Be om hjälp
Trots att jag har varit hemma i helgen och ätit "normalt"(om det nu finns någon sån defenition) och t.o.m mått bättre och faktiskt fått ner svullnaden/gått ned ett kilo,
och Trots det, så skyndade jag mig hem efter skolan idag för att hetsäta.
tanke I skolan:
"jag fattar ingenting... allt är meningslöst. Jag ska hem och äta. Jag ska äta och äta och äta, tills jag inte kan stå upprätt, och då ska jag spy, spy och spy. Och jag ska göra det om, och om, igen. Det finns ingen mening med något annat."
Jag ska hålla på såhär tills jag dör av utmattning.
Efter ett helt liv med problem ang. mat, de senaste åren fyllda med hetsätningar, kräkningar, självhatiska attacker och förnedring och skam, så gjorde jag vad jag trodde att jag ALDRIG någonsin skulle våga. Jag sjönk till en nivå nära botten, i mina ögon. (men egentligen är modet att söka hjälp en upphöjd nivå)
Jag ropade efter någon att hjälpa mig. Jag blottade mig för första bästa. Upprepade önskningen om en lösning.
Men det finns ingen hjälp, ingen lösning.
Enligt min erfarenhet så fungerar det såhär: man har två alternativ -> brottas i kampen tills man stupar, eller det blir försent och man tvingas lämna jordelivet och alla människorna runt omkring som inget kunde göra, eller också får man helt enkelt bara hoppas på att man har turen att någon hinner rädda en tillslut.
Det är ju egentligen tragiskt. Jag förtjänar iof inte mer, men alla ni andra fina, värdefulla människor? Varför skulle inte ni få en chans att leva ett värdigt liv? Varför ska inte ni få en njutbar vardag? Varför ska inte ni få grubbla över de "vanliga" problemen, istället för "om ni ska gå på den där middagen hos de bekanta", bara för att det serveras mat?
Ni är värda så mycket mer än dethär! Stå på er! Men jag kan inte säga att jag fått uppfattningen om att det verkligen lönar sig att faktiskt klä av sig sina döljande lager av falska känslor och fasader, inför sjukvård eller anhöriga.
Folk blir oroliga, ja. Och om ingen som vet hur situationen ska hanteras ingriper, så finns risken att det bara blir värre.
Jag önskar så innerligt att jag inte behövde låta så negativ, men jag blir så frustrerad, arg, och upprörd. Jag är rent av ilsken. Jag önskar så att jag kunde hjäpa andra, men hur ska jag kunna det, när inte orken och energin räcker till? Jag kräks ju ständigt upp den när jag väl fått den i mig.
Det är som ett jäkla kretslopp. Varför ska det jag köper, (som jag dessutom inte tycker är gotto), behöva ta omvägen via min kropp, utan att göra nytta. För nytta gör den inte. Den fyller en funktion en kort stund, en ångestdämpande funktion, men den gör ingen nytta.
Det är inte nyttigt eller sunt på något vis, att trycka i sig näring för att sedan kasta upp det och låta det hamna i avloppet.
Ni får ursäkta, jag har bara en paus i hetsen än sålänge. Har hunnit med två omgångar sedan hemkomsten. Kvällen erbjuder fler. Och dricka måste jag göra, gud så tröstig jag blir efter att ha kräkts.... shit...
