SvartVitt tänkande
Har ångest mest hela tiden.
I dag fick jag inte möjlighet att avleda den med att kräkas.
Läskiga känslor kom upp som fynd i tö.
Jag kom hem och skyndade mig att frysa ned dem igen, genom att hetsäta och kräkas.
Jag kräks för att dämpa ångest -> Får ångest av att kräkas -> måste då kräkas igen..
2 gånger kväll.
Sista gången var jag med om något lite olustigt.
Det blev inte den där eftertraktade effekten av att
allt "släpper", att få "kasta ur sig allt"
som jag annars brukar bli så hatiskt förälskad i.
Det kändes snarare som att huvudet skulle ryka med,
som att något rycktes ur mig.
Jag hämtade inte själv upp något den här gången,
det var liksom något som tog något ifrån mig, som tvingade ur mig det.
Jag har inte kontrollen, kan jag nu se.
Det är ett tvång, ett begär, ett behov,
som kontrollerar mig.
Men det är ju fortfarande jag som väljer att låta det styra mig.
Och jag blir så extremt kluven, splittrad, och nervös.
Jag vill verkligen sluta ha det såhär,
tänker att jag måste börja försöka behålla något igen, i alla fall vätska, näringsrik vätska.
SÅ jag planerar att ta hjälp av matchemats tider och dricka något då,
i måttlig mängd, normal hastighet, och behålla det.
Samtidigt slänger jag mig trotsigt på golvet inne i mig:
Jag har ju ändå ingen anledning till att sluta, vill ju ändå inte gå ut, eller göra något lustfyllt.
Min framtid är dödsdömd, mitt liv meningslöst och jag världelös.
Då kan jag väl lika gärna stana kvar i det här och må så dåligt som jag förtjänar.
Åh, jag måste bli kvitt detta allt - eller inget - tänk..
