Förlåt
Förlåt för osencurerade inlägg, jag ber om ursäkt, men jag mår så dligt och tar varenda chans att ventilera systemet med. Så då fanns ju bloggen nära till hands. Jag vill inte vara så negativ, men ångest kan göra mycket med en på bara en kort stund.
Jag tänker inte skriva här om det inte vänder snart, för såhär skule det ju inte bli. Det skulle bli ett dokument som påvisar att det finns en väg bort från ovisshetens land, mörker och nattdominerade dygn. Men jag har så svårt att tro att det finns något att famla efter just nu, så jag avvaktar.
Men jag tror på er, vi är i alla fall tillsammans. Och tillsammans ska vi ta varandra i händerna och vandra ut ur mardrömmarnas rike, right? Jag vågar inte bege mig ut ensam, men om vi är fler så blir vi starka. Som en lång, stark kedja.
Tappa inte taget, och tappa inte tron. Det finns alltid hopp, på riktigt!
Jag hoppas vi hörs snart igen, fina ni. Lycka till!
/A
