Teori: Hälsa
På idrottslektionen hade vi teori idag. Jag tycker det är intressant. Så kom vi in på kost och den muntliga diskussionen tog en hejdundrande fart.
Så dök det upp - ätstörningar. Ironin jublades bland klasskamrater som slängde ur sig kommentar efter kommentar.
"Tänk att ha bulimi och anorexi samtidigt, då har man ju inget att kräkas upp"
Skratten misshandlade mig faktiskt. Det kändes inte riktigt okej att sitta kvar egentligen. De verkar inte fatta nånting, de verkar helt okunniga inom området. Jag klandrar dem inte, informationen i skolan är knappast befintlig. Det här är föärsta gången någonsin som jag hört om det i skolan. Det jag kan om ämnet är endast egna erfarenheter och när jag träffat andra i liknande situation.
I ena andetaget förklarar läraren att man inte ska svälta sig, då går man upp i vikt istället för det man kanske strävar efter, att förlora vikt. I nästa andetag beskriver han den enkla teorin om hur det fungerar: äta mer än man gör av med = viktökning - äta mindre än man gör av med = viktminskning.
Ja, det förstår väl de flesta - att man lagrar det man får i sig om man svälter i övrigt, som en överlevnadsmekanism. Kroppen är fantastisk. Men samtidigt så är ju inte direkt de svältande överviktiga. Är man undernärd så är man ofta underviktig, mager. Jag har sett anorexioffer på nära håll, dessa sköra flickor och pojkar. Hur ska du ha det lärarn?
Vidare ber han oss att bli uppmärksamma på kaloriinnehållet i livsmedel - "kolla gärna på förpackningarna i affären" Jag kan redan många av siffrorna utantill. "Väg er på morgonen och kvällen och upptcäk skillnaden, det är intressant." upprepar han åter.
De senaste dagarna har jag fått i mig lite yoghurt, frukt och mjölk.. lättsmällt är lättast då det inte triggar något begär att stilla oron med hets. Men jag mår illa av att plötsligt äta små saker som jag behåller. Och jag står hela tiden still i vikt. Frustrationen är enorm. Jag vill inte fokusera på vikten egentligen, vill jobba med mathanteringen och känslorna kring det. Men jag kan inte hjälpa att det gör mig upprörd, att vikten när jag väl kontrollerar den, varken sjunker eller stiger, trots att jag inte äter något alls för det mesta. Min ämnesomsättning måste ha stannat upp helt...
Men jag är fruktansvärt trött i alla fall. Och rädd. Jag är så rädd för allt. Vad vill jag egentligen? Jo, jag vill bli av med obehaget och svårigheterna kring mat för en sista gång! Jag har stått ut med det i stort sett hela mitt liv, fobin och skamen över att äta inför andra Jag vill bara få bli "normal".
Men samtdigt undrar jag om det ens går. Är det ens möjligt? Vill jag kämpa för något som ändå inte fungerar? Är det inte skönast då att lindra ångesten för stunden. Frågan är hur man överlever den starkare som tränger sig på såfort man inte är precis mitt uppe i en hetsätningsattack?
Har jag något att kämpa för då? Är det ens värt att försöka? Hur ska jag orka? Jag vill men vill inte. Jag vill orka, men kan inte göra det i praktiken.
Och tankarna vill övertyga mig om att jag bara har en utväg ut från helvetet och pressen - dö.
