Bulimi i hemlighet

(Misslyckades igår)

Igårkväll lade jag mig med en smärtande, tjock hals och en öm kropp.
Bara vid beröring känns det smärtsamt.
Tänkte (som så många gånger förr, men fortfarande starkt)
att Imorgon är det en Måndag.
Då, den dagen ska jag ta en paus, på riktigt.
Alltså, Inte Kräkas. Inte, Inte, Inte!

Imorse vaknade jag då alltså och kände hur det tog emot. 
Tog emot att vakna, tog emot att kliva upp, att borsta tänderna, klä på mig.. finnas till...

Tänkte ändå envist:
 Inte, Inte Inte, blir det bättre av att kräkas.

Hade en tandläkaretid, så dit skulle dagens äventyr ta hän.
Jag cyklade. Dog lite på vägen.
Hos tandläkaren gick det (naturligtvis) inte så bra.
 Det ser inte bra ut. Ajaj, ny tid i slutetpå sommaren.
"Ring, om det gör ont eller känns värre, ojoj, inte kul att rotfylla när man är så ung.."
 mumlade sköterskan medan hon skrev ut ett kvitto på den nya tiden.

Upprepade för mig själv, om igen att
Kräkas gör mig inte helare. Jag måste stå ut idag.
Jag ska se vad som händer, att jag inte dör!

Jag svängde förbi skolan, för att göra något mattetal.
Helt plötsligt kramar min lärare om mig och klämmer lite kamratligt på axlarna, och säger:
 - Nej, men! Du känns ju inte så tunn!
Lite konstigt ändå, att du är så stabil i kroppen, om du nu äter så lite som du påstår..
 Annars brukar jag ju träffa såna här smalisar, med liknande problem som du."

Min lärare skrattade. Han menade väl inte att provocera fram
de där tårarna, som ändå smög sig ut så fort jag lade ansiktet ned mot pappret.
Medan han skrev tal på tavlan och försökte förklara sådär pedagogiskt,
fick jag lite ont om luft i lungorna. Det blev kvavt. Stramade om halsen.

(måste ändå tillägga att jag inte grät p.g.a. läraren, jag tycker mycket om honom!)

Jag kom liksom på varför det inte händer något,
varför ingen bara kan hjälpa mig med det här.

För jag är ju inte smal. Det måste alltså vara därför!
 Men det spelar ju ingen roll hur mycket jag önskar att jag vore smal,
för jag blir inte det för det.
Och jag kan inte direkt "skära ned på maten", möjligtvis om jag slutade kräkas,
för då skulle jag inte behöva hetsäta. Och då kanske jag skulle bli tunn, och få hjälp.
Fast, då skulle jag ju ha slutat kräkas, och då vore ju mitt huvudsakliga problem löst.. eh..
Så, det blir ett låst läge.

Jag blev darrig, skakig, ville gråta, skrika och bara inte vara mer!
Det skrek inom mig:
JAG MÅSTE HETSÄTA OCH KRÄKAS, FÖR ANNARS EXPLODERAR JAG.
Ja, jag DÖR om jag inte får det, jag har INGET ANNAT för mig, jag skiter i det här nu.
Hoppas hela halsen går sönder, att mina tänder ramlar av,
att mitt hjärta trasslar in sig i kärlen, att lungorna skrumpnar,
att huvudet åker av, att magen spricker,
att min själv går av, brister i sömmarna.

Nu är jag hemma. Jag har inte hetsätit ännu idag.
Men jag vet helt ärligt ingenting om hur dagen kommer att se ut.
Jag försöker hålla ihop, inte falla isär. Inte trasas sönder totalt av
meningslösheten, rastlösheten, oroligheterna, tröttheten
och understimulansen.

Det finns ju trots allt inget annat i världen
som jag varken skulle vilja eller orka göra nu, idag, imorgon..
Men förnuftet måste få tala lite till,
jag vet inte.. kämpa.. kämpa..
 så var det, ja.. kämpa...