Ångest som vibrerar genom människor, och hänger som dagg i luften
Jag är väldigt otålig, Och jag vet att jag många gånger måste jobba med att stå ut, vara i det. Inte gå efter min flyktiga känsla eller låta mig luras av impuls.
Känner mig ensam, instängd och begränsad.
Dagen och kvällen var jobbig.
Ingen tycks förstå. Alla säger samma sak:
"Var nu där du är, ta chansen, vänta, stå ut"
Jag förstår nu att det känns "säkrare för dem"
men inte ens min mamma kan stötta mig i det här.
Jag cirkulerar nervös inför att det ska bli ännu jobbigare.
Men ikväll har det sjunkit lite.
Jag kan vänta inatt.
Och jag försöker ständigt röra om i min lilla inre gryta.
Vad borde jag göra?
Hur ska jag kunna bli långsiktig?
När jag inte alls klarar av det.
Jag vill vara fri att kunna göra vad jag vill, även om det omfattar de destruktiva alternativ som jag är så rädd för. Men jag är rädd här inne också.
Rädd för instängdheten, ensamheten.
Här är bara jag och mina känslor, i ett och samma rum.
Jag och mina tankar, inga lindrande ingredienser däremellan.
Jag får helt enkelt se hur jag gör. Förvirrad. Orolig. Trött...
Såg Ice Age 3 på TV, bra, tog tid. Men klockan 9 tyckte någon att ett förslag på en näringsdryck var bra... eftersom jag ju ätit dåligt under dagen.
Jo, ansvar måste man ju ta.
Vandra i korridoren och vänta på måltiderna?
Eller glömmas bort på sin säng.
Jag vill försöka komma någostans, vet att jag måste börja på något sätt.
Men pyttipanna och en stor korv alá Ladstinget, gör inget lättare.
Och att det upptäcks på kvällen, så att jag ska få i mig all näring innan läggdags,
känns lite smått skrämmande.
Jag vet inte ens varför. Men tröttheten visar sig, både fysiskt och psykiskt.
Jag vill inte göra fel, vara jobbig och slänga, men något säger mig att jag i vissa låsta situationer inte har något val.
Godnatt ni fina!
