Bulimi i hemlighet

Nu är det 5 månader sedan
jag flyttade hem till mina föäldrar - för att slippa hetsätningen och kräkningarna.
 För att slippa passiviteten. För att bli bättre. (Då var det droppen liksom, tyckte jag)

Men jag har inte gått ned i vikt. 
   lyckats sluta kräkas. (snarare tvärtom) 
   fått någon proffessionell hjälp än, som var anlednningen till att flytta hem igen. 
   kunnat börja äta.
   mått avsevärt mycket bättre
 och absolut inte slutgiltigt bättre.

Jag har:
 - Talat om mina problem med anhöriga.
 - Bett om hjälp från vården.
 - Försökt hitta egna lösningar, som ser bra ut i teorin, men som jag har svårigheter att tillämpa i praktiken.
 - Flyttat hem till mina föräldrar för att möjligheten att isolera mig och hetsäta/kräkas vilt ska minska.

Inget av det verkar ha givit resultat.
Jag har inte bara blottat mig inför dem alla,
 jag har också anförtrott livet min chans.
Det såg ut att vara på god väg, men när jag ser det nu,
och konstaterar den totala summan av kardemumman:
så har det bara blivit värre.

Värre hade det förmodligen blivit
även om jag inte vidtagit ovanstående åtgärder.
Men jag undrar förstås i min förtvivlan
vad i Herrans namn som måste till,
för att bryta trenden att försämras
dag till dag.. vecka efter vecka.. månad efter månad...

När blir det bra?
 Efter så många år av strävan efter kontroll.
 Efter alla dessa månader av förakt och uppkastningar av allt..

När tar det slut?