hemskickad
Jag mår så dåligt nu. Allt känns mer och mer värdelöst för varje dag. Allt jag gör blir meningslöst, jag ser mig chanslös mot världen. Inga drömmar eller mål har jag kvar. Jag bryr mig knappt om min kropps volym längre...
Blivit hemskickad till hemorten, bort från studierna, och ska försöka fokusera på att få i mig näring och hitta tillbaka till motivationen. Helgen kan bli lång och ruggig. Jag tvivlade och skakade som ett asplöv innan avfärden, skakade tänder rent ut sagt. Hemresan innebär små utflykter till skogen i ren panik, obehag, frustration och misslyckande för min del. Jag mår illa.
Idag har jag ändå fått i mig en kopp kaffe, 1,5dl mjölk ungefär, och en banan med kanel på. Det blir ca 200kcal. Jag drack några klunkar, käkade en frukt och har redan fått i mig ett energiintag på 200kcal!!! Jag är så ovan vid att behålla det nu.
Reflexmässigt tänker jag att allt är förstört, att jag inte bör unna mig dethär, och jag bör absolut inte fortsätta äta. Dethär var ju trots allt bara frukosten. Så helst av allt vill jag straffa och lida, ångesten finns och då kan den lika gärna skruvas upp till max så att jag tuppar av. Alltså: jag vill förtvivlat gärna hetsäta. Men att hetsäta och kräkas med föräldrar i närheten kommer inte på fråga. Just fdärför vill jag inte vara här. Och här tvingas jag låtsas vara oberörd när de planerar middag...
Dessutom föreslår mamma att vi ska baka saffransbullar (jag som älskar saffran)
Jag vill baka, det är rätt trevligt. Men jag vil inte ha bullar i huset... det triggar ännu mer. Då ska vi inte tala om pappas kylskåp, mammas skafferi... allt det som jag inte tycker om, men som jag just därför skulle kunna tänka mg att knöla ner i min kropp, skrämmer mig något fruktansvärt.
Jag orkar faktiskt inte! Jag orkar inte med dethär något mera! SLäpp mig fri! Jag vill inte vara med längre, låt mig gå, jävla skit. Jag är fast i ett nattsvart rike.
