Bulimi i hemlighet

Försökte skriva ut mig lite diskret, men fick permission som svar.
Kompromissen är alltså att det ska gå bra hemma i helgen, att jag inte ska skada mig på något sätt,
och då bli utskriven på måndag.

Jag fick också lova att vara ärlig, främst inför mina föräldrar, som jag ju ändå bor hos.
 Läkaren tyckte att jag skulle tala om för mamma att jag missbrukar laxermedel ibland,
och att jag skulle lämna över det jag har hemma, till henne.
 Som ett bevis på att jag vågar vara ärlig och vi kan ha ett ömsesidigt förteende.
Det lät ju bra, tänkte jag.
Och jag ringde mamma innan jag åkte hem.
 Men jag sa inget om laxeringsmedlet.

A:           "Det blir inte bra att komma hem och känna dåligt samvete. Jag vill veta den här gången, om det känns okej för dig att jag är hemma?"
Mamma:         "Klart jag vill ha hem dig. Jag känner mig bara så maktlös. Först är jag hos mormor, som varje dag, och sen kommer jag hem. Och där hetsäter du.."     (min mormor är mycket sjuk nämligen)

Jag åkte i alla fall från avdelningen. Min morbror är på besök i stan, så jag bad honom hämta mig med sin bil. Vi åkte vidare till gallerian, där vi mötte upp hans fru och min mormor. (hon sitter i rullstol)

Så där hamnade jag. Mitt bland alla speglar och kläder. Alla dockor och alla människor. Alla blickar och alla förväntningar.
Mormor:"Oh, den var la änna snygg, prova den! Nej, nej, fel storlek. En större! Men, den här då, prova den!"

Jag backade undan. Vlle bara skrika:
 - JAG VILL INTE!!!
Men jag stod tyst. Låtsades som att jag inte hörde. Mormor såg ledsen ut. Blev tvär. Besviken. Missnöjd. 
Jag blev ledsen. Hatar att se mormor så missnöjd med mig. 
Tillslut drog lite i mina egna byxor, som jag hade på mig, och vädjade vagt:
      - Men vi kan köpa nya tygbyxor till dig, i annan färg!?
Morbrodern och hustrun instämde.
De tror helt ärligt att jag går runt i mjukisbyxor, för att jag tycker att det är snyggt!
Ingen vet ju att det egentligen bara är för att jag inte vågar ha på mig annat. Och aldrig vågar skaffa mig något annat. Men det kan ju inte de veta. Oj, vad jag skäms!

Efteråt ville de ha glass. Jag skakade på huvudet. Stod skamse vid sidan av. Ville bort, ville hem, ville försvinna.
Mormor: "Snälla?" 

Jag är en glädjedödare. Stämmningen blev helt fel, så konstig. För att jag är konstig, helt fel.

Ligger senare i min säng och rabblar synonymer till ordet "dålig". Blir trött på att höra dem, trött på att säga dem.

Jag är fel, jag är så fel..