2012-05-07 ? 22:40:42
Jag kan höra det på hennes steg..
ABC idag.
Jag var där i tid. För en gångs skull. Satt i ett lite obekvämt väntrum, jag gillade det inte alls. Väntade. Jag blev plötsligt väldigt osäker.
Ut ur en av dörrarna, kom plötsligt en tjej. Och jag fick ett trevligt "Hej A", som om någon sett mig på ICA, och gått förbi i all vardagshast..
Hur naturligt som helst. Bara med den lilla dtaljen att jag satt som en hopsjunken igelkott på stolen i väntrummet på en ätstörningsenhet.
Jag tyckte mig påminnas om M. "M" gick i min paralellklass i grundskolan, och har haft ätstörningar sedan flera år, förmodar jag, eftersom hon hade märkbara problem redan då, i högstadiet. Jag märkte det tidigt, kanske för att jag själv var inne i det med ena foten, och nosade lockad på allt man kan relatera till i detta tillstånd.
Ju mer tiden gick, desto mer villig blev jag att smita därifrån. Bara gå, strunta i det helt och hållet. Och när jag nästans rest mig upp, för att slippa upproret i mig, och var på språng att fly, då kom hon i sista stund. Det skrek inom mig:
- Jag är räddad! Ta med mig nu och gör mig lite helare!
- Fan, jag är dömd! Vad har jag gjort?
Kluvet, med andra ord.
Kvinnan jag träffade verkade vettig, och jag var så ärlig jag kunde. Faktiskt. Jag är trött på alla lögner, allt tassande och tisslande... Jag vill börja någonstans, och det gör jag nu.
Hon föreslog någon slags dagvårdsverksamhet, där man är som skoldagar ungefär. Hon sade att man kan fuskbörja lite, om det känns bråttom. Jag blev lite tveksam.
Jag känner mig på sätt och vis väldigt desperat. Jag går runt här om dagarna och hade inte varit sammanhållen om inte någon, som faktiskt bryr sig, hade hållit mig i sin kupade hand. Jag orkar inte en dag till. Jag vet att jag måste börja, och jag vill göra det så fort som möjligt. Men. Jag är ju så rädd, samtidigt. Så väldigt osäker, och rädd.
Tänk om det inte blir bättre? Tänk om det inte funkar? Tänk om inte ens experter kan fixa mig?
Och vad gör jag sen då? Vad gör jag när jag inte har allt ätstört att tänka på?
Vad ska jag lägga tiden på, om jag inte lägger den på att vara destruktiv?
Vem ska jag lägga energi på att tycka om, när jag inte har någon att ständigt straffa och läxa upp?
Vad är jag, när det inte längre finns något i mig som vill röra om? Vad gör jag då? Vem blir jag då? Hur förvaltar jag det sunda då? Jag kommer att vara ensam, även på den andra, omtalade, sidan av planen.
Jag är rädd för att hamna förtvivlad mitt bland alla, och upptäcka med besvikelse, att ingenting hjälpte. Trots allt jag försökte med, trots alla krafter jag investerade med. Rädd för hopplösheten. Men den slipper jag ju inte undan så länge jag har det som jag har haft det länge nu, och fortfarande har det.
Jag var där i tid. För en gångs skull. Satt i ett lite obekvämt väntrum, jag gillade det inte alls. Väntade. Jag blev plötsligt väldigt osäker.
Ut ur en av dörrarna, kom plötsligt en tjej. Och jag fick ett trevligt "Hej A", som om någon sett mig på ICA, och gått förbi i all vardagshast..
Hur naturligt som helst. Bara med den lilla dtaljen att jag satt som en hopsjunken igelkott på stolen i väntrummet på en ätstörningsenhet.
Jag tyckte mig påminnas om M. "M" gick i min paralellklass i grundskolan, och har haft ätstörningar sedan flera år, förmodar jag, eftersom hon hade märkbara problem redan då, i högstadiet. Jag märkte det tidigt, kanske för att jag själv var inne i det med ena foten, och nosade lockad på allt man kan relatera till i detta tillstånd.
Ju mer tiden gick, desto mer villig blev jag att smita därifrån. Bara gå, strunta i det helt och hållet. Och när jag nästans rest mig upp, för att slippa upproret i mig, och var på språng att fly, då kom hon i sista stund. Det skrek inom mig:
- Jag är räddad! Ta med mig nu och gör mig lite helare!
- Fan, jag är dömd! Vad har jag gjort?
Kluvet, med andra ord.
Kvinnan jag träffade verkade vettig, och jag var så ärlig jag kunde. Faktiskt. Jag är trött på alla lögner, allt tassande och tisslande... Jag vill börja någonstans, och det gör jag nu.
Hon föreslog någon slags dagvårdsverksamhet, där man är som skoldagar ungefär. Hon sade att man kan fuskbörja lite, om det känns bråttom. Jag blev lite tveksam.
Jag känner mig på sätt och vis väldigt desperat. Jag går runt här om dagarna och hade inte varit sammanhållen om inte någon, som faktiskt bryr sig, hade hållit mig i sin kupade hand. Jag orkar inte en dag till. Jag vet att jag måste börja, och jag vill göra det så fort som möjligt. Men. Jag är ju så rädd, samtidigt. Så väldigt osäker, och rädd.
Tänk om det inte blir bättre? Tänk om det inte funkar? Tänk om inte ens experter kan fixa mig?
Och vad gör jag sen då? Vad gör jag när jag inte har allt ätstört att tänka på?
Vad ska jag lägga tiden på, om jag inte lägger den på att vara destruktiv?
Vem ska jag lägga energi på att tycka om, när jag inte har någon att ständigt straffa och läxa upp?
Vad är jag, när det inte längre finns något i mig som vill röra om? Vad gör jag då? Vem blir jag då? Hur förvaltar jag det sunda då? Jag kommer att vara ensam, även på den andra, omtalade, sidan av planen.
Jag är rädd för att hamna förtvivlad mitt bland alla, och upptäcka med besvikelse, att ingenting hjälpte. Trots allt jag försökte med, trots alla krafter jag investerade med. Rädd för hopplösheten. Men den slipper jag ju inte undan så länge jag har det som jag har haft det länge nu, och fortfarande har det.
Kommentarer
