Bulimi i hemlighet

Var på mitt andra bedömnings-samtal idag, på ätstörningsenheten.
Det var mycket papper med många frågor.
 Jobbigt att svara ärligt.

På vägen hem passerade jag ett övergångsställe med cykeln.
Från motsatt håll kom en äldre kvinna, också på cykel.
Hon svängde vagt åt vänster, sett från hennes sida.
 Jag försökte reagera fort och ville svänga åt mitt vänstra håll,
 så att vi kunde komma förbi varandra.
Men min trötta kropp lyssnade inte riktigt så effektivt som jag hoppats.
Och jag tyckte att det var lite dumt att vi hamnade på vänster sida om varandra
eftersom cyklister har högertrafik.
Damen skrek barskt åt mig när hon for vinglandes förbi mig.
Jag fattade tag i styret och tog mig över.
Trots att jag hade snäckor i öronen, hörde jag oundvikligen hur hon ropade skällsord efter mig.
Jag kunde inte känt mig mer i vägen.
Det är inte alls bara jag som inbillar mig, jag är verkligen en klumpig idiot bland alla andra.
Ett irriterande hot till alla äldre, ömtåliga, människor i synnerhet.

Jag for direkt förbi varuhuset, och ville köpa med mig hela världen.
Men jag hejdade mig hyfsat.
Sedan dukade jag hastigt upp min syndiga måltid, hemma på mitt rum, bestående av:

Många smörgåsrån, med massa smör
6 knäckebröd, med smör och ost
1 fralla,
1 bulle,
1 mannafrutti,
1 skål yoghurt,
1 banan,
chocklad,

Och så åt jag allt på 40 minuter, medan jag drack av en äcklig vegetabilisk mjölkdryck.
Jag hörde hur pappa kom hem, och hur han pratade med mamma som låg i soffan ute i vardagsrummet.
Där hon legat hela eftermiddagen, som vanligt.
"Nu är hon igång igen.."
Folk, t.o.m. mina familjemedlemmar, pratar bara bakom ryggen på mig numer.
 Sällan någon som faktiskt pratar till eller med mig.
Men det är bra. Jag orkar inte möta någon.
Men jag vill inte heller höra något om mig.
Jag orkar liksom inte leva längre.
Men jag är för likgiltig och passiv för att orka göra något åt mina tankar.
Förlåt Världen..

Känns meningslöst att försöka bryta mönstret med kräkningar varje dag.
Känns meningslöst att försöka gå ut, när jag ändå inte har någon att träffa.
 när jag ändå inte tänker på annat än hur jag skäms över mig själv.
Skulden äter upp mig inifrån.
Fräter i maggropen. Suger. Tuggar. Sticker.
Ont, det gör ont.