till världen. För jag skriker, jag skriker och önskar att någon hörde.
"HJÄLP!"
"Om tanten där borta vid frysdisken bara vände sig om, och råkade möta min blick, skulle hon genomskåda mig då? Om mannen därborta med barnvagnen, vid kexen, skulle råka backa på mig och se på mig, skulle han förstå mig?
"Hjälp mig, snälla nån, stoppa mig, hindra mig, ta mig, hjälp mig, snälla..."
Jag går runt och skriker innuti. Alla andra springer förbi mig utanför och är fullt upptagna med sina bestyr.
"Jag vet inte om jag vill vara med längre"
2011-11-07 ? 02:26:00
Dö
Jag orkar inte med mitt liv. Inte om det ska avara såhär!
Jag bara sover och äter. Fast jag kan aldrig sova, såjag bara går runt och är dåsig överallt.
Ingen tror att jag äter, men sanningen är att det är det enda jag sysselsätter mig med, tvångsmässigt.
Pengarna flyger iväg... ångeeest.
Jag kan inte ta en tugga av något inför publik, granskande blickar, okända som kända människor. Jag kan int ens njuta av ett socialt sammanhang/tillställning med vänner utan att få mega ångest och tvingas dra mig ur/bort/gå hem.
Jag har gått upp i vikt. Och jag är fulast i hela världen. Svullen, stor, fet, finnig, blek, smutsig...
Jag kan inte stå för vem jag är eller vad jag gör. Jag står inte ut med att vara instängd i min hemska kropp. Jag orkar inte med mitt beteende. Att ständigt smyga och smussla med mat/godis, att hela tiden skämmas, att alltid behöva gå igenom samma procedur varje dag, vecka efter vecka, år efter år....
"Det här är sista gången jag mår såhär dåligt, sista gången jag är så här äcklig, nu börjar jag om - på riktigt."
Sanningen är den att jag inte orkar anstränga mig längre. Och jag är inte värd någonting längre. Jag är dömd. Jag har verkliogen skaffat mig en dödslängtan igen. Jag är inne i en sån där hemsk period, och även om jag vet att det kanske är en period på något år, så vet jag att den kommer att komma åter ytterligare något år senare. Och jag är så trött på det.
Nu vill jag inte fortsätta såhär mer. Och jag vågar inte för något i hela världen avslöja mig för mina medmänniskor här i närheten av mig, aldrig i livet. Hellre dör jag. ALltså, min enda utväg är att dö ifrån skiten.
Ni andra har ett liv värt att leva, vänner värda att kämpa för, ni är värda allt! Men jag är misslyckad och dödsdömd. Och jag står inte ut med föraktet längre. Jag orkar inget mer. Jag vill ge upp på riktigt.
Jag vet inte om jag kommer orka uppdatera igen, men tills nästa gång så önskar jag er en fin kväll iaf. Kom ihåg NI är BRA! och FINA!!! Ni har massor att kämpa för och ni kommer att lyckas.
2011-11-04 ? 02:26:00
verklig ångest i overklighetskänslorna
Jag somnar lite här och var. Vaknar med lock för öronen, eller något. Något som stänger in mig. Alla ljud är långt borta. När jag reser mig snurrar hela min värld. Hela min värld omfattar ungefär två meter bort, med mig som utgångsläge. Jag är en blinkande ståndpunkt, osäker och ogaranterad. Jag är bara halvt med. Jag kan bara ses ibland.
Och jag äter, för att det bara måste vara så. En jäkla massa... Och jag gör det, trots att det smakar skit. Trots att jag mår illa. Men jag kan inte få upp det. Jag vet att det finns mycket att hämta upp, men jag kan inte ta tag i det. Kan inte förmå mig att ta mig varken tid eller energi.
Jag är en äcklig klump. En osammanhängande massa med tung, blöt, vikt. Den där tvätten som ingen vill kännas vid, som ingen orkar bära ut för att tvätta. Jag är borträknad. Man räknar inte med mig längre.
Jag måste överleva den här helgen, min kompis kommer ju. Frågan är hur. Än så länge kan jag ligga hopkrupen på mitt golv och gråta hejdlöst, men det kommer jag inte att kunna de kommande dagarna. Men sen, när hon gett sig av, då kan jag börja fundera på om jag verkligen passar in i den här världen, om jag är tagen för given. Är jag inte det, så behöver jag inte vara med mer. Då kan jag ge mig iväg, bort, ut...jag måste bara orka fundera på hur isf... allt är jobbigt nu. Varenda rörelse, varenda replik, varenda reaktion, och varje steg, tar emot.
Det tar emot.
2011-11-04 ? 02:25:00
avdomnde, ryckande, kroppsdelar...
Hej! Jag vet inte om det kan bli vettiga rader nu, men jag skriver ändå.
Det var tre - fyra dagar sedan jag hetsåt (åt ö.h.t.) sist. Jag är inte hungrig, inte ens sugen. Just därför tänkte jag idag (ska få besök av kompis i helgen) att "Ja, men, jag måste ju göra det en sista gång, som ett avslut liksom... bara för att bli säker å att det är sista gången liksom. Sen är det ju kört, som tur är."
Så: trots att jag var för trött för att egentligen orka bry mig, och att jag var lätt illamående från början och inte hungrig eller sugen alls, så kände jag behovet av att distrahera mig.
NU känner jag att det börjar bli sjukt på riktigt. Att äta blir so en tvångstanke för mig...
Jag mådde illa innan, under och efter akten. Och kräkas gick inte bra. Jag får perioder då jag är "immun" och kräkreflexen svarar inte bra alls. PANIK. MEN: jag orkar inte bry mig.
Jag är så fruktansvärt trött, sover ingenting. Jo, jag sover ibland på eftermiddagen, om jag absolut inte kan hålla mig vaken. Annars försöker jag hålla mig vaken för att kunna somna på kvällen - men det går givetvis inte!
Jag orkar inte tvätta, inte diska, inte städa, inte gå längre än till skolan (och knappt det)
Imorgon ska jag sjukanmäla mig från skolan för att kunna "ta igen" sömnbristen inför helgen då min energikrävande vän kommer på besök - jag orkar inte! Och så var det ju det där med att orka städa... jag vill/borde/måste göra det, det är smulor överallt från mina hetsätningar... hemskt.
Och så försöker jag inbilla mig att det kanske är bra, bra att inte kräkas, att det kanske skulle hindra mig från att återuppta mitt snurrande hjul... men hur naiv får man vara? Det är förresten lite ironiskt. Jag har proppat i mig ett kaloriintag, som en normal människa förmodligen skulle ha fått i sig under en vecka, på två timmar! Alltså, jag har lyckats koncumera samma energi under två fjuttiga timmar, som en vettig människa samlar ihop på knappt en vecka - det är sjukt!
Klockan är mycket, jag är DÖDSTRÖTT och yr, mår FÖRJÄVLIGT när jag inte får spy och är uppsvullen som en valross! - jag menar det verkligen, VERKLIGEN, ni skulle dö om ni såg mig nu... :(
2011-10-28 ? 02:17:00
tvärvändning
Det såg lite ljusare ut. Jag hade äntligen fått ett uttrymme till andrum.
Ångesten hade äntligen släppt lite, för första gången på flera dagar.
Då dök tanken upp, redan efter fem minuter i "dagens sköna ljus" som förde mig tillbaka till skuggornas rike.
"jag åker ju hem imon. Så jag kan lika gärna äta upp mig till dess, när jag ändå är här. Det spelar ändå ingen roll. Och jag har inte ätit så mycket idag, det är okej. Och jag kan ändå inte slippa undan, vem försöker jag lura?"
Ja, ni ser ju själva. Jag är så dum. Det är något i mig som verkligen vill jobba mot mig.
Finns det hopp för såna som jag? Förresten, "såna"? finns det ens fler än jag i den här världen?
