Potatisgratäng - Landstingsklassiker
Hur kan jag bli så trött, när jag börjar äta? Kanske slår tröttheten till först nu, när jag "stannar upp" i allt.
Annars är det svårt, det enda att stimulera sig med här - är mat. Och det känns ju friskt. Men det är vad vi väntar hela tiden på här - nästa måltid.
Man kan inte göra så mycket annat, på ett sånt här ställe.
Nyss var vi dock ute på en promenad, hela gänget nästan. Och jag trodde att jag skulle svimma.
Men nu är vi tillbaka, till Lunch. Kassler.
Jag klarar inte att äta kassler, det går bara inte!
Och potatisgratäng har jag fått de senaste dagarna.
Det är Landstingets favorit. Potatis till allt. Nåväl, potatis går la an, men gratäng med gräddiga såser och gummiga ostlager, nej, nej... Åh, varför?
Jag vill HEM!
Väntar på att få besked om permis, isåfall i ett par timmar.
Ha en fin helgdag! Kämpa på, tillsammans klarar vi det!
Och Tack Pandis för ditt stöd, du gör mig alldeles matt av förundran.
Du är underbar!
Otrösterlig
Nu ska jag försöka ta tag i någotsom aldrig blir av.
Rita.
Ska försöka skapa något tillräckligt fint till mina fina lärare, som är helt fantastiska för mig.
Risken är bara att jag börjar, inte blir nöjd, och inte vågar försöka igen, och missar själva poängen.
Mycket märkligt
Oj, en så konstig dag.
Blir jobbigt att komma tillbaka till psykologen imorgon..
Vet inte vad jag ska göra av mig själv
Jag vill inte leva ett sånt här liv, minneslöst, tröstlöst och på ständig flykt.
.
Obehaglig dag det lev..
Äh, Fan, jag fixar inte dethär.
"Jag skulle förstå om du ändrade dig, och vände om"
jag hetsåt igår. Det bara blev så. Jag var ledsen. Min metod, jag funkar så. Behvde få kräkas, tyckte jag, kände jag.
Nu är jag inte hungrig, och vill inte ens försöka få i mig något som påminner mig om misslyckandet igår. Jag har förstört all association, och min önskade relation, till mat. Den är inte längre ömsesidig, sedan år.
Jag vill bara gräva ned mig idag.. inte finnas alls
God Morgon
Jag kan höra det på hennes steg..
Jag var där i tid. För en gångs skull. Satt i ett lite obekvämt väntrum, jag gillade det inte alls. Väntade. Jag blev plötsligt väldigt osäker.
Ut ur en av dörrarna, kom plötsligt en tjej. Och jag fick ett trevligt "Hej A", som om någon sett mig på ICA, och gått förbi i all vardagshast..
Hur naturligt som helst. Bara med den lilla dtaljen att jag satt som en hopsjunken igelkott på stolen i väntrummet på en ätstörningsenhet.
Jag tyckte mig påminnas om M. "M" gick i min paralellklass i grundskolan, och har haft ätstörningar sedan flera år, förmodar jag, eftersom hon hade märkbara problem redan då, i högstadiet. Jag märkte det tidigt, kanske för att jag själv var inne i det med ena foten, och nosade lockad på allt man kan relatera till i detta tillstånd.
Ju mer tiden gick, desto mer villig blev jag att smita därifrån. Bara gå, strunta i det helt och hållet. Och när jag nästans rest mig upp, för att slippa upproret i mig, och var på språng att fly, då kom hon i sista stund. Det skrek inom mig:
- Jag är räddad! Ta med mig nu och gör mig lite helare!
- Fan, jag är dömd! Vad har jag gjort?
Kluvet, med andra ord.
Kvinnan jag träffade verkade vettig, och jag var så ärlig jag kunde. Faktiskt. Jag är trött på alla lögner, allt tassande och tisslande... Jag vill börja någonstans, och det gör jag nu.
Hon föreslog någon slags dagvårdsverksamhet, där man är som skoldagar ungefär. Hon sade att man kan fuskbörja lite, om det känns bråttom. Jag blev lite tveksam.
Jag känner mig på sätt och vis väldigt desperat. Jag går runt här om dagarna och hade inte varit sammanhållen om inte någon, som faktiskt bryr sig, hade hållit mig i sin kupade hand. Jag orkar inte en dag till. Jag vet att jag måste börja, och jag vill göra det så fort som möjligt. Men. Jag är ju så rädd, samtidigt. Så väldigt osäker, och rädd.
Tänk om det inte blir bättre? Tänk om det inte funkar? Tänk om inte ens experter kan fixa mig?
Och vad gör jag sen då? Vad gör jag när jag inte har allt ätstört att tänka på?
Vad ska jag lägga tiden på, om jag inte lägger den på att vara destruktiv?
Vem ska jag lägga energi på att tycka om, när jag inte har någon att ständigt straffa och läxa upp?
Vad är jag, när det inte längre finns något i mig som vill röra om? Vad gör jag då? Vem blir jag då? Hur förvaltar jag det sunda då? Jag kommer att vara ensam, även på den andra, omtalade, sidan av planen.
Jag är rädd för att hamna förtvivlad mitt bland alla, och upptäcka med besvikelse, att ingenting hjälpte. Trots allt jag försökte med, trots alla krafter jag investerade med. Rädd för hopplösheten. Men den slipper jag ju inte undan så länge jag har det som jag har haft det länge nu, och fortfarande har det.
"Du kanske bär på en massa saker, jag förstår en lite del"
Helgen har varit så jobbig. Jag börjar faktiskt tappa tron på att det kan bli bra, att jag någonsin kommer att bi en sund och frisk människa.
Jag vill kunna känna mig fri. Kunna ta en glass när jag vill, hur jag vill. Inte känna mig begränsad av tider, livsmedel, kompensation, uträkningar och ångest. Jag så gärna kunna bygga upp en trygg tillvaro, med vänner och människor runt mig. Våga gå ut, våga göra saker. Orka stå ut med mig själv. Orka älska andra.
Men det känns allt för svårt. Helt omöjligt, till och med. Jag är så ledsen över att behöva säga det, men kanske borde jag kasta in handduken, och sluta slita ut omgivningens krafter. För väntan är så lång och krävande, även för dem. Väntan på det bättre, det lite lättare.
Imorgon ska jag på första bedömningsmöte, och jag ska kräla dit och ynkligt, men märkbart, gnälla efter hjälp. Jag ska lägga fram allt förakt, alla rädslor, all frustration och alla mina smärtande sanningar, på bordet för den där kvinnan jag ska träffa. Och jag ska lägga av mig precis allt, satsa hela min förmögenhet av sista krafter. Och bara underhålla mina förväntningar på att någon har en lösning, en räddning för mig.
Jag är för svag för att kämpa nu. Jag är uttömd på motivation och till och med viljan. Snart har jag inte ens viljan att finnas kvar. Och då är det för illa.
Så odjuret isolerar sig, svält eller kräkas, det är återigen villkoren för att överleva. 
"Det har regnat hela sommarn, och jag känner med det"
Avslöjad?
Nu tror du säkert att jag hoppas
på nåt som aldrig ska bli av
men jag har aldrig lyssnat när du lovat
aldrig ställt några krav
- Melissa Horn
Kan jag inte bara få trycka på stop?
Eller åtminstone få spola över den här biten av mitt liv. Jag struntar i tiden jag hade förlorat, erfarenheterna jag hade sluppit, jag vill bara inte vara i det här nåmer.. :(
Att kräkas är min drog
JAG MÅR SÅ DÅLIGT! Jag vill hetsäta och krääkaas!
Första spyfria dagen, på en vecka, idag. Jag skakar som ett asplöv. Kan inte andas. Ryckningar i ben. Det är läskigt hur abstinens kan te sig kroppsligt...
Hela kroppen är svullen. Jag har gått upp i vikt. Munnen är full av sår, både invändigt och utvändigt. Tänderna gör ont, ilar och är gula. Jag är fulare än någonsin.
Jag vill inte leva, jag vill dö. Jag förtjänar inget annat än att ta livet av mig. Förstår någon min ångest? Jag kläms mellan två järnplattor. Det gör så jävla ont, så jääävla fucking helvetes ONT! HÖR NI???
ätstörningar innebär rädslor, som kanske ingen varken kan förstå eller förklara, som inte varit i det själv
Jag menar, visst är sommaren snart här. Men jag känner mig så ensam, och kan redan ana hur den kommer att se ut. Som de senaste? Förra sommaren handlade allt om att äta så få och väl utvalda, nyttiga kalorier som möjligt, och träna och kompensera så utförligt som det bara går. Förr-förra sommaren handlade det snarare om att sitta instängd bakom rullgardinen och hetsäta, utan ork till att ens försöka må bättre.
Ständigt denna rädsla. Jag har sån genomgripande fobi.
Fobi och rädsla för maten, och vad den gör med mig.
Fobi och rädsla för vikten, och risken att öka.
Fobi och rädsla för kroppen som aldrig känns bekväm eller ser okej ut.
Fobi och rädsla för prestationen, som ju aldrig är tillräckligt bra.
Fobi och rädsla för siffror, som måste överrensestämma med min planering, vad gäller vikt, kalorier, förbränning o.s.v.
Väga maten, väga kroppen, mäta mängden på maten, mäta mängden fett på kroppen, motionera för att förbränna, träna för att bygga, förebygga gott mående, förhindra sämre mående. Fysisk aktivitet och psykisk aktivitet. Sunda vanor och tvångsmässigt okompenserande. Rädsla och förakt. Självhat och självkritik.
Idag åt jag yoghurt till frukost. Trots att det tog emot. Cyklade in till stan, besökte läkaren för att få ångestdämpande och stämningshöjande utskrivet att fly med. Blev "itvingad" en knäckemacka med smör på, till lunch. Och ett äpple. Men ingen förstår riktigt min rädsla. Jag är faktiskt riktigt rädd. Rädd för vad som kommer att hända när jag tuggar i mig det där, som någon annan vill kontrollera att jag får i mig. Som inte jag kan bestämma riktigt över, utan att riskera att avslöja mig.
Jag har inga problem med insekter, spindlar eller ormar.
Men jag har fobi för höga höjder, trånga utrymmen, och så mat...
Jag föll ihop efter samtalet hos psykologen. Sjönk ihop på toaletten utanför. För jag orkar inte med det här mer. Jag orkar inte med något. Jag bryter ihop. Faller samman. Gråter och vill få ropa: Jag orkar inte mer! För det är precis vad jag känner, mest hela tiden. Jag vill inte leva längre. Jag vill inte vara med.
Och sen är jag bara så ledsen. Cyklade med gråten i halsen, hemåt. Och förberedde helt öppet, och motvilligt, en hetssession även denna dag. Eftersom jag ändå känner mig så misslyckad, och uppgiven. Så jag började med det kalorisnålaste (smörgåsrån med smör, knäckebröd med smör och ost, hårdkokta ägg, fruktyoghurt, frukt..) och gick mot slutet av min avsatta tid, till det lite "tyngre" (bröd, köttbullar, paj, mer frukt, vaniljkräm, sylt, choklad..) - som kan märkas, så är jag inte för närvarande ute efter något speciellt cravings, eller mättnad på varken onyttigheter eller nyttigheter. Det enda jag varit ute efter är snarare fenomenet att fyllas, och tömmas, i sig.
Och så sköllde ner allt med mjölk och läsk (mamma hade köpt fel, inte light som jag bad om) och struntade helt i att resten av familjen nog förstod vad jag sysslade med när jag kröp ut från mitt rum, till badrummet och slog på kranen för fullt. Kräktes trots såren på handen som värkte, trots de svullna, spruckna läpparna som sved, och halsen som blödde lite grand. Lättnaden i att få kasta ur mig ledsenheten var så uppenbar. Så värt det ändå. Trots att ansiktet svullnade upp så brutalt att ögonen nästan kisade över de stora kinderna, p.g.a. senaste dagarnas ihärdiga kompenserande för de ostoppbara och hejdlösa hetsätningsattackerna. Som egentligen väl inte kan ses riktigt som attacker, utan snarare som accepterade sysselsättningar. För jag rorkar inte riktigt bry mig. Jag får leva med konsekvenserna, som är ett kraftigt förakt till mig själv, min personlighet och min kropp.
Förlåt. Jag vill kunna säga så mycket bättre saker. Men rädslor har en tendens att fängsla människor i tankemönster och beteenden. Sanningen är inte alltid vacker. Ibland är den inte ens helt okej, utan ganska odräglig.
Men det är klart att jag inte säger att det är okej att stanna här, sluta klättra och bara ge upp. För det är aldrig okej att bara ge upp! Det är okejj att bryta ihop ibland, och det är okej att vara förtvivlad och tvivla på att det blir bättre. Tron och hoppet kommer att svikta, med livet och dess svängar. Men det är inte okej att ge upp helt och hållet. Så jag försöker hänga kvar, men positiviteten och livslusten överhuvudtaget är lite frånvarande just nu. Och då får det nog vara så för en stund.
Förlåt!
Men jag har kämpat de här dagarna. Jag har ätit på mina tider. Trots att jag har blivit itvingad mer till lunch än jag planerat, av människor som uppenbarligen bara bryr sig om mig. Och jag har också hetsätit/överätit de två senaste kvällarna, i rad, och kompenserat. Så jag har gått upp tre kg (!!!!) på de två dagarna. Och även om jag vill få säga och tro, att det bara är vätska (då jag är väldigt svullen, överallt!) så ger det mig panik.
Jag vill bara bli frisk. Så jag vill kunna försöka uthärda och fortsätta kämpa ändå. Fram till mötet på ätstörningskliniken på måndag. Och då vill jag kunna säga ärligt att jag har gått upp i vikt, för att jag hetsäter. Och att det är ett problem jag vill bli fri ifrån. Och att jag helst av allt vill bli fri ifrån rädslan att gå upp i vikt, och mitt ständiga självhat, och tvångsmässiga beeende.
Men ni vet nog lika bra som jag, kanske, att det inte riktigt är så lätt som man gärna vill få det attlåta. Svårt att vara ärligt optimistisk när man vållas och skållas av en stark fobi. Jag är faktiskt väldigt rädd. Och väldigt, väldigt ledsen, numer. För jag är ju så trött på dethär. Och så fast i det.
Men jag försöker, kämpar vidare ändå. Men jag kommer nog inte någon vart, riktigt. Men ni vet att det ändå finns anledningg att fortsätta hoppas, och att tron är viktig. Tron på något bättre, något ljusare.
Kämpa på! Tillsammans kan vi!
Svullen i kinder. Munsår. Muntorrhet. Halsont. Magknip. Öm kropp.
Det är inte så sårt att fatta vad jag menar, va?
Jag orkar inte leva mer.
Självhat
Åh, detta tuggande, bitande självförakt. Är så fruktansvärt trött på dethär.
Jag vill bli fri(sk), NU!
Tjock, men mår inte bra.
ÅÅH! Jag blir tokig! Ångestångestångest!!!
Jag hade ju bestämt mig för att det skulle bli en bra dag.
Jag skulle äta. Äta även fast det känns jobbigt.
Jag försöker äta regelbundet, och tillräckligt.
Men bara halva dagen har gått, och jag har fått i mig 720 kalorier!
1 kopp kaffe+mjölk+kakao, 1 glas proviva nypon, 2 fincrisp m. ost, kalkon och gurka, 1 skål naturell yoghurt m. varma bär.
Frukosten var inte så jobbig.
Det är bara det att jag får springa mycket i köket när
jag hämtar saker ur skåp, och ut och in i kylskåpet.
Detkänns helt enkelt som att jag bara är i köket, hela morgonen,
och då känns det som att jag äter och äter, hur mycket som helst.
Jag har inte längre någon koll alls på vad som är för mycket!?
Lunchen kändes svårare. Jag var lite stressad.
Visste inte riktigt vad jag skulle äta.
Blev rädd att det skulle bli för lite.
Igår åt jag "bara" 400 kcal nånting. Och motionerade. 
Efter träning: Té, mjölk, äppel och kanel att doppa i.
Men nu känner jag att det, i all hast,
istället blev för mycket. För mycket för vad jag klarar av.
Har haft ångest hela dagen. Över hur jag ser ut.
Känner mig tjock och ful. Stor och platskrävande.
Jag är inte fin någonstans. Och egentligen spelar det väl ingen roll hur smal jag blir,
jag ser ut som jag gör ändå. Och det kan jag inte ändra på.
Jag vet inte riktigt om jag orkar. Varför åkte jag hem?
Jo, för att jag vill försöka få det bra nu. På egen hand.
Men jag kommer kanske inte att lyckas, heller denna gång.
Känns som om jag är ännu en dag närmare misslyckande.
Och mår jag inte bättre snart så kommer något att hända.
Tar inte jag tag i det, så gör någon annan det.
Och då blir det i deras takt, inte på eget bevåg.
Åh, jag vill inte! Vill intemer!!!
Kvällsmål på rummet & Bränna kalorier
Föräldrarna har vänner på besök.Middag ute på terassen. Brorsan ute på äventyr i stan. En trött A på sitt rum, undangömd med "middag" på eget initiativ.
För det finns ingen som ber mig att äta. Här hemma är jag helt fri. Fri att skada mig. Och det är så lätt att vara offer, men svårare att agera förövare. Så jag gjorde mig två knäckebröd med smör och ett ägg på. Och en skål med naturell lättyoghurt och en sked honung i, samt några hasselnötter. Och så ett stort glas egengjort iste på frukt té, limesaft, citrnsaft, färsk ingefära, honung och isbitar.
Att vara ensam är riskabelt. Att vara hemma är riskabelt. Att hetsäta tycks vara en enkel lösning. Men den ser inte lika enkel ut längre. JAg klyvs itu. Men ikväll ska jag vara rationell. Har haft en lång varm stund i solen, på en het trappa, med trevligt sällskap och givande samtal. Så jag håller mig lugn än sålänge. Härdar ut. Tänker klart. För att jag äter, något alls.
Men kvällen blir ändå tung, jobbig. Social kväll, lite speciell afton.. så jag överväger att gå ut och motionera. Inte för att bränna kalorier, utan för att få lyssna på go musik och röra på mig, distraheras och hålla mig undan. Eller, hur var det nu?
Skitsamma, ut ska jag. Vågar inte sitta kvar här längre. När jag kommer tillbaka tar jag mig nog ett fint äpple, skär det i tärningar, för att det blir godare då, och strör massa god kanel på. Och så hoppas jag bara så innerligt på att jag kan få stanna i det sedan. Att kvällen går väl. Nya tag imorgon.
Trevlig valborg!
Spelar fia med knuff :)
Men sedan var det ingen som hjälpte mig med frukosten, och jag vet inte vad/om jag ska ha något, så jag satt och väntade, alltså fick jag ingen frukost. Gjorde ju inte mig så mycket. Blev en kopp kaffe till.
Mellanmål fick jag inget heller. Men när det väl blev lunch blev det för tufft. Att börja dagens första mål med köttbullar, potatis och brunsås med varma grönsaker, är ingen lätt utmaning för mig. Så efter en köttbulle och 3/4 potatis hamnade jag på mitt rum, av och an vankandes i frustration och tårar..
Har illafall fått prata med läkaren, och jag har permission till torsdag. Är allt okej då, så blir jag utskriven. Så nu väntar jag på att få gå tll min psykolog, sedan åker jag hem. Jäkla dag. Kanske känns det bättre om jag får träffa en vän och snacka lite. Eller bara vara.
Återkommer. Ha en fin eftermiddag i det äntligen så trevliga vädret!
komma ihåg vad jag gör
Är det inte märkligt, att nu när jag börjat äta, så är jag extremt trött hela tiden! Herregud, jag sover ju typ middag i timmar, och har nästan mjölksyra i benen. Jag som trodde näring gav energi...?
Till middag blev det potatisgratäng, åter igen på avd. Jag äter en fjärdedelsportioner till att börja med. Kändes inget vidare, men jag skyfflade in i alla fall. Och till kvällsmål fick jag ett glas juice och två små bitar bröd med skinka och ost på vardera. Det åt jag också. För jag måste påminna mig själv om varför jag gör dethär. Och jag är ju här för att ge mig själv en chans, en chans att bli frisk.
Så nu sitter jag här och väntar på nattmedicinen. Ska borsta tänderna snart, käkar nämligen läkerol nu. Imorgon får vi se vad läkaren säger, då är det rond.
Godnatt alla fina, därute i kriget!
Jobbigt, rastlös till 1000%
Lunch
Ångest som vibrerar genom människor, och hänger som dagg i luften
Jag är väldigt otålig, Och jag vet att jag många gånger måste jobba med att stå ut, vara i det. Inte gå efter min flyktiga känsla eller låta mig luras av impuls.
Känner mig ensam, instängd och begränsad.
Dagen och kvällen var jobbig.
Ingen tycks förstå. Alla säger samma sak:
"Var nu där du är, ta chansen, vänta, stå ut"
Jag förstår nu att det känns "säkrare för dem"
men inte ens min mamma kan stötta mig i det här.
Jag cirkulerar nervös inför att det ska bli ännu jobbigare.
Men ikväll har det sjunkit lite.
Jag kan vänta inatt.
Och jag försöker ständigt röra om i min lilla inre gryta.
Vad borde jag göra?
Hur ska jag kunna bli långsiktig?
När jag inte alls klarar av det.
Jag vill vara fri att kunna göra vad jag vill, även om det omfattar de destruktiva alternativ som jag är så rädd för. Men jag är rädd här inne också.
Rädd för instängdheten, ensamheten.
Här är bara jag och mina känslor, i ett och samma rum.
Jag och mina tankar, inga lindrande ingredienser däremellan.
Jag får helt enkelt se hur jag gör. Förvirrad. Orolig. Trött...
Såg Ice Age 3 på TV, bra, tog tid. Men klockan 9 tyckte någon att ett förslag på en näringsdryck var bra... eftersom jag ju ätit dåligt under dagen.
Jo, ansvar måste man ju ta.
Vandra i korridoren och vänta på måltiderna?
Eller glömmas bort på sin säng.
Jag vill försöka komma någostans, vet att jag måste börja på något sätt.
Men pyttipanna och en stor korv alá Ladstinget, gör inget lättare.
Och att det upptäcks på kvällen, så att jag ska få i mig all näring innan läggdags,
känns lite smått skrämmande.
Jag vet inte ens varför. Men tröttheten visar sig, både fysiskt och psykiskt.
Jag vill inte göra fel, vara jobbig och slänga, men något säger mig att jag i vissa låsta situationer inte har något val.
Godnatt ni fina!
