en lussebulle senare...
En saffransbulle senare...
Ja, jag och mamma bakade saffransbullar, jag tog med mig dem till mormor. Valde den minsta jag kunde hitta och åt den. Det smakade inte så mycket, och hur många tuggor jag än slet loss, så blev inte bullen i handen mindre. Den vägrade helt enkelt försvinna. Efter en stund hade jag iaf hysteriskt tryckt i mig den och nu fanns ingen återvändo.
Väl hemma igen provade tog inte eländet slut. Provade, på mammas initiativ, den nyinköpta risifruttin med smoothie istället för sylt. Den var god eftersom den inte var så söt, men smaken sviker precis som aptiten ofta gör.
Nu mår jag så dåligt. Jag är så vidrigt sugen på att hetsäta i ensamhet, saknar/längtar efter att få äta ihjäl mig för att sedan få ligga redlös i badrummet i min förtryckta olyckla.
Men det går ju inte. Jag är här nu. I mitt flickrum. Med föräldrar sovandes på andra sidan väggen. Ett kök fullt med lussekatter och ett motstånd som håller mig nertryckt mot govet. Och magknipet påminner mig konstant om allt jag behåller...
Jag tuggar nötter för att distraheras. Men det tar emot, samtidigt som det triggar. intar laxeringsmedel kontinuerligt till egentligen ingen nytta.
Jag vill ju bara få vara normal. Få ha en trevlig dag och kunna lägga mig lagom mätt efter en sån dag. Och jag vill få sova ostört och tryggt. Jag vill slippa längtan efter misär och ensamhet och rädsla för ångest. Jag vill kunna längta efter konservatia saker, nyttiga stunder, sunda vanor och goda människor. Jag vill få vänner och en trivsam vardag.
Är der för mycket begärt?
Jag är gräslig.
