Bulimi i hemlighet

Det har varit en så himla tuff dag idag. Jag har varit ganska avstängd egentligen, rent känslomässigt. Sovit mig igenom lektionerna i skolan. Och samtidigt instinktiv ansträngt mig för att hålla humöret gott inför klasskamraterna.

Min lärare satte sig mitt emot mig och tittade lite osäkert på mig, undrade om uppgiften gick bra. Jag mumlade något till svar i min trötthetsyra. Hon kramade om ena handleden med sin andra hand och tittade än mer mystiskt på mig.

- Har du börjat igen?

Jag såg oförstående ut. Vad mena hon? Jag blickade ner på minvänstra arm som vilade i knät och såg bomulen sticka ut en aning ur tröjärmen. Jag förstod nog vad hon menade. Men vad menade hon med "igen"? Hur kunde hon veta? Hur vågar hon...?

Men så fattade jag ju. Klart att det är uppenbart. Det är så uppenbart, i jämförelse mot vad jag velat intala mig. Folk är inte dumma. Och jag såg skamset ner i knät.

- Jaha... nä.. alltså, det är bara... eller... vad menar du? Jag såg dum och undvikande på henne.

- Skada dig, pratar du med någon om det?

Jag blev så frustrerad. För jag behöver inte prata med någon om det. Jag har gjort vad jag kunnat för att få andra att förstå, och för att underlätta för de runt omrking mig, så gott jag kunnat. Men ingen verkar ha förstått riktigt. Så jag ger liksom upp. Jag vill inte gå igenom det här, inte en gång till. Jag vill inte lura mig själv längre, orkar inte fortsätta intala mig som jag gjort sedan jag var tio - att det blir bättre sen. Jag brukade föreställa mig hur mitt liv skulle se ut några år framöver: jag skulle ha mognat, kommit förbi mörkret, fått kontroll på mitt liv och min tillvaro, ha fått många kompisar, känna lust och glädje, ha energi, vara omtyckt och nöjd med mig själv och andra.

Men jag orkar inte förneka det lngre - det kommer nog aldrig att bli bra. Ska det verkligen hålla på så här? Ska det vara såhär nu? Ska jag verkligen behöva sitta där, när jag är 40, och beklaga mig för att det inte blivit bättre än. Ska jag sitta och känna mig ofullbordad som 70 åring?

Då vet jag inte om det känns värt att genomlida skiten. Så jag bryr mig inte längre om nånting. Det vände snabbt.

När jag lyckats stanna i skolan, trots allt, tills dagen var över, så gick jag för att prata med min lärare, en annan lärare än på förmiddagen, ang ett prov. Jag tog honom åt sidan och frågade om dethär mötet som ska hållas, ang mig, kunde avslås. "Ta bort det!" skrek jag hejdlöst inombords, men höll mig i skinnet inför honom.

Han verkade bestämd med att det inte gick, att mötet var fullt nödvändigt. Innerst inne ville jag förklara att det inte är viktigt längre, jag kommer nog ändå inte att ta mig igenom julen och nyår. Jag kanske aldrig kommer tillbaka efter jullovet. Jag tror att min ork är slut, totalt, på riktigt. Varför lägga energi på mig? Jag ska ju förmodligen ändå dö snart.

Samvetet plågade mig under samtalet. Jag ville bara springa iväg, bort, bort från honom och skolan, elever och lärare, världen och staden. Bort, förevigt.

Jag är så trött jämt. Och orkar inte känna efter längre. Jag vill bara sova igenom mitt patetiska liv, så varför inte få somna in för gott då?

På vägen ut från klassrummet, hem, fastnade jag. Jag kom aldrig längre än till entren. Jag stannade upp mellan två glasdörrar och insåg snabbt att jag måste försöka röra mig vidare, för att inte fastna totalt. Paniken steg eftersom jag kände mig så stressad över att hinna iväg, utom synhåll för skolan och människorna. Men min kropp var som förstenad.

Två äldre killar kom förbi, och jag stod som fastklistrad, även med blicken framåt, som paralyserad. Jag såg ut att ha fastnat i tiden, men inom mig fortsatte allt att fortgå i stressad takt. Jag ropade på människorna som passerade mig utan att lägga märke till mig.

Jag måste bara ha sett läskigt skum ut.

En av killarna stannade upp bakom mig och gick tillbaka till mig, såg på mig och tilltalade mig.

- Mår du bra?

Jag lyckades bryta och kunde äntligen röra mig igen.

- Ja, jag är okej...

Jag fortsatte ut genom dörren, vacklande och långsam. Jag ville springa, men kunde inte. Någonting tryckte på. Allt var så jobbigt. Mötet, skolan, lärarna, klasskamraterna, mina föräldrar som kommer på besök, min bortbjudan i helgen, jul, nyår, mitt liv, min framtid, min dödsönskan..... allt bara föll över mig och jag ville inte känna.

Rusade panikslagen in på toaletten, stängde om mig, låste dubbellåset och sjönk ihop mot väggen. Lät huvudet dunka i kaklet, handen kramade om mössan. Golvet var kallt och tog emot mig hårt. Jag hade svårt för att gråta, men tårarna föll ändå. Det var skönt att få gråta utan att behöva känna onödigt mycket smärta för en gångs skull. Jag skrek ljudlöst och små tjut ekade mot kaklet. Utanför hördes skåp och tjattrande elever. Jag skrek förtvivlat på hjälp, men inget hördes. Jag var hemlig, undangömd, förlorad... på väg att dö.

Jag satt på toalettgolvet tills tiden runnit ur mig och energin låg som en svettpöl under mig. Rörelsesensorn dödförklarade mig och släckte ljuset för mig, jag brydde mig inte. Mörkret omfamnade mig, jag omgavs av likgiltighet. Nu stämde det någorlunda överense. Händerna blev näst intill lila av köld, medan de vilade på golvet bredvid min ihoptryckta kropp.

"Hjälp mig, jag fryser ihjäl. Det är så kallt och mörkt här, här inne." Jag knöt handen och lade den mot bröstet. "Jag fryser ihjäl här inne!"

Fanns det någon som kunde rädda mig? Fanns de tnågon jag kunde gå till, springa efter, ringa till, ropa på? Nej. Jag får hantera dethär själv. Som alla andra hanterar sina liv, sina stunder, sin ängslan. Varför klarar inte jag av min?

Golvet fick olika lutning och min kropp försvann utom min kännedom. Jag kunde inte längre urskilja kroppsdelar utan hade bara en stor tung massa under huvudet. Trots att jag insåg att jag skulle behöva resa mig upp, bryta det här och gå hem, så kunde jag inte förmå mig att röra mig. Allt stod stilla utanför mina tankar.

Kroppen fortsatte vara avdomnad och golvet fick olika upphöjningar, overkligheten skrämde mig och jag lade mig matt på golvet med ryggsäcken som huvudkudde. Kramade krampaktigt om mössan i handen.

Ja, en tuff dag. När det mörknat ute och de flesta elever hunnit hem, kom jag ut, levande. Jag cyklade till ICA och köpte julmust till helgen.

Jag var så frusen och trött, och kände mig alldeles förstörd och söndertrasad av världen.

Så jag kunde inte hålla mig, orkade inte tänka klart, orkade inte vara förnuftig eller tänka rationellt. Jag bara handlade efter impuls.

Jag gick runt på ICA och ville helst bara försvinna. Alla gick runt och julhandlade inför första advent, barnfamiljer vart man än såg, små söta tanter och stökiga ungdomar. ALla var upptagna med sitt. Ändå fick jag för mig att alla tittade konstigt på mig för att undra om jag var riktigt klok: "Vad gör hon här? Fattar hon inte att hon inte är värd att kosta på sig något? Att hon borde stänga in sig någonstans, hon är inte värd något här. Vad tänker hon med? Hon är visst dummare än hon ser ut..."

Nu har jag hetsätit/tröstätit en hel burk pepparkakor, 1L glass och massa soyamjölk.

Varför ska det alltid spåra ur när jag som minst klarar av det? Det här var det sista jag behöver (konstaterar jag efter hetsens lugnande effekt och inpå ångestens småtimmar)

Och så sitter jag här och tror att jag kan vara positiv... jaja. Misslyckande måste få finnas, för att kunna urskilja det lyckade undantagen! Kom ihåg det, fina!