verklig ångest i overklighetskänslorna
Jag somnar lite här och var. Vaknar med lock för öronen, eller något. Något som stänger in mig. Alla ljud är långt borta. När jag reser mig snurrar hela min värld. Hela min värld omfattar ungefär två meter bort, med mig som utgångsläge. Jag är en blinkande ståndpunkt, osäker och ogaranterad. Jag är bara halvt med. Jag kan bara ses ibland.
Och jag äter, för att det bara måste vara så. En jäkla massa... Och jag gör det, trots att det smakar skit. Trots att jag mår illa. Men jag kan inte få upp det. Jag vet att det finns mycket att hämta upp, men jag kan inte ta tag i det. Kan inte förmå mig att ta mig varken tid eller energi.
Jag är en äcklig klump. En osammanhängande massa med tung, blöt, vikt. Den där tvätten som ingen vill kännas vid, som ingen orkar bära ut för att tvätta. Jag är borträknad. Man räknar inte med mig längre.
Jag måste överleva den här helgen, min kompis kommer ju. Frågan är hur. Än så länge kan jag ligga hopkrupen på mitt golv och gråta hejdlöst, men det kommer jag inte att kunna de kommande dagarna. Men sen, när hon gett sig av, då kan jag börja fundera på om jag verkligen passar in i den här världen, om jag är tagen för given. Är jag inte det, så behöver jag inte vara med mer. Då kan jag ge mig iväg, bort, ut...jag måste bara orka fundera på hur isf... allt är jobbigt nu. Varenda rörelse, varenda replik, varenda reaktion, och varje steg, tar emot.
Det tar emot.
