2012-05-03 ? 23:33:14
ätstörningar innebär rädslor, som kanske ingen varken kan förstå eller förklara, som inte varit i det själv
Jag vill så gärna vara optimistisk. Men helt ärligt så ser jag inte riktigt vad jag har att kämpa för alls längre.
Jag menar, visst är sommaren snart här. Men jag känner mig så ensam, och kan redan ana hur den kommer att se ut. Som de senaste? Förra sommaren handlade allt om att äta så få och väl utvalda, nyttiga kalorier som möjligt, och träna och kompensera så utförligt som det bara går. Förr-förra sommaren handlade det snarare om att sitta instängd bakom rullgardinen och hetsäta, utan ork till att ens försöka må bättre.
Ständigt denna rädsla. Jag har sån genomgripande fobi.
Fobi och rädsla för maten, och vad den gör med mig.
Fobi och rädsla för vikten, och risken att öka.
Fobi och rädsla för kroppen som aldrig känns bekväm eller ser okej ut.
Fobi och rädsla för prestationen, som ju aldrig är tillräckligt bra.
Fobi och rädsla för siffror, som måste överrensestämma med min planering, vad gäller vikt, kalorier, förbränning o.s.v.
Väga maten, väga kroppen, mäta mängden på maten, mäta mängden fett på kroppen, motionera för att förbränna, träna för att bygga, förebygga gott mående, förhindra sämre mående. Fysisk aktivitet och psykisk aktivitet. Sunda vanor och tvångsmässigt okompenserande. Rädsla och förakt. Självhat och självkritik.
Idag åt jag yoghurt till frukost. Trots att det tog emot. Cyklade in till stan, besökte läkaren för att få ångestdämpande och stämningshöjande utskrivet att fly med. Blev "itvingad" en knäckemacka med smör på, till lunch. Och ett äpple. Men ingen förstår riktigt min rädsla. Jag är faktiskt riktigt rädd. Rädd för vad som kommer att hända när jag tuggar i mig det där, som någon annan vill kontrollera att jag får i mig. Som inte jag kan bestämma riktigt över, utan att riskera att avslöja mig.
Jag har inga problem med insekter, spindlar eller ormar.
Men jag har fobi för höga höjder, trånga utrymmen, och så mat...
Jag föll ihop efter samtalet hos psykologen. Sjönk ihop på toaletten utanför. För jag orkar inte med det här mer. Jag orkar inte med något. Jag bryter ihop. Faller samman. Gråter och vill få ropa: Jag orkar inte mer! För det är precis vad jag känner, mest hela tiden. Jag vill inte leva längre. Jag vill inte vara med.
Och sen är jag bara så ledsen. Cyklade med gråten i halsen, hemåt. Och förberedde helt öppet, och motvilligt, en hetssession även denna dag. Eftersom jag ändå känner mig så misslyckad, och uppgiven. Så jag började med det kalorisnålaste (smörgåsrån med smör, knäckebröd med smör och ost, hårdkokta ägg, fruktyoghurt, frukt..) och gick mot slutet av min avsatta tid, till det lite "tyngre" (bröd, köttbullar, paj, mer frukt, vaniljkräm, sylt, choklad..) - som kan märkas, så är jag inte för närvarande ute efter något speciellt cravings, eller mättnad på varken onyttigheter eller nyttigheter. Det enda jag varit ute efter är snarare fenomenet att fyllas, och tömmas, i sig.
Och så sköllde ner allt med mjölk och läsk (mamma hade köpt fel, inte light som jag bad om) och struntade helt i att resten av familjen nog förstod vad jag sysslade med när jag kröp ut från mitt rum, till badrummet och slog på kranen för fullt. Kräktes trots såren på handen som värkte, trots de svullna, spruckna läpparna som sved, och halsen som blödde lite grand. Lättnaden i att få kasta ur mig ledsenheten var så uppenbar. Så värt det ändå. Trots att ansiktet svullnade upp så brutalt att ögonen nästan kisade över de stora kinderna, p.g.a. senaste dagarnas ihärdiga kompenserande för de ostoppbara och hejdlösa hetsätningsattackerna. Som egentligen väl inte kan ses riktigt som attacker, utan snarare som accepterade sysselsättningar. För jag rorkar inte riktigt bry mig. Jag får leva med konsekvenserna, som är ett kraftigt förakt till mig själv, min personlighet och min kropp.
Förlåt. Jag vill kunna säga så mycket bättre saker. Men rädslor har en tendens att fängsla människor i tankemönster och beteenden. Sanningen är inte alltid vacker. Ibland är den inte ens helt okej, utan ganska odräglig.
Men det är klart att jag inte säger att det är okej att stanna här, sluta klättra och bara ge upp. För det är aldrig okej att bara ge upp! Det är okejj att bryta ihop ibland, och det är okej att vara förtvivlad och tvivla på att det blir bättre. Tron och hoppet kommer att svikta, med livet och dess svängar. Men det är inte okej att ge upp helt och hållet. Så jag försöker hänga kvar, men positiviteten och livslusten överhuvudtaget är lite frånvarande just nu. Och då får det nog vara så för en stund.
Jag menar, visst är sommaren snart här. Men jag känner mig så ensam, och kan redan ana hur den kommer att se ut. Som de senaste? Förra sommaren handlade allt om att äta så få och väl utvalda, nyttiga kalorier som möjligt, och träna och kompensera så utförligt som det bara går. Förr-förra sommaren handlade det snarare om att sitta instängd bakom rullgardinen och hetsäta, utan ork till att ens försöka må bättre.
Ständigt denna rädsla. Jag har sån genomgripande fobi.
Fobi och rädsla för maten, och vad den gör med mig.
Fobi och rädsla för vikten, och risken att öka.
Fobi och rädsla för kroppen som aldrig känns bekväm eller ser okej ut.
Fobi och rädsla för prestationen, som ju aldrig är tillräckligt bra.
Fobi och rädsla för siffror, som måste överrensestämma med min planering, vad gäller vikt, kalorier, förbränning o.s.v.
Väga maten, väga kroppen, mäta mängden på maten, mäta mängden fett på kroppen, motionera för att förbränna, träna för att bygga, förebygga gott mående, förhindra sämre mående. Fysisk aktivitet och psykisk aktivitet. Sunda vanor och tvångsmässigt okompenserande. Rädsla och förakt. Självhat och självkritik.
Idag åt jag yoghurt till frukost. Trots att det tog emot. Cyklade in till stan, besökte läkaren för att få ångestdämpande och stämningshöjande utskrivet att fly med. Blev "itvingad" en knäckemacka med smör på, till lunch. Och ett äpple. Men ingen förstår riktigt min rädsla. Jag är faktiskt riktigt rädd. Rädd för vad som kommer att hända när jag tuggar i mig det där, som någon annan vill kontrollera att jag får i mig. Som inte jag kan bestämma riktigt över, utan att riskera att avslöja mig.
Jag har inga problem med insekter, spindlar eller ormar.
Men jag har fobi för höga höjder, trånga utrymmen, och så mat...
Jag föll ihop efter samtalet hos psykologen. Sjönk ihop på toaletten utanför. För jag orkar inte med det här mer. Jag orkar inte med något. Jag bryter ihop. Faller samman. Gråter och vill få ropa: Jag orkar inte mer! För det är precis vad jag känner, mest hela tiden. Jag vill inte leva längre. Jag vill inte vara med.
Och sen är jag bara så ledsen. Cyklade med gråten i halsen, hemåt. Och förberedde helt öppet, och motvilligt, en hetssession även denna dag. Eftersom jag ändå känner mig så misslyckad, och uppgiven. Så jag började med det kalorisnålaste (smörgåsrån med smör, knäckebröd med smör och ost, hårdkokta ägg, fruktyoghurt, frukt..) och gick mot slutet av min avsatta tid, till det lite "tyngre" (bröd, köttbullar, paj, mer frukt, vaniljkräm, sylt, choklad..) - som kan märkas, så är jag inte för närvarande ute efter något speciellt cravings, eller mättnad på varken onyttigheter eller nyttigheter. Det enda jag varit ute efter är snarare fenomenet att fyllas, och tömmas, i sig.
Och så sköllde ner allt med mjölk och läsk (mamma hade köpt fel, inte light som jag bad om) och struntade helt i att resten av familjen nog förstod vad jag sysslade med när jag kröp ut från mitt rum, till badrummet och slog på kranen för fullt. Kräktes trots såren på handen som värkte, trots de svullna, spruckna läpparna som sved, och halsen som blödde lite grand. Lättnaden i att få kasta ur mig ledsenheten var så uppenbar. Så värt det ändå. Trots att ansiktet svullnade upp så brutalt att ögonen nästan kisade över de stora kinderna, p.g.a. senaste dagarnas ihärdiga kompenserande för de ostoppbara och hejdlösa hetsätningsattackerna. Som egentligen väl inte kan ses riktigt som attacker, utan snarare som accepterade sysselsättningar. För jag rorkar inte riktigt bry mig. Jag får leva med konsekvenserna, som är ett kraftigt förakt till mig själv, min personlighet och min kropp.
Förlåt. Jag vill kunna säga så mycket bättre saker. Men rädslor har en tendens att fängsla människor i tankemönster och beteenden. Sanningen är inte alltid vacker. Ibland är den inte ens helt okej, utan ganska odräglig.
Men det är klart att jag inte säger att det är okej att stanna här, sluta klättra och bara ge upp. För det är aldrig okej att bara ge upp! Det är okejj att bryta ihop ibland, och det är okej att vara förtvivlad och tvivla på att det blir bättre. Tron och hoppet kommer att svikta, med livet och dess svängar. Men det är inte okej att ge upp helt och hållet. Så jag försöker hänga kvar, men positiviteten och livslusten överhuvudtaget är lite frånvarande just nu. Och då får det nog vara så för en stund.
Kommentarer
