"Du kanske bär på en massa saker, jag förstår en lite del"
Helgen har varit så jobbig. Jag börjar faktiskt tappa tron på att det kan bli bra, att jag någonsin kommer att bi en sund och frisk människa.
Jag vill kunna känna mig fri. Kunna ta en glass när jag vill, hur jag vill. Inte känna mig begränsad av tider, livsmedel, kompensation, uträkningar och ångest. Jag så gärna kunna bygga upp en trygg tillvaro, med vänner och människor runt mig. Våga gå ut, våga göra saker. Orka stå ut med mig själv. Orka älska andra.
Men det känns allt för svårt. Helt omöjligt, till och med. Jag är så ledsen över att behöva säga det, men kanske borde jag kasta in handduken, och sluta slita ut omgivningens krafter. För väntan är så lång och krävande, även för dem. Väntan på det bättre, det lite lättare.
Imorgon ska jag på första bedömningsmöte, och jag ska kräla dit och ynkligt, men märkbart, gnälla efter hjälp. Jag ska lägga fram allt förakt, alla rädslor, all frustration och alla mina smärtande sanningar, på bordet för den där kvinnan jag ska träffa. Och jag ska lägga av mig precis allt, satsa hela min förmögenhet av sista krafter. Och bara underhålla mina förväntningar på att någon har en lösning, en räddning för mig.
Jag är för svag för att kämpa nu. Jag är uttömd på motivation och till och med viljan. Snart har jag inte ens viljan att finnas kvar. Och då är det för illa.
Så odjuret isolerar sig, svält eller kräkas, det är återigen villkoren för att överleva. 
