känslomässigt ätande
Jag har kommit undefund med att jag låter min aptit styras av känslor, inte konstigt, och att jag handlar därefter, inte bra.
- När jag är upprörd, ledsen, kan jag göra allt utom att just äta.
- När jag är ångestladdad och stressad är det enda jag kan tänka mig, att just äta.
- Och tvärtom
Hur gör man för att kunna reglera det där då? Hur ska jag kunna tygla min känslomässiga hunger och aptitlöshet som går om vartannat?
Igår var jag alldeles till mig, visste inte vad jag skulle ta mig till, vart jag skulle ta vägen.. så jag sprang hem, låste alla dörrar, stängde alla fönster, drog ned persiennen och började systematiskt att äta mig igenom skåpens innehåll.
Först när det stod tomt stannade jag av. Distraktionen hade fungerat, jag var något mer "avslappnad" från stressen men så kom plötsligt ångesten, om möjligt mer obehagligt än innan, och så var jag med ens uppjagad igen. Allt efter en enda lite utlösande händelse/kommentar i vardagen.
Idag har varit en tuff dag. Jag går runt och försöker hålla tätt, utan vidare resultat. Paniken växer sig stort som ett moln kring mig. Men till skillnad från igår så är effekten annorlunda idag. Jag kan inte få ner någonting, knappt vätska. Det tar bara stopp.
Hur kan det bli så överdrivna vändningar/effekter och HUR ska jag kunna styramig själv igenom det?
Hur hittar man balansen?
