Ge inte upp!
Jag vaknade. Var väldigt, väldigt trött. Idag också.
Gick ändå upp. Skulle ju till skolan.
Det såg varmt ut. Jag tänker att de svarta, tunga, mjuka tygbyxorna skulle bli varmt.
Så jag letade fram ett par jeans shorts, som går nedanför knäna.
För två somrar sedan kunde jag bara få ihop dem runt midjan.
Förra sommaren hade de plötsligt blivit lite väl lösa.
Idag upptäckte jag att jag egentligen inte ka ha dem, utan skärp.
Så jag gick in i mammas garderob, då jag själv sällan har sortiment på mina kläder
(den här vidriga självkänslan hindrat mig från att investera i sånt i många, många år)
Hittade ett skärp, men det saknades många hål för att kunna krama åt byxorna runt mig.
Så jag konstaterade att jag är byxlös.
För att mina byxor blivit för stora.
Jag kan så väl minnas hur jag tänkte för flera år sedan:
"Om jag bara vägde 10 kg mindre, skulle jag våga leva på riktigt, orka skratta och vilja vara ute"
Nu är jag 20 kilo lättare än då.
Och jag skrattar fortfarande inte.
Jag gå rinte ut.
Jag är fortfarande överviktig.
Jag ser det.
Jag tittar på min mage, och mina lår och mina armar.
"Såhär ser man fan inte ut, om man är normal. Varför blir jag aldrig normalviktig?"
Så jag hade inget val.
Fick gå runt med de stora jeans shortsen.
Som blev som pösiga långbyxor.
Och hålla i dem hela tiden.
Jag skäms.
Alltid.
Spelar ingen roll hur mycket jag väger,
hur många valkar jag har,
Man blir aldrig nöjd ändå.
Man bli inte nöjd.
Här bestämde jag mig.
Jag är inte sjukligt överviktig.
Jag kommer inte attf å stroke, diabetes eller hjärt&kärl sjukdomar, pga fetma.
Jag kan bli frisk från det här störda beteendet.
Kan och vill bryta mina ovanor.
Idag, idag är tiden inne!
Det är hög tid för förändring!
Jag cyklade till skolan.
Matt och frustande anlände jag fem kilometer bort.
Min lärarinna tyckte att jag såg relativt pigg ut.
"Du anar inte hur slut jag är, jag är färdig, färdig!!"
Hon tyckte att jag skulle vänta med att göra det engelska nationella proven.
För att jag ju inte är riktigt i form.
Jag höll med.
Kan inte koncentrera mig alls, på något.
Hör ju knappt vad folk säger.
Ändå kändes det motigt att bekänna att jag inte orkar.
Är rädd för att skjuta upp ännu ett moment.
Jag önskar att jag ville, att jag orkade.
Önskar att jag tyckte det var värt något, att det var meningsfullt.
Men det tycker jag inte.
Kände mig sämst.
Oduglig.
Trött.
Dålig.
Ful.
Dum.
Och ofokuserad.
Så jag cyklade hem.
Och hetsåt. Och kräktes.
Misslyckad.
Ja, det må jag ha gjort idag. Misslyckats.
Men det hindrar mig inte från att lyckas en annan gång.
Jag vill ur det här nu, Nu.
En dag, en dag blir det bra.
En dag kommer det att kännas okej att leva, leva på riktigt.
Men just nu känns det inte riktigt okej.
Jag är inte okej idag,
men kanske imorgon..
