Bulimi i hemlighet

Självklart vill jag bringa positivitet till att vilja bli frisk, och tydliggöra att återfall, på återfall, inte betyder att det är lönlöst att försöka!

Men jag har kämpat de här dagarna. Jag har ätit på mina tider. Trots att jag har blivit itvingad mer till lunch än jag planerat, av människor som uppenbarligen bara bryr sig om mig. Och jag har också hetsätit/överätit  de två senaste kvällarna, i rad, och kompenserat. Så jag har gått upp tre kg (!!!!) på de två dagarna. Och även om jag vill få säga och tro, att det bara är vätska (då jag är väldigt svullen, överallt!) så ger det mig panik.

Jag vill bara bli frisk. Så jag vill kunna försöka uthärda och fortsätta kämpa ändå. Fram till mötet på ätstörningskliniken på måndag. Och då vill jag kunna säga ärligt att jag har gått upp i vikt, för att jag hetsäter. Och att det är ett problem jag vill bli fri ifrån. Och att jag helst av allt vill bli fri ifrån rädslan att gå upp i vikt, och mitt ständiga självhat, och tvångsmässiga beeende.

Men ni vet nog lika bra som jag, kanske, att det inte riktigt är så lätt som man gärna vill få det attlåta. Svårt att vara ärligt optimistisk när man vållas och skållas av en stark fobi. Jag är faktiskt väldigt rädd. Och väldigt, väldigt ledsen, numer. För jag är ju så trött på dethär. Och så fast i det.

Men jag försöker, kämpar vidare ändå. Men jag kommer nog inte någon vart, riktigt. Men ni vet att det ändå finns anledningg att fortsätta hoppas, och att tron är viktig. Tron på något bättre, något ljusare.

Kämpa på! Tillsammans kan vi!