Hjälp
Jag stannar upp på vägen ut från badrummet till köket. Duschen droppar fortfarade och vattenkokaren hörs bubbla längre bort. Min värld snurrar vid varje steg jag tar mig för och varje rörelse jag förmår mig att göra. Och så undrar jag matt hur jag ska orka..
"Jag vet inte om jag vill vara med mer"
Uttalandet är högt och tydligt. Men ingen finns här för gehör. Jag är utlämnad åt mig själv och mitt monstet.
När jag går bland varorna på ICA, smyger mellan gångarna, skyndar mig förbi hyllorna och tassar omrking bland alla mina medmänniskor, så mimar jag ut till världen. För jag skriker, jag skriker och önskar att någon hörde.
"HJÄLP!"
"Om tanten där borta vid frysdisken bara vände sig om, och råkade möta min blick, skulle hon genomskåda mig då? Om mannen därborta med barnvagnen, vid kexen, skulle råka backa på mig och se på mig, skulle han förstå mig?
"Hjälp mig, snälla nån, stoppa mig, hindra mig, ta mig, hjälp mig, snälla..."
Jag går runt och skriker innuti. Alla andra springer förbi mig utanför och är fullt upptagna med sina bestyr.
"Jag vet inte om jag vill vara med längre"
