Bulimi i hemlighet

Har cravings på sylt, och mjölkchoklad. Socker helt enkelt. Shit.
Är inte alls hungrig eller intresserad av mat över huvudtaget.
Så det blir yoghurt, frukt eller knäckebröd. Kolhydrater i snabb form, helt enkelt.
Det är bara det att jag inte längre är bekväm med känslan av att stoppa något i img,
utan att hastigt trycka ned det i svalget och sedan hämta upp det igen.
Så jag tänker alltid:
"Ja, då kan jag ju lika gärna trycka ned lite till.. så att det är värt besväret.."
Mina föräldrar är medberoende.
De ligger tysta i sitt sovrum, men de är mycket väl medvetna om vad jag gör hela dagarna.
Och de tvingas bara köpa hem mer..

Stod utanför lärarens rum imorse, och kunde inte hejda gråten. Den smög sig stilla fram.
Jag kan inte bryta mig loss, kan inte ta mig ur den här skiten.
Hos psykologen blev jag vagt konfronterad, när vi pratade självbild,
och jag kände hur små nya perspektiv ville leta sig in i mina tankestigar.

Jag kom hem från BUP, och upptäckte att jag blev ensam hemma.
Jag sprang runt i köket, drog fram brödlådan, slängde fram fil och flingor, och började hugga in, illa kvickt.
Mitt i hetsen, ringer mobilen. Jag brukar inte svara när jag är såhär upptagen, då får det vara.
Men nu såg jag att det var privat nr, jag blev genast lite misstänksam och ängslig.
Kände på mig att det var något.
 Lyfte luren medan jag tuggade färdigt på flingorna jag nyss stoppat i munnen.
Svalde hårt och harklade fram ett "Ja?"
 - Hej, jag ringer från ABC och ville bara uppmärsamma dig om att du hade en tid här för provtagning idag, kl halv tre.
Jag slänger en blick på klockan. Fem i tre. Jävlar. Jag visste att det var något. Jag glömmer allt.
"Åh! Så passande! Jag sitter just och hetsäter förstår du, kan du skynda dig på lite , jag måste kräkas snart.."
Nej, så sade jag givetvis inte. Högt alltså.
 - Jag tänkte att du kanske kunde komma imorgon istället? undrade kvinnan lite försynt.
 - Jo, visst. det blir bra. Jag lät nog stressad. Jag var stressad.

Efter att jag precis blivit färdig med mitt utträttade behov, kommer jag matt ut ur badrummet.
Mamma måste ha varit hemma och vänt medan jag var instängd på toaletten.
 På köksön står en limpa bröd, nyinköpt.
"FAN, JAG ORKAR INTE! SLUTA!"
Jag ville skrika, gråta och bara sparka på det vita, mjuka, smaklösa brödet.
Men väluppfostrat höll jag allt instängt, rörde inte en min. Fnös lite lätt.
Insåg just vad kvällen innebär för utmaning: Att sysselsätta sig med något annat stimulerande.

Men inget stillar mitt sinne så som att kräkas gör just nu.
Jag vill sluta, vill bli bra.
Det är bara det att jag liksom tappat bort vad det är jag har att återvända till, som bra.
Jag ser inget nu som väntar på mig, inget som egetligen känns värt att försöka för...